words of a nut-case

Låt oss leka med den hypotetiska tanken att du har en bil. En Volvo. En Volvo där motorn ger lite knackande ljud ifrån sig. Vad gör du? Jo, du ringer förstås verkstaden. En riktig verkstad, en Volvoverkstad som skall vara top notch vad det gäller bilreparationer. Ponera nu att följande scenario utspelas:

Du: - "Hejsan, jag har en Volvo där motorn knackar och låter konstigt."
Verkstad: - "Okej, vi bokar tid till dig så får du komma med bilen."
Du: - "Tack så mycket."

Dagen i fråga kommer, och du åker till verkstaden. Verkstadsbesök 1.

Du: - "Hej, det var jag som hade bilen med knackande motor."
Verkstad: - "Jaha, då ska vi ta en titt..."
...
Verkstad: - "Du, det verkar som att din motor knackar."
Du: - "Ja, det var väl därför jag var här...?"
Verkstad: - "Vi får göra såhär...kom tillbaka om nånstans bortåt en månad, så får vi öppna motorhuven och lyssna närmare."
Du: - "Öh...okej?"
Verkstad: - "Ha en bra dag."

Den där dryga månaden blir tre månader, och du blir äntligen åter bokad till verkstaden. Verkstadsbesök 2.

Du: - "Hej, det var jag som hade problem med en knackande motor."
Verkstad: - "Jaha, ja, då ska vi lyssna här..."
...
Verkstad: - "Du, det verkar som att det är något löst i din motor som gör att den knackar."
Du: - "Ja, det var väl därför jag var här sist och är här nu...?"
Verkstad: - "Vi får göra såhär...kom tillbaka om någon månad, så ska vi ta reda på vad det är som låter."
Du: - "Öh...okej?"
Verkstad: - "Ha en bra dag."

Ännu ett par månader passerar, och åter igen får du komma tillbaka till verkstaden. Verkstadsbesök 3.

Du: - "Hej, det var jag som hade något löst i motorn som gör att den knackar."
Verkstad: - "Jaha, då öppnar vi upp motorhuven och lyssnar."
...
Verkstad: - "Du, det verkar som att det är en mutter lös i din motor. Den skulle behövas dras åt."
Du: - "Ja, det är därför jag har varit här två gånger tidigare...?"
Verkstad: - "Vi får göra såhär...kom tillbaka om någon månad, så drar vi åt dendär muttern."
Du: - "Öh...okej?"
Verkstad: - "Ha en bra dag."

Ytterligare några månader går, och än en gång får du komma tillbaka till verkstaden - verkstadsbesök 4 - för att dra åt dendär lösa muttern som orsakade det knackande ljudet. En lös mutter som tog tio minuter att dra åt.

Hur skulle du reagera om du mötte ett sånthär förfarande på bilverstaden? Du skulle be dem dra åt helvete, gå loss med ett hjulkors och aldrig mer komma tillbaka, eller hur? Ja.

Varför tolererar vi då detta inom sjukvården?

För fyra år sen lyckades jag med bedriften att bryta foten på ett väldigt intressant sätt, och sedan dess har foten i fråga spökat och jävlats med mig konstant. Ibland mindre, och ibland mycket mer. Men det är i alla fall till så pass grad, att den påverkar mitt vardagsliv, min träning, mitt jobb...ja, mycket. Så i våras tröttnade jag på att "suck it up", och gick till läkaren för att en gång för alla lösa det.

På det läkarbesöket tyckte läkaren få sig indikationer på att det var ledbanden i foten som var sönder, vilket föreföll sig vara ganska logiskt. Det gör ont på "rätt" ställen, instabilitet i foten, ständiga stukningar och så vidare.

Det var därför jag var där? 

Men då Husläkarna egentligen inte är mer än en läkarkonsultfirma utan någon som helst form av avancerad utrustning, fick jag en remiss till ortopedkliniken på Varbergs sjukhus.

Detta var i våras. Idag, den 30'e augusti var jag hos ortopeden.

Besöket inleddes med en sittning (liggning) på röntgen, där jag redan då ifrågasatte vad sjutton jag gjorde där. Jag vet ju att jag inte har någon skelettskada, utan att det handlar om ligamenten - mjukdelar som inte syns på röntgen. Men röntgen blev det ändå. Efter en timmes väntan.

Med foten röntgad från alla håll och kanter, fick jag snällt gå över till ortopedmottagningen och vänta i ytterligare en timme - drygt - innan jag fick träffa doktorn. En doktor som till en början verkade skeptisk till varför jag var där, och jag fick förklara till honom att jag inte har några problem med skelettskador, utan ligamenten. Jag har varit på läkarbesök tidigare, där det befarades skada i ligamenten, och det var därför jag nu var där. Så han börjar klämma, vrida, dra och trycka. Och efter en bra stund med hummanden och fundersamma ansiktsuttryck konstaterades det att det mycket riktigt verkar vara så, att jag har pajade ligament i foten.

Ja, det vet jag, det var därför jag var där...?

Så den förvisso trevlige men läkaraktige läkaren konstaterade detta, och surprise surprise - remitterade mig vidare till magnetröntgen. Om en sisådär månad eller så. Där ska jag då slutligen röntgas och undersökas på rätt sätt, för att sen få ett "erbjudande" till operation, som läkaren så väl kallade det.

Titta nu tillbaka till den hypotetiska situationen med bilen och verkstaden. Ser vi några likheter? Jag ringer till läkaren (verkstadsbesök 1) och säger att jag har ont i foten (knackande ljud i motorn), så jag får en tid till att komma på besök. Väl där, konstateras det att jag har ont i foten och att det verkar uppenbarligen vara ligamenten (det knackande ljudet), och får en remiss till ortopeden. Tre månader senare dyker jag upp på ortopeden (verkstadbesök 2) som klämmer och grejar (lyssnar på motorn) och konstaterar att jag har skadade ligament (knackande ljud i motorn). Där får jag då ytterligare en remiss till magnetröntgen (verkstadsbesök 3) för att åter igen bekräfta att ledbanden är paj (en mutter i motorn sitter löst). Sen på det, kommer det då att bli ännu en remiss till kirurgen (verkstadsbesök 4) för att öppna upp och sy ihop grejerna (skruva fast den lösa muttern i motorn).

För mig låter det helt sinnessjukt. Helt jävla sinnessjukt. Från dag ett har vi vetat vad felet är, varför slussas runt i över ett halvår för att få det lagat? VERKSTÄLL BARA! Men nejdå, inte inom svensk sjukvård. Det är ju inte direkt första gången de skräller...

Man blir trött.

Det är en mening som idag tycks ha tappat sin mening. "Jag älskar dig". Varför det har blivit så vet jag inte, men jag tycker mig se tendenser på det i alla fall. Idag säger man "jag älskar dig" till vem som helst, när som helst och för vilken anledning som helst.

I mina ögon gör det att meningen tappar vitsen helt och hållet.

Nu kan jag bara tala för mig själv, men att säga de tre orden är något väldigt känsloladdat. Och då menar jag väldigt känsloladdat. Det är något som sägs till någon som betyder hela världen för en, till en person man skulle kunna göra vad som helst för, till den personen man inte kan tänka sig att vara utan, till den där personen. Men samtidigt är det ord som inte ska slitas ut heller. Att säga det för ofta, det gör också att man tappar meningen med det. Det är tre ord som ska användas vid rätt tillfälle, till rätt person. Eller ja, det är vad jag gör i alla fall.

Jag säger "jag älskar dig" till min mamma, min pappa (ja, så jag "pratar" med honom ibland, stäm mig), min bror - om än sällan förekommande och till junior. Men jag säger "jag älskar dig" enbart till den där personen. Den viktigaste personen i mitt liv. Det är de enda jag säger de tre orden till.

Er övriga tycker jag om. Men jag är restriktiv med de där tre viktiga orden. Slit inte ut dem, mina vänner.

Har ni sett filmen Falling down? Där har ni mig idag. Jag vet inte vilket annat sätt jag ska uttrycka frustrationen, ilskan och all annan skit som bubblar inom mig mig på.

Seriöst - idag är fel dag.

Inleder dagen efter en praktiskt taget sömnlös natt. Första arbetsdagen, dessutom. Trött som ett as, släpar jag mig in på jobbet, och hinner väl knappt få i mig kaffet innan det är dags att köra. Och köra blev det. Det ena jobbet efter det andra, i sån takt att jag till slut tappade räkningen på hur många jobb vi åkte på. Kafferast? Jovisst. Fast näe. Lunch? Jovisst. Fast näe. Eftermiddagskaffe? Jovisst. Fast näe. Dasspaus? Jovisst. Fast näe. 

Övertid? Jovisst. Punkt. Tre och en halv timme, för att vara exakt.

Middag är bara att glömma så dags, vill inte direkt lägga mig helt jäst på nyintagen middag. Och vem fan orkar ändå ställa sig och laga mat sent på kvällen? Tre knäckemackor och ett glas saft, det blev min middag. Daniel, sju år gammal.

Men middagen, eller den uteblivna närvaron av den, kunde likaväl kvitta. Vid hemkomst möts jag av ett brev från Transportstyrelsen. Hmmm...ännu ett infobrev om ändrade jagvetefanvadgrejer? Inte då.

BLAM!

"Hej! För tre månader sen låtsades vi skicka en avi á tjugo kronor för trängselskatt till dig, och eftersom du inte har betalt denna fiktiva räkning, får du nu betala dessa tjugo kronor...tillsammans med en straffavgift på FEMHUNDRA kronor. Ha en bra dag."

Okej, det stod inte riktigt så, för såna fascister önskar dig inte en bra dag. Men faktum kvarstår - de menar på att de har skickat mig en räkning på tjugo spänn för trängselskatt i maj, som jag inte har betalat. Och visst, jag var uppe i Stockholm i slutet på april/början på maj, då jag skulle till spanska ambassaden som ett led i den trevliga byråkrati efter farsans död. Så jag nekar absolut inte till att jag må ha kört genom dedär förbannade tullarna, absolut inte. Men någon avi har jag inte sett röken av, och det finns inte en chans i helvetet att jag kan ha missat den. Av tre enkla anledningar:

1 - Ovan nämnd resa till Stockholm var ett led i pappersarbetet kring allt med arvet. Detta pappersarbete krävde mer eller mindre att jag skulle sitta som slickad vid brevlådan. Viktiga papper och handlingar är ute och far, man vill gärna inte att det kommer på villovägar. Så vartenda litet kuvert undersöktes minutiöst, reklamblad vändes ut och in. Inget missades.

2 - Tjugo kronor. En sån räkning betalas direkt, speciellt när man redan har vetskap om straffavgiften på flera tusen procent.

3 - Om nu räkningen mot all förmodan inte betalades med en gång, så brukar räkningar som kommer till detta hushåll läggas direkt i en hög tillsammans med andra räkningar som skall betalas vid löningens inkomst. Om jag hade missat att betala den här räkningen, då borde även hyresvärden, Viasat, Renault, Telia, Volvia, CSN och många andra också flåsat mig i nacken. Och min nacke är torr.

Jag har läst lite på nätet om detta med trängselskatten och dess straffavgifter, och det är tydligen ett vanligt förekommande fenomen att Trafikstyrelsen "glömmer" att skicka avier, och går direkt på att skicka en straffavgift istället. Detta var något som svenska folket i vägtullarnas tidiga skede gormade lite om, både straffavgiftens storlek i förhållande till den ursprungliga kostnaden som närmast kan liknas vid ocker, såväl som det facto att ingen normal påminnelse går ut till berörd bilist.

Vad gjorde staten då? De la till några punkter i lagboken, som rättfärdigade deras ocker. Ibland undrar jag vad jag egentligen kämpar för...

Så. Kombinationen av sömnlöshet (och framför allt dess orsak), första arbetsdagen, skyhögt tryck, övertid, ingen middag och så femhundra spänn som staten försöker lura mig på...ja, ni kanske förstår att jag just nu inte är den gladaste valpen i butiken.

Ni som känner mig, kan de flesta av er skriva under på att jag inte är en människa som öppnar mig och bjuder på känslor och tankar och what not. Det är sånt som jag håller till mig själv, och ett väldigt litet fåtal selekta människor. Ja, jag skriver mycket här i bloggen, men jag sätter mig aldrig ner med Randon John och pratar på djupet om mig själv. Likaså gäller det mitt intresse på djupet för sagda dylika.

För de fåtal selekta människorna, där öppnar jag mig helt och är även helt välkomnande för vad de har att slänga på mig. De hör till en för mig given symbios, som är klart given. Och vi kan säga såhär - när jag öppnar mig, då visar jag en helt annan sida av mig, som min annars kalla och stundvis intetsägande fasad kan ge sken av.

Men vad kvittar det, när någon av de närmaste ändå går och sparkar en på tasken? Vad är det då för mening? Varför öppna sig, vända ut och in på sig helt och hållet, när det ändå bara slutar i skit?

Min motivation börjar dala.


Don't worry about people in your past, there's a reason why they won't be there in your future.

You know it.

Igår skrev jag på det världsomvälvande nätverket Facebook, att jag tänkte ta mig en liten paus på en klippa nere vid havet och umgås med mina tankar. En för mig vanlig företeelse, som fungerar bättre än vilken terapeut som helst.

Well, inte alla tycks dela denna uppfattning.

Ganska snabbt kom det kommentarer som på sitt sätt "nedvärderade" denna sittning, som totalt saknade förståelse för vad det skulle vara bra för, och som till och med kallade det suicidalt. Kortfattat - det fick mig att låta som en manodepressiv gothare med rostiga rakblad i handen redo för att snitta upp handlederna gråtandes till Tokyo Hotels toner. Typ. Och jag må erkänna att dessa kommentarer gjorde mig lite nedstämd. Inte för min egen skull, utan för deras.

Och the humanity över huvud taget.

Är det verkligen så att detta prestationssamhälle har blivit så pass krävande, att den enskilda individen glömmer av sig själv helt och hållet, i den ständiga jakten på att nå och överträffa förväntningar? Är det så att våra liv idag är så pass styrda, att vi håller på att bli robotiserade? Är det så att det höga antal utbrända människor beror på alla måsten?

Att mer eller mindre bli klassad som knäpp, för att jag tar mig en halvtimme, en timme, två timmar eller sju på en klippa vid havet, tittande på solnedgången och den följande stjärnhimlen, det tänder alla larm och röda lampor som finns för mig. Jag vill absolut inte mena något ont till dessa som nu kommenterade mitt inlägg, alla gör vi som vi vill, men jag kan tyvärr inte tycka annat än synd om dessa människor som inte tar sig tid till sig själva.

Och med "tid till sig själva", menar jag inte att ta en halvdags shoppingtur till Ullared, att åka till Liseberg med familjen, eller att bänka sig på soffan framför TV'n. Vad jag menar, är att ta sig tid i total lugn och ro, där man tar kontakt med sig själv och frågar hur man mår. Ja, det här kanske låter som Thomas DiLeva eller annat flum, men det är så det är.

Vi gör ett test, kära läsare. När stannade just DU upp och sa "Hej, %fyll i ditt eget namn här%, hur mår du egentligen?" När tog du dig tid till att lägga undan vardagens alla måsten - jobb, skola, ungar, ICA, vänner, grillen, ekonomi, bensinpriser, nyheter, digitala sociala medier, träning, städning osv...när tog du dig tid till att smälta och gå igenom intryck, händelser, känslor på djupet eller bara rent fysiskt kolla hur du mår?

Mhmmm...vi vet svaret båda två. Du minns inte när, om du ens har gjort det någon gång.

Jag kommer ut till min klippa (som i själva fallet är ett flertal ställen, variation förnöjer), sätter mig ner där jag sitter bekvämt och i total lugn och ro från andra människor, och så kopplar jag bara av. Lutar mig tillbaka, andas djupt och njuter av den lätta havsbrisen. Sen kommer det mer eller mindra av sig självt. Jag börjar tänka på saker som hänt, går igenom det och tar mig tid till det. Känslor, tankar, tycken, trauman, glädjestunder...you name it, jag bollar allt med mig själv. Och det är där lugnet är viktigt - det finns inget runtomkring som distraherar, ingen som rycker i en, inget som stjäl ens uppmärksamhet, inga ljud som bryter tystnaden. Det är då, och först då som du verkligen kommer i kontakt med dig själv.

Precis detta ville jag uttrycka i min statusuppdatering "Om man skulle åka och umgås lite med sina tankar på en klippa nånstans en stund?". Att jag ville ta en stund för mig själv och känna av hur jag mår.

Som de flesta av er redan vet, har jag haft ett halvår som jag helst hade velat stryka och ha ogjord. Och vissa av er, självklart inte alla av uppenbara skäl, förstår då även hur jag mår. I vintras hade jag en episod med stress, som slukade mig i en ond nedåtgående spiral, och som till slut ledde till att jag fick problem med hjärtat och blev tvungen att uppsöka sjukhus. Det var inte någon höjdare, kan jag säga. Sen kom då dessutom den feta sparken på smalbenet, när jag på mindre än 48 timmar gick från ett fullt normalt lyckligt lagomsvenssonliv, till att stå invid min pappas kista och titta på personen som varit den viktigaste mannen i mitt liv. Kall. Blek. Död.

Pappas död har tagit hårt på mig, det kan vem som helst som förlorat en förälder eller annan nära stående skriva under på. Att det gick så chockartat hastigt gör inte saken bättre. Frågetecken efter frågetecken snurrar i huvudet, känslor och tankar brottas med varenda liten hjärncell som går att hitta. Allt sprider sig hela tiden som en ond tumör i mitt huvud, och stundvis vet jag knappt vem jag är och vart jag ska.

Det är där klippan blir så viktig.

Efter stressituationen i vintras, lärde jag mig att skala bort alla onödiga måsten i mitt liv. Och det gjorde jag. Även detta som ett resultat från mina tankestunder med mig själv. Samma sak är det nu, när jag åker ut till min klippa och sätter mig. Nio gånger av tio är det situationen med och kring pappas död som snurrar. Det är långt ifrån att jag rätar ut alla frågetecken, men om inte annat så får tankarna och känslorna utlopp på så sätt att jag tänker på dem. Oavsett vad det gäller, så fokuserar jag på det och låter det inte falla i glömska. Jag stänger inte in det bakom disktrasor och skolböcker, dataskärmar och fjärrkontroller.

För att summera detta nu rätt så långa inlägg... Jag blev tittad på med konstiga ögon, för att jag tycker om att åka iväg till en enslig plats och umgås med mig själv en stund. Själv tycker jag att det är synd att samhället har drivit folk till att glömma av sig själva. Hitta din egen "klippa", där du kan sitta helt ostörd med inget mer än dina egna tankar och känslor. Du kommer att se hur gott du mår sen.

För vi behöver alla ta självkontakt på djupet lite då och då.

Klassiska klyschan, men det är sant. Vad hände? Nästa vecka inleder jag min sista av SJU semesterveckor, och redan nu börjar jag undra vart tiden tog vägen. Vad har jag gjort, liksom? Ja, två veckor spenderades på Mallorca. Men bland notarier, pappersarbete, byråkrati och fixande med lägenheten, kan man inte direkt säga att det kändes som en semesterresa. Visst blev det lite utflykter, lite vatten och sand...men ändå. Inte riktigt en renodlad semester.

Samma sak gäller övriga tiden här hemma. Vad har jag gjort? Visst har det blivit en och två utflykter hit och dit, visst har jag spenderat mycket tid på land och till havs med fiskespöt i handen. Men utöver det? Jag har knappt varit utanför kommunen. Och en semester för mig, är inte semester om man bara sitter hemma. Det är en lång långhelg.

Vad blev det av roadtrippen med grabbarna? Vad blev det av miniresan till valfritt närbeläget resmål? Var är tältet? Småpratandet över en kopp kaffe i gott sällskap tills solen går upp?

Men framför allt - vad blev det av de långa sköna kvällarna/nätterna ute på klippan vid havet? Timmarna sittande i den sköna nattbrisen, lyssnande på plaskandet från vattnet, och med blicken upp mot himlen. Titta på helikoptrar som fått soppatorsk, kraschande stjärnor, stora och lilla kastrullen, och allt annat intressant som himlen bjuder på bara man tar sig tid. Vart tog det vägen?

Lite drygt en vecka kvar, och nu gäller det att göra det mesta av tiden. Ta tid med de jag älskar. Hänga kameran om halsen och ge mig ut. Dricka kaffe tills jag blir som Hacke Hackspett. Fånga dagen. Nuet.

Jag vägrar komma tillbaka till jobbet och känna att jag behöver semester.




Bild lånad från min fotosida, http://www.fotogeek.se

I do.