words of a nut-case

Visst är det svårt, ändå? Att släppa taget. Även om man inser att något är väldigt destruktivt, så är det ändå svårt att bara lämna det bakom sig. Jag kan tänka mig att de flesta här känner igen sig, alla har vi något som vi har eller har haft svårt att släppa.

Men vad är det egentligen som gör det så jobbigt? Erkännandet att vad det än är inte är bra för en? Rädsla för tomhet när man släppt taget? Eller bara förändringen i sig? God knows.

Personligen kan jag väl bara säga att det inte är värt att dra på saker som får en att må dåligt. Även om det alltid är mycket lättare att säga saker än att göra dem.

Men förr eller senare måste man släppa taget.