words of a nut-case

Visst är det svårt, ändå? Att släppa taget. Även om man inser att något är väldigt destruktivt, så är det ändå svårt att bara lämna det bakom sig. Jag kan tänka mig att de flesta här känner igen sig, alla har vi något som vi har eller har haft svårt att släppa.

Men vad är det egentligen som gör det så jobbigt? Erkännandet att vad det än är inte är bra för en? Rädsla för tomhet när man släppt taget? Eller bara förändringen i sig? God knows.

Personligen kan jag väl bara säga att det inte är värt att dra på saker som får en att må dåligt. Även om det alltid är mycket lättare att säga saker än att göra dem.

Men förr eller senare måste man släppa taget.

En viktig aspekt i detta med att känna sig utnyttjad och blåst, är engagemanget det medför. Jag, personligen, är den typen som engagerar mig och ger 100% för något jag tror på, och som jag vet ger mig något tillbaka.

Men så fort jag inser att så inte är fallet...näe. Då får det vara. Jag tänker inte ge mitt yttersta för något eller någon, som inte tänker ge lika mycket för mig. Varför lägga tid och energi, när man inte får något i utbyte? Säg nu inte att man ska göra det för att vara en god människa, för god är jag så det räcker och blir över. Alldeles för god, ibland. Så länge det är ömsesidigt, eller på annat sätt givande för mig, så gör jag det gladeligen.

I övrigt...watch me give a fuck.

Det är onekligen en konst. Ett konstycke i brist på respekt för medmänniskan. Allt för mången gång har man sett någon suga så mycket som möjligt ur en, och varje gång har man sagt att det där var sista gången. Ja, det krävs väl inte någon rocket-scientist för att räkna ut vad jag anser om folk som utnyttjar eller försöker utnyttja mig. Det spelar ingen roll vem det är, inser jag att någon använder mig endast för eget intresse...ja, då är det shit-list.

En relation mellan två människor, oavsett vilken grad i relationen, ska alltid vara ett ge och ta. Men om man bara är ute efter att ta utan att någonsin ge, då är vi fel ute. Ändå finns det både en och sjutusen såna personer runtomkring oss.

Personligen har jag kommit till ett sånt läge i livet, där jag klipper bort de personerna utan att blinka. Jag ser ingen anledning till att ha sånt folk runt mig, om de inte vill annat än göra vinst på min snällhet.

Så fuck 'em.

Okej, nu har jag sugit på det här inlägget ett bra tag men inte orkat få ner det på pränt. Ända sen den dagen i somras, då radion valde att ear-rapea mig, har jag gått och surat. Så nu fan.

Ingen har väl kunnat undgå den åh så otroligt hemska låten "I wish I was a punk rocker", antar jag. En av alla andra popmusikaliska alster som gick på repeat på radion för några år sen, och som nu har hittat tillbaka till etern. Precis som då, blir jag nu åter igen helt bananas när jag hör låten. Why?

Lyssna.

http://www.youtube.com/watch?v=vc2jDz6w-r4 (Ja, jag vägrar att lägga upp videon på min blogg)

Okej, var ska vi börja med listan över oh-so-many-wrongs?

- "Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair".

Stopp. Punk rocker med blommor i håret? Lilla hjärtat, Googla på "punk rocker" och titta på resultatet. Hur många blommor ser du? Exakt hur många blommor ser du i någon punkrockares hår? Noll. Now, Googla istället på "hippie". Där, min vän, kommer du att se allt fler blommor.

- "I was born too late, into a world that doesn't care".

Vänta nu...så du föddes för sent, till en värld som inte bryr sig? Har du läst på om punk över huvud taget? Punken gick ut på just det - att inte bry sig om någon annan än sig själv och sina egna. Titta på utseendet, musiken och klädseln - allt var enkelt, hemmagjort och utan att man brydde sig om mode och vad kommersen sa. Punken handlar just om dendär "world that doesn't care" som du grämer dig över att du är född i. Man kan alltså antyda att du eftersträvar en värld där alla lever i fred, älskar och visar förståelse för varandra. "Peace, love and understanding", är ett känt uttryck från en annan kultur. Look it up.

Och så tillbaka till titeln - "I wish I was a punk rocker". En sångtitel, som melodiseras med pop. Eller vad man nu ska kalla den typen av musik som låten i fråga är. News-flash - det är inte punk i alla fall. Jesus H Kristus, gör din hemläxa! Gå ut på nätet och leta efter band som...

- The Adverts
- Adam and the Ants
- Sex Pistols
- Attentat
- Ramones
- Eskorbuto
- Rancid

...and so on.

Ledsen att säga det, lilla vän, men jag tror att du har failat kapitalt med den här sången, och det kan förklara varför jag får lust att slita ut bilradion och slänga den genom fönstret varje gång den spelas. Vad du är ute efter, är hippiekulturen. Inte punk. Hippe.


Hippie...




Punk...




Hippie...




Punk...




Är vi på det klara med termerna nu?


Oh you wish you were a HIPPIE with flowers in your hair. Hippie.

Jag har det senaste känt att jag hamnat i en såndär ond nedåtgående spiral. Det hela började för ett tag sen på Coop, när jag gick förbi platsen där jag fick beskedet om att farsan hade dött. Plötsligt var jag där igen, den söndagen i april, och allt spelade upp sig framför mig igen. Fy helvete, vad jag mådde illa. Och känslan ville inte gå över, jag satt fast där.

Vidrigt.

Sen har det som sagt bara gått utför. Den ena käftsmällen efter den andra, och vad fan jag än gör så kommer de på rad gång på gång. Är det inte grejer kring farsan, så är det grejer på jobbet, och är det inte jobbet, så är det den förjävla foten som bråkar, och är det inte foten så är det viktiga människor i min närhet. De få jag har valt att ha kvar.

What the fuck.

Det är inte svårt att hålla sig ifrån den lockande tanken att gå ut till skogs och sno till sig en jävla timmerstuga, dra på sig snickarbyxor och en rödsvart flanellskjorta, och bara glömma allt vad allt är. Nomadliv for the win. Det är verkligen inte svårt att känna så, när ord inte längre räcker till. När ingenting man gör går fram. Visst låter det lockande?

It does.

Lägg sen till de små skitdetaljerna att sommaren - den obefintliga - är över, antalet cyklister har ökat explosionsartat här i stan - vilket medför ännu fler vinglande ansvarslösa idioter i vägen för oss bilister, Skatteverket är totala idioter, det är skit på TV, regnet fortsätter ösa ner och Gud vet vad mer...yeah, då blir man trött. Tänk att även små skitsaker kan bli överjävliga, när man redan är på den där berömda gränsen.

Då kan det stundvis bli svårt att finna ord.


Därför kör vi lite nostalgi istället.

Låt oss leka med den hypotetiska tanken att du har en bil. En Volvo. En Volvo där motorn ger lite knackande ljud ifrån sig. Vad gör du? Jo, du ringer förstås verkstaden. En riktig verkstad, en Volvoverkstad som skall vara top notch vad det gäller bilreparationer. Ponera nu att följande scenario utspelas:

Du: - "Hejsan, jag har en Volvo där motorn knackar och låter konstigt."
Verkstad: - "Okej, vi bokar tid till dig så får du komma med bilen."
Du: - "Tack så mycket."

Dagen i fråga kommer, och du åker till verkstaden. Verkstadsbesök 1.

Du: - "Hej, det var jag som hade bilen med knackande motor."
Verkstad: - "Jaha, då ska vi ta en titt..."
...
Verkstad: - "Du, det verkar som att din motor knackar."
Du: - "Ja, det var väl därför jag var här...?"
Verkstad: - "Vi får göra såhär...kom tillbaka om nånstans bortåt en månad, så får vi öppna motorhuven och lyssna närmare."
Du: - "Öh...okej?"
Verkstad: - "Ha en bra dag."

Den där dryga månaden blir tre månader, och du blir äntligen åter bokad till verkstaden. Verkstadsbesök 2.

Du: - "Hej, det var jag som hade problem med en knackande motor."
Verkstad: - "Jaha, ja, då ska vi lyssna här..."
...
Verkstad: - "Du, det verkar som att det är något löst i din motor som gör att den knackar."
Du: - "Ja, det var väl därför jag var här sist och är här nu...?"
Verkstad: - "Vi får göra såhär...kom tillbaka om någon månad, så ska vi ta reda på vad det är som låter."
Du: - "Öh...okej?"
Verkstad: - "Ha en bra dag."

Ännu ett par månader passerar, och åter igen får du komma tillbaka till verkstaden. Verkstadsbesök 3.

Du: - "Hej, det var jag som hade något löst i motorn som gör att den knackar."
Verkstad: - "Jaha, då öppnar vi upp motorhuven och lyssnar."
...
Verkstad: - "Du, det verkar som att det är en mutter lös i din motor. Den skulle behövas dras åt."
Du: - "Ja, det är därför jag har varit här två gånger tidigare...?"
Verkstad: - "Vi får göra såhär...kom tillbaka om någon månad, så drar vi åt dendär muttern."
Du: - "Öh...okej?"
Verkstad: - "Ha en bra dag."

Ytterligare några månader går, och än en gång får du komma tillbaka till verkstaden - verkstadsbesök 4 - för att dra åt dendär lösa muttern som orsakade det knackande ljudet. En lös mutter som tog tio minuter att dra åt.

Hur skulle du reagera om du mötte ett sånthär förfarande på bilverstaden? Du skulle be dem dra åt helvete, gå loss med ett hjulkors och aldrig mer komma tillbaka, eller hur? Ja.

Varför tolererar vi då detta inom sjukvården?

För fyra år sen lyckades jag med bedriften att bryta foten på ett väldigt intressant sätt, och sedan dess har foten i fråga spökat och jävlats med mig konstant. Ibland mindre, och ibland mycket mer. Men det är i alla fall till så pass grad, att den påverkar mitt vardagsliv, min träning, mitt jobb...ja, mycket. Så i våras tröttnade jag på att "suck it up", och gick till läkaren för att en gång för alla lösa det.

På det läkarbesöket tyckte läkaren få sig indikationer på att det var ledbanden i foten som var sönder, vilket föreföll sig vara ganska logiskt. Det gör ont på "rätt" ställen, instabilitet i foten, ständiga stukningar och så vidare.

Det var därför jag var där? 

Men då Husläkarna egentligen inte är mer än en läkarkonsultfirma utan någon som helst form av avancerad utrustning, fick jag en remiss till ortopedkliniken på Varbergs sjukhus.

Detta var i våras. Idag, den 30'e augusti var jag hos ortopeden.

Besöket inleddes med en sittning (liggning) på röntgen, där jag redan då ifrågasatte vad sjutton jag gjorde där. Jag vet ju att jag inte har någon skelettskada, utan att det handlar om ligamenten - mjukdelar som inte syns på röntgen. Men röntgen blev det ändå. Efter en timmes väntan.

Med foten röntgad från alla håll och kanter, fick jag snällt gå över till ortopedmottagningen och vänta i ytterligare en timme - drygt - innan jag fick träffa doktorn. En doktor som till en början verkade skeptisk till varför jag var där, och jag fick förklara till honom att jag inte har några problem med skelettskador, utan ligamenten. Jag har varit på läkarbesök tidigare, där det befarades skada i ligamenten, och det var därför jag nu var där. Så han börjar klämma, vrida, dra och trycka. Och efter en bra stund med hummanden och fundersamma ansiktsuttryck konstaterades det att det mycket riktigt verkar vara så, att jag har pajade ligament i foten.

Ja, det vet jag, det var därför jag var där...?

Så den förvisso trevlige men läkaraktige läkaren konstaterade detta, och surprise surprise - remitterade mig vidare till magnetröntgen. Om en sisådär månad eller så. Där ska jag då slutligen röntgas och undersökas på rätt sätt, för att sen få ett "erbjudande" till operation, som läkaren så väl kallade det.

Titta nu tillbaka till den hypotetiska situationen med bilen och verkstaden. Ser vi några likheter? Jag ringer till läkaren (verkstadsbesök 1) och säger att jag har ont i foten (knackande ljud i motorn), så jag får en tid till att komma på besök. Väl där, konstateras det att jag har ont i foten och att det verkar uppenbarligen vara ligamenten (det knackande ljudet), och får en remiss till ortopeden. Tre månader senare dyker jag upp på ortopeden (verkstadbesök 2) som klämmer och grejar (lyssnar på motorn) och konstaterar att jag har skadade ligament (knackande ljud i motorn). Där får jag då ytterligare en remiss till magnetröntgen (verkstadsbesök 3) för att åter igen bekräfta att ledbanden är paj (en mutter i motorn sitter löst). Sen på det, kommer det då att bli ännu en remiss till kirurgen (verkstadsbesök 4) för att öppna upp och sy ihop grejerna (skruva fast den lösa muttern i motorn).

För mig låter det helt sinnessjukt. Helt jävla sinnessjukt. Från dag ett har vi vetat vad felet är, varför slussas runt i över ett halvår för att få det lagat? VERKSTÄLL BARA! Men nejdå, inte inom svensk sjukvård. Det är ju inte direkt första gången de skräller...

Man blir trött.

Det är en mening som idag tycks ha tappat sin mening. "Jag älskar dig". Varför det har blivit så vet jag inte, men jag tycker mig se tendenser på det i alla fall. Idag säger man "jag älskar dig" till vem som helst, när som helst och för vilken anledning som helst.

I mina ögon gör det att meningen tappar vitsen helt och hållet.

Nu kan jag bara tala för mig själv, men att säga de tre orden är något väldigt känsloladdat. Och då menar jag väldigt känsloladdat. Det är något som sägs till någon som betyder hela världen för en, till en person man skulle kunna göra vad som helst för, till den personen man inte kan tänka sig att vara utan, till den där personen. Men samtidigt är det ord som inte ska slitas ut heller. Att säga det för ofta, det gör också att man tappar meningen med det. Det är tre ord som ska användas vid rätt tillfälle, till rätt person. Eller ja, det är vad jag gör i alla fall.

Jag säger "jag älskar dig" till min mamma, min pappa (ja, så jag "pratar" med honom ibland, stäm mig), min bror - om än sällan förekommande och till junior. Men jag säger "jag älskar dig" enbart till den där personen. Den viktigaste personen i mitt liv. Det är de enda jag säger de tre orden till.

Er övriga tycker jag om. Men jag är restriktiv med de där tre viktiga orden. Slit inte ut dem, mina vänner.

Har ni sett filmen Falling down? Där har ni mig idag. Jag vet inte vilket annat sätt jag ska uttrycka frustrationen, ilskan och all annan skit som bubblar inom mig mig på.

Seriöst - idag är fel dag.

Inleder dagen efter en praktiskt taget sömnlös natt. Första arbetsdagen, dessutom. Trött som ett as, släpar jag mig in på jobbet, och hinner väl knappt få i mig kaffet innan det är dags att köra. Och köra blev det. Det ena jobbet efter det andra, i sån takt att jag till slut tappade räkningen på hur många jobb vi åkte på. Kafferast? Jovisst. Fast näe. Lunch? Jovisst. Fast näe. Eftermiddagskaffe? Jovisst. Fast näe. Dasspaus? Jovisst. Fast näe. 

Övertid? Jovisst. Punkt. Tre och en halv timme, för att vara exakt.

Middag är bara att glömma så dags, vill inte direkt lägga mig helt jäst på nyintagen middag. Och vem fan orkar ändå ställa sig och laga mat sent på kvällen? Tre knäckemackor och ett glas saft, det blev min middag. Daniel, sju år gammal.

Men middagen, eller den uteblivna närvaron av den, kunde likaväl kvitta. Vid hemkomst möts jag av ett brev från Transportstyrelsen. Hmmm...ännu ett infobrev om ändrade jagvetefanvadgrejer? Inte då.

BLAM!

"Hej! För tre månader sen låtsades vi skicka en avi á tjugo kronor för trängselskatt till dig, och eftersom du inte har betalt denna fiktiva räkning, får du nu betala dessa tjugo kronor...tillsammans med en straffavgift på FEMHUNDRA kronor. Ha en bra dag."

Okej, det stod inte riktigt så, för såna fascister önskar dig inte en bra dag. Men faktum kvarstår - de menar på att de har skickat mig en räkning på tjugo spänn för trängselskatt i maj, som jag inte har betalat. Och visst, jag var uppe i Stockholm i slutet på april/början på maj, då jag skulle till spanska ambassaden som ett led i den trevliga byråkrati efter farsans död. Så jag nekar absolut inte till att jag må ha kört genom dedär förbannade tullarna, absolut inte. Men någon avi har jag inte sett röken av, och det finns inte en chans i helvetet att jag kan ha missat den. Av tre enkla anledningar:

1 - Ovan nämnd resa till Stockholm var ett led i pappersarbetet kring allt med arvet. Detta pappersarbete krävde mer eller mindre att jag skulle sitta som slickad vid brevlådan. Viktiga papper och handlingar är ute och far, man vill gärna inte att det kommer på villovägar. Så vartenda litet kuvert undersöktes minutiöst, reklamblad vändes ut och in. Inget missades.

2 - Tjugo kronor. En sån räkning betalas direkt, speciellt när man redan har vetskap om straffavgiften på flera tusen procent.

3 - Om nu räkningen mot all förmodan inte betalades med en gång, så brukar räkningar som kommer till detta hushåll läggas direkt i en hög tillsammans med andra räkningar som skall betalas vid löningens inkomst. Om jag hade missat att betala den här räkningen, då borde även hyresvärden, Viasat, Renault, Telia, Volvia, CSN och många andra också flåsat mig i nacken. Och min nacke är torr.

Jag har läst lite på nätet om detta med trängselskatten och dess straffavgifter, och det är tydligen ett vanligt förekommande fenomen att Trafikstyrelsen "glömmer" att skicka avier, och går direkt på att skicka en straffavgift istället. Detta var något som svenska folket i vägtullarnas tidiga skede gormade lite om, både straffavgiftens storlek i förhållande till den ursprungliga kostnaden som närmast kan liknas vid ocker, såväl som det facto att ingen normal påminnelse går ut till berörd bilist.

Vad gjorde staten då? De la till några punkter i lagboken, som rättfärdigade deras ocker. Ibland undrar jag vad jag egentligen kämpar för...

Så. Kombinationen av sömnlöshet (och framför allt dess orsak), första arbetsdagen, skyhögt tryck, övertid, ingen middag och så femhundra spänn som staten försöker lura mig på...ja, ni kanske förstår att jag just nu inte är den gladaste valpen i butiken.

Ni som känner mig, kan de flesta av er skriva under på att jag inte är en människa som öppnar mig och bjuder på känslor och tankar och what not. Det är sånt som jag håller till mig själv, och ett väldigt litet fåtal selekta människor. Ja, jag skriver mycket här i bloggen, men jag sätter mig aldrig ner med Randon John och pratar på djupet om mig själv. Likaså gäller det mitt intresse på djupet för sagda dylika.

För de fåtal selekta människorna, där öppnar jag mig helt och är även helt välkomnande för vad de har att slänga på mig. De hör till en för mig given symbios, som är klart given. Och vi kan säga såhär - när jag öppnar mig, då visar jag en helt annan sida av mig, som min annars kalla och stundvis intetsägande fasad kan ge sken av.

Men vad kvittar det, när någon av de närmaste ändå går och sparkar en på tasken? Vad är det då för mening? Varför öppna sig, vända ut och in på sig helt och hållet, när det ändå bara slutar i skit?

Min motivation börjar dala.


Don't worry about people in your past, there's a reason why they won't be there in your future.

You know it.

Igår skrev jag på det världsomvälvande nätverket Facebook, att jag tänkte ta mig en liten paus på en klippa nere vid havet och umgås med mina tankar. En för mig vanlig företeelse, som fungerar bättre än vilken terapeut som helst.

Well, inte alla tycks dela denna uppfattning.

Ganska snabbt kom det kommentarer som på sitt sätt "nedvärderade" denna sittning, som totalt saknade förståelse för vad det skulle vara bra för, och som till och med kallade det suicidalt. Kortfattat - det fick mig att låta som en manodepressiv gothare med rostiga rakblad i handen redo för att snitta upp handlederna gråtandes till Tokyo Hotels toner. Typ. Och jag må erkänna att dessa kommentarer gjorde mig lite nedstämd. Inte för min egen skull, utan för deras.

Och the humanity över huvud taget.

Är det verkligen så att detta prestationssamhälle har blivit så pass krävande, att den enskilda individen glömmer av sig själv helt och hållet, i den ständiga jakten på att nå och överträffa förväntningar? Är det så att våra liv idag är så pass styrda, att vi håller på att bli robotiserade? Är det så att det höga antal utbrända människor beror på alla måsten?

Att mer eller mindre bli klassad som knäpp, för att jag tar mig en halvtimme, en timme, två timmar eller sju på en klippa vid havet, tittande på solnedgången och den följande stjärnhimlen, det tänder alla larm och röda lampor som finns för mig. Jag vill absolut inte mena något ont till dessa som nu kommenterade mitt inlägg, alla gör vi som vi vill, men jag kan tyvärr inte tycka annat än synd om dessa människor som inte tar sig tid till sig själva.

Och med "tid till sig själva", menar jag inte att ta en halvdags shoppingtur till Ullared, att åka till Liseberg med familjen, eller att bänka sig på soffan framför TV'n. Vad jag menar, är att ta sig tid i total lugn och ro, där man tar kontakt med sig själv och frågar hur man mår. Ja, det här kanske låter som Thomas DiLeva eller annat flum, men det är så det är.

Vi gör ett test, kära läsare. När stannade just DU upp och sa "Hej, %fyll i ditt eget namn här%, hur mår du egentligen?" När tog du dig tid till att lägga undan vardagens alla måsten - jobb, skola, ungar, ICA, vänner, grillen, ekonomi, bensinpriser, nyheter, digitala sociala medier, träning, städning osv...när tog du dig tid till att smälta och gå igenom intryck, händelser, känslor på djupet eller bara rent fysiskt kolla hur du mår?

Mhmmm...vi vet svaret båda två. Du minns inte när, om du ens har gjort det någon gång.

Jag kommer ut till min klippa (som i själva fallet är ett flertal ställen, variation förnöjer), sätter mig ner där jag sitter bekvämt och i total lugn och ro från andra människor, och så kopplar jag bara av. Lutar mig tillbaka, andas djupt och njuter av den lätta havsbrisen. Sen kommer det mer eller mindra av sig självt. Jag börjar tänka på saker som hänt, går igenom det och tar mig tid till det. Känslor, tankar, tycken, trauman, glädjestunder...you name it, jag bollar allt med mig själv. Och det är där lugnet är viktigt - det finns inget runtomkring som distraherar, ingen som rycker i en, inget som stjäl ens uppmärksamhet, inga ljud som bryter tystnaden. Det är då, och först då som du verkligen kommer i kontakt med dig själv.

Precis detta ville jag uttrycka i min statusuppdatering "Om man skulle åka och umgås lite med sina tankar på en klippa nånstans en stund?". Att jag ville ta en stund för mig själv och känna av hur jag mår.

Som de flesta av er redan vet, har jag haft ett halvår som jag helst hade velat stryka och ha ogjord. Och vissa av er, självklart inte alla av uppenbara skäl, förstår då även hur jag mår. I vintras hade jag en episod med stress, som slukade mig i en ond nedåtgående spiral, och som till slut ledde till att jag fick problem med hjärtat och blev tvungen att uppsöka sjukhus. Det var inte någon höjdare, kan jag säga. Sen kom då dessutom den feta sparken på smalbenet, när jag på mindre än 48 timmar gick från ett fullt normalt lyckligt lagomsvenssonliv, till att stå invid min pappas kista och titta på personen som varit den viktigaste mannen i mitt liv. Kall. Blek. Död.

Pappas död har tagit hårt på mig, det kan vem som helst som förlorat en förälder eller annan nära stående skriva under på. Att det gick så chockartat hastigt gör inte saken bättre. Frågetecken efter frågetecken snurrar i huvudet, känslor och tankar brottas med varenda liten hjärncell som går att hitta. Allt sprider sig hela tiden som en ond tumör i mitt huvud, och stundvis vet jag knappt vem jag är och vart jag ska.

Det är där klippan blir så viktig.

Efter stressituationen i vintras, lärde jag mig att skala bort alla onödiga måsten i mitt liv. Och det gjorde jag. Även detta som ett resultat från mina tankestunder med mig själv. Samma sak är det nu, när jag åker ut till min klippa och sätter mig. Nio gånger av tio är det situationen med och kring pappas död som snurrar. Det är långt ifrån att jag rätar ut alla frågetecken, men om inte annat så får tankarna och känslorna utlopp på så sätt att jag tänker på dem. Oavsett vad det gäller, så fokuserar jag på det och låter det inte falla i glömska. Jag stänger inte in det bakom disktrasor och skolböcker, dataskärmar och fjärrkontroller.

För att summera detta nu rätt så långa inlägg... Jag blev tittad på med konstiga ögon, för att jag tycker om att åka iväg till en enslig plats och umgås med mig själv en stund. Själv tycker jag att det är synd att samhället har drivit folk till att glömma av sig själva. Hitta din egen "klippa", där du kan sitta helt ostörd med inget mer än dina egna tankar och känslor. Du kommer att se hur gott du mår sen.

För vi behöver alla ta självkontakt på djupet lite då och då.

Klassiska klyschan, men det är sant. Vad hände? Nästa vecka inleder jag min sista av SJU semesterveckor, och redan nu börjar jag undra vart tiden tog vägen. Vad har jag gjort, liksom? Ja, två veckor spenderades på Mallorca. Men bland notarier, pappersarbete, byråkrati och fixande med lägenheten, kan man inte direkt säga att det kändes som en semesterresa. Visst blev det lite utflykter, lite vatten och sand...men ändå. Inte riktigt en renodlad semester.

Samma sak gäller övriga tiden här hemma. Vad har jag gjort? Visst har det blivit en och två utflykter hit och dit, visst har jag spenderat mycket tid på land och till havs med fiskespöt i handen. Men utöver det? Jag har knappt varit utanför kommunen. Och en semester för mig, är inte semester om man bara sitter hemma. Det är en lång långhelg.

Vad blev det av roadtrippen med grabbarna? Vad blev det av miniresan till valfritt närbeläget resmål? Var är tältet? Småpratandet över en kopp kaffe i gott sällskap tills solen går upp?

Men framför allt - vad blev det av de långa sköna kvällarna/nätterna ute på klippan vid havet? Timmarna sittande i den sköna nattbrisen, lyssnande på plaskandet från vattnet, och med blicken upp mot himlen. Titta på helikoptrar som fått soppatorsk, kraschande stjärnor, stora och lilla kastrullen, och allt annat intressant som himlen bjuder på bara man tar sig tid. Vart tog det vägen?

Lite drygt en vecka kvar, och nu gäller det att göra det mesta av tiden. Ta tid med de jag älskar. Hänga kameran om halsen och ge mig ut. Dricka kaffe tills jag blir som Hacke Hackspett. Fånga dagen. Nuet.

Jag vägrar komma tillbaka till jobbet och känna att jag behöver semester.




Bild lånad från min fotosida, http://www.fotogeek.se

I do.

Så häromdan blev jag då påmind om att det finns djur - av det kvinnliga släktet - som är riktigt stygga. Vi pratar alltså om såna som biter huvudet av sina sexpartners. Wtf. Vad ska det vara bra för? Gänga-gänga-gänga-BIT-nom-nom-nom.

Näe, det är fan inte rätt. Här pratas det så mycket om jämlikhet och fan och hans moster, och så går vi och får huvudet avbitna efter sex? Det visar ju en gång för alla hur elaka kvinnor verkligen är. Alla kvinnor, inte bara syrsor och spindlar. Alla kvinnor. Onda. Vicious.


Jag såg allt dendär blicken och flinet häromdan. Dags för mig att skaffa mig riktigt skydd.

Mitt huvud sitter bra där det sitter.

Okej, så jag har varit tyst i några dagar (då menar jag inte bloggen, som skulle varit stendöd om det var en Tamagotchi), men nu kan jag inte hålla igen längre.

Notera nu, kära läsare, att detta inte på något sätt är ett personligt angrepp mot någon eller några, utan en personlig reflektion på människans stundvis hjärndöda kollektivbeteende.

Alla är vi väl medvetna om vad som hände i Norge i slutet på förra veckan, man ska väl ha varit inlåst i en jordkällare eller dylikt för att ha missat det. Så ja, vi vet. Och det är överjävligt, det ska vi inte sticka under stolen med. Väldigt många förlorade livet i två dåd av vansinne och brist på mänsklig respekt. Väldigt många förlorade en son, en dotter, en bror, en far, en mor, en pojkvän, en flickvän, en vän eller vad som. Det här fallet är ett för mig typexempel på varför jag faktiskt anser att dödsstraff fortfarande borde vara tillåtet. Den som fullt öppet, tydligt och medvetet utför något såhär bestialiskt, har själv förbrukat sin rätt att leva. Det är min åsikt, och jag står fast vid den.

Men det är inte därför vi är här.

Det som fick mig att höja på ögonbrynen på riktigt, var reaktionerna som kom efteråt. Plötsligt var detta dåd i allas mun, vilket självklart på sitt sätt är normalt. Men att gå från dagens samtalsämne, till vad som följa skulle, det är för mig oförståeligt.

På mindre än 24 timmar, hade någonstans runt hälften av mina Facebook-kontakter bytt profilbild till en bild på sig själv med en norsk flagga som "badge". Aktiviteter som "tänd ett ljus för offren i Norge", "en tyst minut för de omkomna i Oslo" och jag vetefan vad mer dök upp överallt hos mina kontakter. Och framför allt var det så VÄLDIGT många som skrev någon egen kommentar där de skänkte en tanke till de avlidna och deras familjer.

Ja...

Det är denna plötsliga kollektiva solidaritet som får mig att bli kräkfärdig. Någon, genom ett socialt medium, börjar vifta med "Åh, stackars"-flaggan, och alla hakar på. Tända ljus i alla fönster, tysta minuter här och där, kommentarer med värmande hälsningar rätt ut i luften, citat som "We will never forget", grupper på Facebook där man är med för att alla andra är det, ändrade profilbilder med representativa flaggor...och så vidare.

Men varför?

Jag kan här och nu slå vad om att väldigt få av de som visat sin plötsliga solidaritet egentligen är direkt eller på närmare sätt drabbade av dådet i Oslo. Personligen känner jag en person i Norge, och jag vet att hon mår bra. Fine, då var det klart. Jag känner inte en käft av de nittionågot omkomna (som nu tydligen blir ett tjugotal färre), så även om jag självklart känner med deras anhöriga, så tänker jag inte börja tända ljus, hålla tysta minuter, vifta med norska flaggor och så vidare.

Vem fan tände ett ljus för min far den 17/4 i år? Vem höll en tyst minut? Vem viftade med en spansk flagga i sin profilbild på Facebook? Bara för att ta den personliga delen av det. Men låt oss bli lite mer globala. Vem här har tänt ett ljus för den i skrivande stund pågående svältkatastrofen i Afrika? Vem på Facebook har ändrat sin profilbild till med som representerar ett valfritt afrikanskt land?

Detta för att bara nämna en av många katastrofer och misärer som folk får genomlida runtom världen dagligen. Vem kom ihåg Fukushima på annat sätt än roliga vitsar på Facebook? Och ska vi ens börja prata om alla krig? Näe, jag tror inte det.

Ja, Norge är vårt grannland. Men hur pass solidariska är vi egentligen, när vi bara bryr oss om de närmaste och skiter totalt i Unfufu i Afrika som just nu håller sitt barn i famnen, som om några minuter har tagit sitt sista andetag? Vad betyder vårt tända ljus i fönstret på riktigt, när vi rycker på axlarna åt Ali 8 år, som försöker släpa bort sin söndertrasade mor från platsen där en bomb just briserat?

Argumentet "Vi är avtrubbade och vana vid all svältmisär och allt krig" tänker jag knappt ens kommentera, för argumentet i sig stärker helt enkelt på mina argument kring påhittad plötslig solidaritet.

Näe, mina vänner. Jag tänker inte peka på någon, jag tänker inte klandra någon av er läsare för att ni tänder ljus, håller tysta minuter, skänker en omtanke till ni-vet-inte-ens-vem, eller går med i olika cyberaktiviteter framför er dator. Jag tänker inte alls racka ner på er. Ni gör som ni vill, men ta gärna en liten funderare till nästa gång. Vad är det ni gör EGENTLIGEN?

Själv tänker jag fortsätta på min linje - jag tycker förbannat synd om de drabbade, men så länge det inte är i min direkta närhet, så är det det enda jag tänker göra. Oavsett om det är offren i Oslo, Unfufu och hennes spädbarn i Afrika, Ali i Mellanöstern, Koshimo i Fukushima eller någon annan av de miljontals dagligen drabbade av misär i världen. Jag tänder istället ett ljus för min far, och stannar upp någon minut för att tänka lite på honom och de stunder vi haft tillsammans.





Never forget.

Ja, okej, jag kom hem från Mallis redan i måndags, men jag har varit för jäkla slut för att orka sätta mig vid en dator. Och det är jag fortfarande egentligen, men nu kände jag att det var dags att bryta tystnaden och visa att jag lever.

Eller gör jag?

Jag tänker inte skriva nåt långt inlägg om hur det har varit på Mallorca, för det skulle bli sinnessjukt långt och framför allt ointressant. Större delen av ledigheten har spenderats på det förbannade pappersarbetet kring arvet efter farsan, och all skit runtomkring. Och tro mig, det är mycket skit. Men nu är jag hemma, stafettpinnen är överlämnad till brorsan som nu är nere och fortsätter, och så väntar vi bara på den slutgiltiga underskriften. Sen kanske vi kan lägga allt bakom oss?

Lustigt är dock att jag för en gångs skull faktiskt har längtat hem. Främst för att jag inte längre lämnar farsan där nere. Eller jo, men inte riktigt på samma sätt. Saknaden finns, men den är nu en annan. Nu längtade jag mer hem dels för att jag är urless på all byråkrati, dels för att all skit suger musten ur en, och dels av andra speciella anledningar...men hemlängtan var i alla fall stor, speciellt på slutet. Så det var skönt att komma hem.

Nu väntar ytterligare fem veckors ledighet, som vi ska försöka fylla med vila och välmående. Det borde väl inte bli så svårt.

Ja, planet går inte förrän imorgon då, men nu ska jag stuva undan datorn så att ALLT är klart. Mallorca, here I come!

Syns om två veckor, om Gud vill.

Strax efter klockan fem på eftermiddagen i torsdags drog jag kortet i stämpelklocken, och gick således officiellt på semester. Sju veckors ledighet framför mig, och ni må tro att luften kändes helt underbar när jag klev ut genom dörren på jobbet.

Som jag har väntat. Det har onekligen varit en lång och jobbig vinter/vår, och den här ledigheten kom verkligen fem i tolv. Så nu ska jag - bortsett från den jävla byråkratin som måste redas upp - bara lägga upp fötterna på bordet och se dagarna vandra förbi. Okej, kanske inte. Det ska umgås med nära och kära, och det ska göras och upplevas både det ena och det andra. Men framför allt ska jag ladda batterierna.

Så nu kan många av er uppleva att jag försvinner från jordens yta, men jag finns någonstans. Ingen fara.

Jag stänger bara för semester just nu.

Fyra arbetspass kvar. Fyra. Count them, one - two - thre - four, fouuuur arbetspass kvar. Sen är det jävlarimej semester som gäller. Sju veckors I-don't-give-a-flying-fuck ligger framför mig. Och herrejävlar, vad det behövs må ni tro.

Vad som kommer att göras på semestern? Not a clue. Jag vet att det förstås blir Mallorca, eventuellt besök från Stockholm, men utöver det har jag inga som helst planer. Precis som jag vill ha det. Bara ta det dag för dag, och låta dagsform i samarbete med väder avgöra vad som hittas på. Det viktiga är i alla fall att ta det lugnt, njuta och umgås med de man älskar. Och så lite fiske på det. Ganska mycket fiske.

Just det - och så bli sams med John Blund också. Det är ett viktigt projekt i sommar.

För övrigt måste jag erkänna att jag tycks ha missat ett och annat vad det gäller livets stora händelser. Eller vad sägs om veckans samtal...

NN - "xx.xxx kronor, vad säger du om det va?"
Jag - "Vill du gifta dig med mig?"
NN - "Jag visste det! Du vill bara ha mig för mina pengar! Men okej, varför inte?"
Jag - "Inte bara för pengarna förstås............även för det grymma sexet."
NN - "Jag är grym i sängen, det vet du."
Jag - "Jag är grymmare."
NN - "Jag är grymmast."

Ja, här i förorten kör vi inga Disneyfrierier inte. Även om det nu inte var direkt seriöst (eller var det?), så omhuldas det av tokerier rätt igenom. Som det ska vara.

Nu - semester. Snart i alla fall.

Jag har insett att jag inte riktigt har gett mig tillfälle att rasa ihop efter pappas död än. Braka ihop, trilla omkull, lägga mig ner och skrika, sparka, svära och framför allt gråta. Och sen bara skita i världen den tid som det behövs.

När jag kom hem från Spanien, efter begravning och allt runtomkring, var jag direkt upp på hästen och började jobba igen. Och sen dess har livet fortsatt i sin vanliga lunk, med allt vad jobb, fritid, vänner, barn, hem och så vidare innebär. Nu har dessutom sommaren kommit på allvar, vilket i sin tur innebär utflykter, umgänge, grill, fiske och så vidare. Jobbar jag inte, så är det alltid något på agendan. Sånär som på de två dagar jag låg helt utslagen med en helvetisk förkylning...som inte riktigt har släppt än, om jag ska vara ärlig.

Under tiden som livet fortsätter i casa Andersson, så blir jag ändå konstant påmind om pappa. Det kan vara ett foto, en pryl, ett minne, en sång eller något som någon säger. Hur som, så blir jag dagligen påmind. Alltid är det något, och varje gång är det precis samma knytnäve i magen. Senast idag satt jag och tänkte ta ett foto på vår strålande sommar och skicka det som ett MMS till pappa, till exempel. Såna lapsus får jag flera gånger om dagen, då det är något jag tänker att "Det här måste pappa se", eller "Undrar om pappa..." och så vidare. Pang. Knytnäve i magen. Men då är det oftast inte läge att bryta ihop, eftersom det är mitt upp i något annat där min närvaro "krävs"...så oftast blir det bara att jag "försvinner" i ett par sekunder, och sen skakar jag av mig det lika snabbt igen.

Men även när tillfälle ges, så kan jag ändå inte bryta ihop. Häromnatten var jag med om en magisk, men ändå vidrig stund, exempelvis. Magisk i form av att jag är säker på att pappa hade ett finger med i spelet, men vidrig för att det bara var en dröm. Jag drömde att pappa levde igen, trots allt detta som skett. Ja, redan där borde man ju fatta att det var en dröm, men jag greppade inte det just då. Pappa låg förvisso på sjukhuset, men han levde, och vi pratade om allt som har varit. Vi pratade om den hektiska helgen då han dog, om den sinnessjuka bilresan från Stockholm, via Kungsbacka, Malmö, Köpenhamn, Berlin och slutligen till Palma, för att direkt dyka upp på hans likvaka och allt som var runtomkring där. Vi pratade om begravningen och klåparna som begravde honom. Vi pratade om alla känslor, tankar och hur skumt allt var.

Inte först då, en bra bit in i det, slog det mig att det inte kunde stämma. Dör man, så dör man. Jag kommer ihåg tanken jag hade i drömmen, och att jag även sa det, om hur jag på likvakan hade klappat pappa på kinden och pussat hans panna, och hur kall och stel han var. Då gick ljuset upp för mig, att det var en dröm. Då förstod jag att det inte var riktigt.

För mig är det som så, att när jag i en dröm fattar att det ÄR en dröm, då vaknar jag direkt. Det slår aldrig fel, jag vaknar med en gång. Men det hände inte här. Jag insåg att jag drömde, men ändå fortsatte drömmen. Vi fortsatte prata rent allmänt, om fotboll, tennis och all annan möjlig skit. Vi hade helt enkelt en skön pratstund. Inte först en bra stund senare vaknade jag. Men då var det inte heller att jag vaknade pang bom, utan det var med att drömmen dimmade ner långsamt, och jag vaknade gravis. Skumt.

Så nu kanske ni förstår vad jag menar med att det var magiskt men ändå vidrigt. Jag kan slå vad om att pappa var med mig här, och såg till att jag inte vaknade, så att vi kunde få en liten pratstund och framför allt låta mig ventilera allt runtomkring. Jag slår vad om det. Men samtidigt var det som sagt vidrigt, för att det bara var en dröm. Var det hans sätt att ge mig "sista pratstunden"? Det är nämligen något som har grämt mig sen dagen han dog, att vi aldrig fick en riktig sista pratstund. Sista gången vi pratade på telefon, några veckor/nån månad innan han dog, var alldeles för långt från hans sista dag. Varför ringde jag inte oftare? Så var det detta han gjorde nu, att han på det sätt han kan lindrade mitt samvete och lät oss prata? Jag vet inte. Men jag är tacksam för det. Samtidigt som jag är så förbannat ledsen. Rörigt, det där.

Men ändå, inte ens nu när jag skriver detta, kan jag bryta ihop. Mina ögon svider, jag biter ihop käken så jag nästan gör sönder mina tänder, och huvudet dunkar. Men jag kan inte bryta ihop. Jag har middag att laga, skolväska att packa, jobb att tänka på och resten av livet som inte stannar.

Bryta ihop får jag göra en annan dag.