Ödmjukhet?


För att ha förlorat två världskrig, måste man ändå säga att det finns visst folk som inte är det minsta lilla ödmjuka. Man hade kunnat tro att man vill hålla sig lite på sin kant och inte göra mycket väsen av sig, efter att ha fått på nöten inte bara en utan TVÅ gånger.

Men nejdå, vissa är tydligen för uppblåsta för att förstå sitt eget bästa. Därför åker man nu lite varstans som turist och ser till att bre ut sig, synas och höras så mycket som möjligt, allt under mantrat "Give me what's coming to me!", i tron om att de förtjänar världsherraväldestatus. 

Jävla schmetterlings. 



Varje jävla gång.


Det där med att vara två meter lång och flyga är alltid lika kul. Jag vet inte om det är en statistisk sannolikhet, om jag har oflyt eller om någon bara jävlas med mig, men jag lyckas alltid få fel medpassagerare framför mig. 

Idag var inget undantag. 

Sätter mig tillrätta på plats 21F på Air Berlins flight AB8305, som på lite styva timmen ska ta mig till mellanlandningen i just Berlin. Tre, två, ett...och där kliver Familjen Annorlunda ombord, med sina sjuttiotre barn, diverse föräldrar och föräldraföräldrar.

Och var ska de sitta?

Rad 20 och framåt. Förstås. Daniel vill sova. Daniel har varit uppe sen fyra och vaken sen Jesus gick i kortbyxa. Och lite till ska Daniel få vänta. 

Now, för en stund blev det lite hopp om livet. Pappan i sällskapet satte sig framför mig, och mina förhoppningar om att komma fram till Berlin med hela knäskålar väcktes. 

Tji. 

I elva fall av tio, är det barnen som använder sätet som en hoppborg. Ryggstödet gungar fram och tillbaka som ett morgonstånd på språng. Men idag var barnen stilla. Pappa, däremot...

Jag vet inte hur många gånger jag sa "...nästa gång" till mig själv, men jag är en alldeles för god människa. Innerst inne satt dock djävulen i mig och ville rappa till honom stenhårt på hjässan, så att han lugnade sitt jävla arsle en gång för alla!

Den där dryga timmen kändes som ett år, och räddades enkom av ett glas obligatorisk tomatjuice. 

Snart väntar två och en halv timmes flygning ner till Palma. Mina fyra knäskålar bävar. 




Premium, guld, diamant och bully.


-"DING-DONG!

God morgon, mina damer och herrar, och välkomna till SAS- och Star Alliance flight SK673 till vart vi än ska. Vi är strax klara för ombordstigning, så vi ber er att förbereda era boardingkort, vässa armbågarna och ha era verbala diskussioner redo i huvudet. 

Om du är SAS Exclusive, Premium, Guld eller Diamantresande, är du välkommen att kliva över alla andra så att du kan få en känsla av självtillfredsställelse när du går först i kön. Därefter gör vi en kort paus, så att dessa resenärer får känna sig viktiga och kliva på först, sedan får resten av packet kliva ombord."

Det är ett rätt roligt koncept, detta - att betala flera tusen kronor extra för ett exklusivt medlemskap som.........låter dig kliva ombord först. 

Wow.

Måste kännas speciellt. 


Livet och medier

 
Dag två, med en sammanlagd sömntimmeräkning som kan räknas på ena handens fingrar. Efter att ha hållt i en smällare. Dvs - insomnia. Jag sover dick sen i tisdags.
 
Det var då jag fick höra om att Tobias barndomsvän hade gått bort i cancer, blott nio år gammal. Inte rättvist någonstans. Den här jävla sjukdomen börjar göra mig jävligt, jävligt less. Inte bara för att den är förbannat dödlig, utan även för att den skiter fullkomligt i vem den ger sig på. Ung som gammal, det känns som en förbannad rysk roulette, där vi alla turas om att snurra på trumman.
 
Men det stannar inte där.
 
Jag vet att det låter fel, men det finns sidoeffekter när folk drabbas av eller går bort i cancer. I alla fall hos mig. Det får min hjärna att börja gå på högvarv. På ett sätt som jag inte alls tycker om. Efter beskedet i tisdags, kunde inte min scumbag till hjärna låta bli att dra vissa paralleller. Tristan, den otroligt tappre killen, var lika gammal som Tobias. Hade fram till inte alltför länge sen levt ett precis likadant liv som Tobias. Skola, sparka boll, skrubba knät och gosa i sin pappas famn. För det är trots allt så - barn är egentligen kopior av varandra.
 
Därför var det svårt att inte dra paralleller. Jävligt otäcka paralleller. Där var mardrömmen i vaket tillstånd igång, och Daniel kunde kyssa en natts sömn farväl. Varken TV, internet eller mobil kunde sudda bort tankarna. Så fort jag försökte blunda, spelades skräckfilmen upp framför mina ögon.
 
Det blev en lång natt. Och det återspeglades på gårdagen. Jag kände själv att jag inte riktigt var den jag brukar vara, men det kanske inte är så konstigt. Sömn ska väl ändå vara till för att fräscha upp en och ladda batterierna. Igår blinkade mitt batteri på rött. Då vill jag bara isolera mig i mig själv.
 
Tog det slut där?
 
Självklart inte. En annan sidoeffekt av att bara höra ordet cancer, är att gamla minnen väcks till liv. Jag är en världsmästare på pokerface, det kan jag med blandad stolthet erkänna, men bakom masken döljer det sig något annat. De som känner mig, vet att jag inte pratar så mycket. När det stormar som mest, det är då jag är som mest tyst. Varför? Jag har alltid varit den typen som har ansett att om delad glädje är dubbel glädje, så måste även delad sorg vara dubbel sorg. Och varför i fan ska jag dra ner någon med min skit? Nä, då håller jag det helt för mig själv istället, drar på masken och låtsas som ingenting. Men bakom masken...
 
Dumt. Jag vet.
 
Så gårdagen och natten inatt spenderades med tankar och minnen. Pappa. Det är snart fyra år sen han dog, och stundvis får jag flashbacks från den helgen. Jag tänker ofta på honom, det är inte det, men då och då kryper de där minnena fram som ger mig en knut i magen, en klump i halsen och svidande ögon. När jag äntligen hade lyckats skaka av mig en förälders värsta mardröm, kom då dessa tankar fram istället och anordnade en uppskattad efterfest. Och den efterfesten höll i sig under hela kvällen och natten. Jag trodde att det skulle hjälpa med att åka hem till en kompis och spendera heeeeela jäääääävla kvällen på att fixa hennes dator, men icke. Tankarna och minnena gnagde där.
 
Samtidigt ska jag väl här även skicka en liten känga till min bror. Jag älskar min bror, och jag kan döda för honom. Absolut. Men igår hade han sån skön tajming, att man skulle vilja sparka honom på smalbenet. Det är inte ofta vi pratar - PRATAR. Med det menar jag alltså att vi pratar på telefon (eftersom vi bor 55 mil ifrån varandra och ses typ två gånger om året), och inte bara ägnar oss åt cold-talk på mobilen via Whatsapp. Vi pratar så sällan, att jag inte ens kommer ihåg när vi sist gjorde det. Anywho. Igår ringde han mig, strax före lunch. Och om han ringer, då svarar jag. Oavsett när eller var. Han ville ta kål på lite tid medan han var på väg till ambassaden för att fixa fullmakten som han ska skicka till mig. Visst, no problems.
 
Men så berättade han att han och hans fru hade pratat med ett medium häromdagen. Okej, och där började jag direkt förstå att han slutligen har förlorat vettet och blivit ett nut-case, precis som sin bror. Sen följde en timmes samtal med kalla kårar, gåshud och ståpäls. What the actual fuck.
 
De hade inte sagt mycket mer än sina namn till det här mediet. Det bör även tilläggas att de gjorde detta över telefon, så att mediet inte ens kunde läsa deras kroppsspråk och ansiktsuttryck. Så hon hade alltså inte mycket att gå på, men ändå lyckades hon på något obskyrt sätt pricka både det ena och det andra.
 
Till att börja med, fick hon kontakt med en äldre herre. En ståtlig, djupt troende, välklädd herre. En herre som nyligen gått över till andra sidan, men gjort det med lycka och en känsla av lättnad. Hon såg honom som något yngre än vad han egentligen var när han gick bort, hon såg honom någonstans runt 70-årsåldern. Han strålade av stolthet, en stolthet över vad han har åstadkommit och vad han har och har haft. Men främst av allt - han var lycklig. Lycklig för att han äntligen var tillsammans med sitt livs kärlek igen. Han kunde inte sluta att prata om denna kärlek.
 
Farfar.
 
Han gick bort strax före jul, och han gjorde det på de mest fridfulla av sätt man kan göra det. Gick från soffan till sängen, la sig bekvämt, tog två djupa andetag och sen var det klart. Farfar var en människa vars livsglöd var just stolthet. Se alltid till att vara stolt över det du gör, brukade han säga. Och med hans 94-åriga livsfacit i hand, så gjorde han förbannat mycket att vara stolt över. Han talade alltid gott om sin karriär, om hur han alltid levt ett rent och hälsosamt liv, och om hur hårt arbete leder till framgång. Framgång var också ett av hans nyckelord. Så det förklarar vad mediet såg. Kronan på verket var sen att han nu äntligen fick träffa sitt livs kärlek igen. Farmor. Hon gick bort när jag var en liten grabb, jag kan inte ha varit mycket äldre än fyra-fem år när det hände. Gör matematiken...dryga trettio år sen de träffades. Jag hade också varit som en kalv på grönbete. Och ja, farfar var trogen katolik.
 
Där insåg jag att det kanske inte var så mycket mumbo-jumbo med medier trots allt.
 
Utöver det, fick mediet även kontakt med de levande. Den här biten var lite weird. Hon frågade brorsan om hans mamma hade problem med sina ben. Wtf? Var kom det ifrån? Och framför allt - hur fan kunde hon veta det? Mamma har MS, och som nervsjukdom har det förstås satt sig på hennes förmåga att förflytta sig. Hon har svårt med balansen, och tar sig fram med hjälp av en käpp eller genom att hålla i sig i någon. Ännu en grej som mediet prickade rätt bra. Och hon lät även hälsa att det mamma skulle må bäst av, det som skulle hjälpa henne mest, var att vi träffades och hördes oftare.
 
Precis de signaler som mamma själv skickade senast häromdan när vi pratade.
 
Ja, det här började ju kännas lite "läskigt". Hur kan man ens...? Men det räckte inte där. Sen hade hon även frågat brorsan om han själv hade problem med halsen. Och där hade han blivit stum. För i förra veckan var han just på sjukhuset för att göra en gastroskopi och undersöka vad det är som spökar med hans mage och svalg. Mediet berättade att det inte hade något med magen att göra, utan att det var mer stressrelaterat. Hon kände av att han har haft en förbannat stressig period, vilket även där stämde spot on. Bygge av hus, en ny granne som dragit honom till domstol, jobb, familj och allt sånt som hör till...ja, det är bara en tidsfråga innan han kraschar helt. Det sjuka var dessutom att det här mediet kände av att det var något med en granne. En granne som gärna bråkar med allt och alla...precis som det är på riktigt.
 
På frågan om det var någon annan som de ville att hon skulle försöka ta kontakt med, svarade brorsan att han gärna hade velat se om hon kunde få tag i pappa. Och även här blev det...lustigt. Hon kände nämligen av en man, men som dock höll sig i bakgrunden. Han vill inte riktigt träda fram och prata. Detta förklarade hon med att det kan förekomma att man blir sådan när man inte har förstått eller accepterat att man har gått över till andra sidan. Det kan vara ett plötsligt dödsfall, till exempel. Trots att pappa var sjuk, så tror jag inte att han var helt inne på att han skulle dö. Så det kan förklara saken. Samtidigt får man väl även tillägga att pappa alltid var den typen som sa att allt var okej, även om man såg på honom att det inte alls var okej. Han var, precis som sin yngste son, helt enkelt usel på att prata. Det låter ju onekligen som att det var pappa hon kände av där. Och mitt upp i allt, lät den äldre herren hälsa att de tar hand om honom och "bearbetar" honom för att förstå vad det är som har hänt. Farfar i ett nötskal.
 
Slutligen nämnde brorsan något som han misstänker var en miss från mediets sida, men som för mig var spiken i kistan. Hon kände av ännu en levande närvaro, något som hon identifierade som hans bror. Hon kände av att hans bror hade det ganska tungt just nu, och att han inte alls mådde bra men ändå inte pratade om det då den här brodern är den typen som inte brukar prata så mycket. Det här var något som brorsan inte riktigt förstod och avfärdade som en liten miss från hennes sida, eftersom han ser mig som i full harmoni och som alltid pratar om allt och ingenting.
 
Heh.
 
Just den här grejen fick det att krypa i hela mig. Och när brorsan frågade för att vara säker, ja, då svarade jag förstås att allt var hunky dory, och skrattade bort hennes stolpträff...helt enligt manualen. Jävla medium, gå där och försöka röja mig.
 
Så detta samtal med brorsan hjälpte till att spinna igång min hjärna på områden jag gärna hade låtit bli. Men nejdå, istället gick jag då som sagt hela kvällen och natten med tankar om pappa, farfar, ungarna, mig själv, livet och allt som bara vägrade låta mig få ro och sova. Igen. Så idag kan jag inte heller lova att jag kommer att vara rolig, eller ens vettigt sällskap för den delen. Jag sitter i min bubbla och håller mig out of peoples' way.
 
Typ.
 
 

Dusting off an old friend.

 
Häromdan fick jag en länk av en kollega, en länk till en blogg/krönika/hemsida eller vad fan man nu vill kalla det, som i skrift påminner väldigt mycket om mig själv. Det väckte gamla minnen, som förde mig till den här gamla dammiga episoden i mitt liv. Den tid i mitt liv då jag var en ung och prominent bloggare.
 
Yeah.
 
Kanske inte då. Men den tid då jag skrev en helvetes massa dynga om precis allt och ingenting. Mer kategoriserat under ingenting, än något annat...men ändå. Det var min ventil. Och vem hade trott - det fanns fortfarande lite skrivarglöd kvar i mig, varvid suget efter att börja skriva igen vaknade till. Så här sitter jag nu, med min gamla dammiga blogg, och förmodligen noll läsare. För tro inte fan att jag kommer att basunera ut att jag har börjat skriva igen. Inte ens till min egen mamma...hon får vänta på boken som jag sitter och skriver till henne.
 
Kommer det att bli någon ändring då? Sen tidigare, alltså?
 
Förmodligen inte. Jag lär nog fortfarande skriva sjukt sjuka saker här, och vara förbannat stolt över hur friskt sinnessjuk jag är. Sen kommer det förstås även att förekomma lite mer seriösa inlägg, men fråga mig inte hur frekvent förekommande. Jag är trots allt usel på att visa min personliga sida, det vet.........jag? Så om jag sällan (läs: aldrig) pratar om mig själv, kommer jag då att skriva om det istället? Kanske är lättare, vem vet.
 
Hur som haver, så känns det som helt okej att börja skriva av sig litegrann igen. Annars blir jag ju ett nut-case på riktigt. Och det vill vi ju inte.
 
 
 
Kom ihåg - just because you're winning, don't mean you're the lucky one.
 
 
 

Juletips och nyårslöften.

 
Wow, jag har verkligen försakat den här bloggen. Å andra sidan har jag inte haft något sinnessjukt att skriva om, så vad spelar det för roll då? Eller jo, det har jag visst. Jag har bara inte orkat.
 
Men nu har tryckkokaren pyst länge nog. Jag måste få ur mig lite insanity, innan jag cepar ur helt.
 
Julen närmar sig med stormsteg och milda vårvindar. Precis som det ska vara. Och med julen vill jag således dela med mig av några praktiska tips, för att göra säsongen lite behagligare. Here we go.
 
1. Ge inte bort ditt hjärta. Vi har alla hört George Michaels julballad "Last christmas", och vi kan dra blott en slutsats - utan hjärta dör man. Blodcirkulation, syre och såntdär, nu vet. Ja, förutsatt att du inte är en zombie då, varvid det går alldeles utmärkt att ge bort ditt hjärta till jul. Fast zombies kanske inte firar jul...och/eller ger bort julklappar? 
 
2. Ser du mamma kyssa tomten, håll för fan käften. "Tänk om våran pappa kommit då"...ja, men det gjorde han uppenbarligen inte, så var lite bussig och håll igen? Stanna upp ett par sekunder och begrunda möjligheterna - morsan drar över jultomten. Saint Nick. Papa Noél. Gubben som har en hel förbannad leksaksverkstad och flygande djur som drar på en släde. Fattar du? Unlimited access till leksaker och fria flygresor! Nä, men spring du och skvallra för pappa...
 
3. Hejsan hoppsan fallerallera, du har möss i huset och bör kolla upp det innan de gnager på en elkabel och startar en brand där du brinner inne. Plötsligt är inte mamma mus och barnaskaran sin lika mysiga, va?
 
 
Okej, det får räcka med juletips för idag. Till nästa punkt på agendan - nyårslöften.
 
 
Jag är inte riktigt den typen som avger en massa nyårslöften som jag sen ändå skiter i. Really, vems jävla idé var det ens att börja med konceptet? Det var säkert mormoner.
 
Men inte idag. Inte i år. I år ska jag faktiskt haka på konceptet och avge ett, och endast ett nyårslöfte. Dock med skillnaden att jag faktiskt kommer att infria löftet.
 
Mitt nyårslöfte är nämligen tragisk, men ändå praktisk. Och det har med det världsomspännande sociala nätverket Facebook att göra. Nej, jag ska inte spendera mindre tid där. Nej, jag ska inte sluta med mina totalt sinnessjuka inlägg som knappt någon förstår. Och nej, jag ska absolut inte sluta lägga upp sköna ecards som får mig att fnittra som en liten skolflicka.
 
Jag ska helt sonika städa ur min kontaktlista. Jag är inte den typen som har tusentals personer som vänner på Facebook, som en typ av statussymbol i tron om att ju fler vänner man har, desto ballare är man. Nä, jag är rätt sparsam på den biten. Ska man in på min vänlista, så ska det finnas en anledning bakom det.
 
Och det är just därför jag ska börja städa ur den lite. Observera nu att vad som följa skall, inte på något sätt är personligt angrepp på en specifik individ, utan det är helt enkelt mina väldigt generella och rättmätiga åsikter.
 
Anledningen till att jag städar min lista, är att jag vill interagera med folk som ger mig något. Nej, inte gåvor och prylar. Jag menar mer såna som jag har ett intellektuellt och emotionellt utbyte av. Folk som är på samma våglängd, som är lika sinnessjuka, som har liknande humor. Eller såna som ligger mig varmt om hjärtat, på ett eller annat sätt. Folk som jag helt enkelt mår bra av. De vill jag ha kvar. Och jag vill inte att viktiga saker från dessa ska försvinna i ett hav med saker som får mig att vilja stoppa gafflar i ögonen och ge upp hoppet om mänskligheten.
 
Låt oss ta några exempel.
 
* Personer där vart och vartenda inlägg har nåt med ens respektive att göra. "Myser i soffan - med #namn#", eller "Åh vad jag saknar #namn#", eller "Jag har världens finaste pojk-/flickvän!", eller "Om två timmar, trettiosju minuter och tjugotre sekunder får jag träffa min älskling!"
 
Alltså, det är väl självklart att man taggar sin respektive nån gång här eller där, eller nämner något om denne eftersom den personen trots allt är ett viktigt inslag i ens liv. Men att  v a r j e  inlägg ska ha någon form av anspelning på att man har en respektive, det blir bara löjligt. Ja, jag vet att du har en pojk-/flickvän. Hela Facebook vet att du har en pojk-/flickvän. Vi vet det. Vi kan det nu. Det är bra.
 
Hade jag haft en sån flickvän, så hade jag blivit orolig och sprungit på andra hållet. Seriöst. Kanin-i-gryta-orolig. Inget skriker "Klängig med psykotiska tendenser" som någon som heeela tiden måste hävda att man har en pojk-/flickvän. Och detta är något jag inte har utbyte av.
 
Ni faller.
 
 
* Vidare har vi fallet med hypokondrikern. Beteendemönstret är precis som fallet ovan, men innehållet är av en lite mer morbid sort. Aj här, värk där, illamående idag och krämpor hela tiden. Inga inlägg om hur bra en dag har varit, någon intressant händelse, eller kanske till och med några kloka ord. Aj. Oj. Usch. Fy. Hemskt. Det där sista var jag som pratade. Hemskt. Hemskt tråkigt. Där gemene man checkar in hemma på sin soffa, på en skön restaurang, på en biograf, en strand eller nuförtiden till och med på flyget (tack för WiFi'n, Norwegian), här checkar istället vår hypokondriker in på diverse akutmottagningar, vårdcentraler och distriktssköterskemottagningar.
 
Ni ser inte själva hur tragiska ni låter? Nej, förstås inte. Den tragiska bilden suddas direkt bort av alla rövslickare som skickar hjärtan, hälsningar om att krya på sig, eller bara ett enkelt "Åh, stackars stackars liten..." Well...i mina ögon gör det hela saken än mer tragisk. En som basunerar ut varenda liten krämpa i kroppen, och en folkhop som flera gånger dagligen känner en plikt att trösta denna trasiga figur.
 
Bite the fucking bullet. Alla har vi huvudvärk. Alla har vi slagit i stortån. Alla har vi halsfluss. Alla har ont, och mer ofta ju äldre man blir. Det betyder inte att folk tycker att det är intressant att höra om minsta lilla krämpa du har. Speciellt inte när vartenda inlägg rör detta ämne. Och rent personligt...ja, inget som intresserar mig.
 
Ni faller.
 
 
* Börjar din ålder på siffran 2? Ja, är du två år gammal så kan du nog inte läsa detta. Och är du tvåhundra år så är du en vampyr. Eller zombie. Bit mig inte. Nä, den här kategorin avhandlar ungdomen, ni friska pigga  och ärtiga individer i det gyllene decenniet mellan första köpet på Systembolaget och tiden då man börjar ironisera om sin ålder (30, vill säga). För er mindre begåvade - ni mellan 20 och 29 år, för i helvete.
 
Det är nämligen individer i denna ålder som gärna festar. Hårt, vilt och utan konsekvenstänk. Och på repeat. Inläggen handlar enkom om fester, supande och hur jävla mycket någon kräktes. Only. Fest, fest, fest, dricka, dricka, dricka, "Tagga!" "Whoop! Whoop!", och så kör vi om igen nästa vecka.
 
Now. Jag uppskattar själv ett gott röj. Förutom sist, när jag blev riktigt dålig då. Men en skön ölkväll med gänget är absolut kul. Att gå loss på dansgolvet (läs: det klassiska svenska steg åt sidan, steg tillbaka) och bara röja är inget jag tackar nej till. Ibland. Men att livet är lite mer än fest, supa, ragga, rinse and repeat. Nä, jag ids inte läsa om hur mycket du festar, whoopar, taggar och skrattar åt folk som spyr.
 
Ni faller.
 
 
* Drygfan. Du gör inget annat än kommenterar folks inlägg med en ton som säger "Hej, jag är gammal nog för att ha fått rösta i minst två val, men jag vill vara som Nelson i Simpsons." Verkligen? I varenda kommentar drygar du dig och anstränger dig allt du kan för att hitta rätt knapp. Well, hos mig funkar det väldigt väldigt sällan. Och det är det som är knappen hos dig istället, du blir vansinnig av att inte kunna locka fram en reaktion hos mig. Men ändå fortsätter du. Moget som en grön banan. Inget för mig.
 
Ni faller.
 
 
Här är fyra kategorier på folk som jag känner att jag inte har minsta lilla utbyte av, och som tar upp alltför mycket utrymme i min feed. Ta det inte som kritik, för det är det absolut inte även om det verkar så. Alla är vi olika, och jag respekterar det. Men det betyder inte att jag behöver vara del av det, right? Jag är inte det minsta intresserad av Twilight, till exempel...så jag finner ingen anledning i att se filmerna. Samma sak här, jag är inte det minsta intresserad av att bli konstant informerad om att du har en pojk-/flickvän med total avsaknad av integritet, att personalen på Apoteket känner dig bättre än dina föräldrar, eller att du kommer behöva byta lever innan du fyllt 35. Så likaväl som att jag helt enkelt inte tittar på Twilight, tänker jag inte låta er ta upp utrymme för viktigare och framför allt mer intressanta personer i mitt liv.
 
Åter igen, jag kan inte betona det tydligt nog, det är ingen kritik. Bara information om ett aktivt val. Jag är väl medveten om att jag själv har drag som inte uppskattas av alla. Annat vore konstigt. Det finns både en och två miljon åsikter om mig, och jag har inget emot dessa. Alla har rätt till sin åsikt. Är denna dock av icke god karaktär, välkomnar jag att leta reda på "Unfriend"-knappen och göra tillvaron mer dräglig.
 
God knows I will. Det är mitt nyårslöfte.
 
 
 

I've got a bad feeling about this...

 
Och DÄR nånstans kommer jag att bli stämd av George Lucas. Om han läser inlägget.
 
Well, fuck it.
 
Jag har gått ett tag och dragit på något som jag VET kräver ett läkarbesök, men så vet vi ju vad jag tycker om sjukhus och läkare i allmänhet...därför har jag medvetet valt att blunda för det, och låtsats som att det regnar. Okej, jag trodde att det skulle funka. Men tji verkar jag få.
 
Det överjävliga är att läkarbesöket kommer att leda till en dejt med kniven, och jag har SÅDÄR lust att gå nyopererad nu. Det är alldeles för fel säsong för att operera sig. Heeelt fel säsong.
 
Så nu står jag där - bita ihop eller bita ihop. Gå och vara halvkass under sommarplanerna, eller stryka sommarplanerna helt och hållet?
 
Dafuq.
 
 
 
 
 

Den rätta medicinen.

 
 
 
Spa igår, hotell nästa vecka. Yep, det är just vad doktorn ordinerade.
 
Mer bortskämning till mig!
 
 
 
 
 
 
Tack.
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gubbslem vs snigelspår.

 
Okej, nu är det min tur att skicka ut en näve i en debatt som egentligen har pågått i åratal. Ni vet, den där något infekterade debatten om jämlikhet.
 
Aftonbladets Wendelaavdelning har nyligen publicerat en krönika (länk här), där det skrivs om ett förvisso rätt obskyrt danskt program, där ett gäng farbröder ska sitta och titta på en naken kvinna som står framför dem, och bedöma hennes kropp.
 
Nu kan det vara så att vi inte har riktigt hela storyn, så att vi egentligen inte vet vad programmet går ut på. Det kan vara någon form av auditionprogram som går ut på att ta fram Danmarks nästa Jenna Jameson (ja, jag vet att hon inte är dansk, men låt oss vara hypotetiska här), eller det kan vara ett gäng läkare som bedriver någon form av forskning...på sändningstid. Fan vet. Fan vet vad programmet går ut på. Rätt upp och ner låter det självklart rätt bisarrt att ett gäng gubbar ska sitta och titta på en naken kvinna och kommentera hennes kropp.
 
Det är här Aftonbladets/Wendelas krönika kommer in i bilden. Krönikören i fråga går ut med en väldigt offensiv ton, och lägger till med attribut som "Danskjävlar" och "gubbslem". Ja, rubriken i sig är väl också rätt målande - "Vad är det för fel på danskarna?" Wow, tur att det här programmet inte var ett påhitt från Nordkorea...
 
Låt oss helt sonika säga att personen som skrivit krönikan inte alls är sams med tanken på att några farbröder betraktar och bedömer en naken kvinnas kropp. Eller som hon själv beskriver det, "Det är i sådana här lägen jag får akut, mentalt eksem och inte orkar tillhöra människosläktet längre utan vill konvertera till kamel istället. De har ett värdigare liv.", bara för att avsluta känslostormen med "Alla ni män som tycker att detta är en jättefräsch programidé får själva marschera in nakna på en scen på bästa sändningstid och så bjuder vi in komikern Sissela Benns karaktär Filippa Bark och komikern Marika Carlsson att diskutera love handles, näshår och hängpung."
 
Now. Daniels tur.
 
Melodifestivalen är som vi alla vet äntligen slut. Ja, jag satt på Facebook och hade en sarkasm-orgasm över alla bidrag, vilket jag för övrigt tyckte var skitkul. Så stäm mig. Men det är inte därför vi är här. Däremot finns en liten koppling mellan Melodifestivalen och just Facebook/sociala medier jag vill lyfta upp en stund.
 
Tänk när Danny tog av sig på överkroppen, under sina halvlekspauser. Det hände både en och två gånger. Jag vill minnas mig hur såväl mitt nyhetsflöde på Facebook, som rubrikerna på just Aftonbladet fylldes med dreggelpölar och snigelspår. Dannys nyvaxade, välsvarvade och inoljade bara bringa fick kvinnor runt hela riket att yla likt prärievargar, och E-on märkte av en markant ökning i energiförbrukning då antalet trosor som behövde tvättas ökade som en störtflod. Pun intended
 
Dock är Danny bara toppen på toppen på toppen på toppen (fortsätt läsa, så ni inte tror att JAG tycker att han är bra) på toppen på toppen på isberget. Dannys välsvarvade bringa är bara en av tonvis med kött på den manliga köttmarknad som kvinnor mer än gärna offrar en extra sväng till tvättstugan för. Danny, Eric Saade, Alexander Skarsgård och Erik Segerstedt är bara ett par få svenska namn, och då går vi inte ens in på vad Hollywood erbjuder i uppskattade bara bringor.

Men så fort män åtnjuter dylik representation från det täcka könet, kallas vi för gubbslem. Då är det fel på oss. Så fort en kvinna visar former och hud, omhändertas hon av FI-maffian och männen är de som drivit henne till detta. Det är skrämmande likt medeltidens häxjakt, där en kvinna som vågade stå ut från normen genast blev anklagad för att vara häxa påverkad av djävulen, och borde brännas på bål. Jag vet inte riktigt om jag är kompis med att jämföras med Lucifer, bara för att jag tycker om att titta på en kvinna med - förhoppningsvis - egen vilja som bjuder mina sinnen på något vackert.

Vari ligger jämlikheten? Är det jämlikt att se - storögt - mellan fingrarna på ena hållet, men vända upp och ner på himmel och helvete på andra hållet? Är det jämlikt att hytta näven åt oss karlar för att vi vill se på nakna kvinnor, när ni sen använder samma näve för att kasta in era fuktiga trosor i tvättmaskinen efter att ha varit på showen Ladies Night?
 
Personligen tror jag att det hela hänger på hur man förhåller sig till det man tittar på. En kvinna som ser en framställd naken kvinna, identifierar hon sig med henne genom deras gemensamma nämnare - könet. Då majoriteten av våra betraktande kvinnor förmodligen inte kan tänkas blotta sig på sådant sätt, förflyttas hon ändå till den nakna kvinnans kropp varvid känslorna av skam, förnedring och utsatthet tränger fram. Och det är där den aggressiva offensiven förkroppsligas i form av plakat, skällsord och urbota pinsamma krönikor.
 
Dessa känslor tränger däremot inte fram på samma sätt när hon tittar på en naken, muskulös man. Hon identifierar sig inte på samma sätt med den nakna mannen som hon gjorde med kvinnan. Känslorna av skam, förnedring och utsatthet förbyts därför till känslor av lust, åtrå och i vissa fall på ren svenska - kåthet. Hade hon kunnat, hade hon slitit ur den glänsande, flexande manskroppen från skärmen eller tidningen och gett honom en åktur som han aldrig varit med om. Eller det är vad hon vill tro i alla fall. 
 
En man, å andra sidan, som ser en naken vältränad man rycker istället på axlarna och dyker åter igen ner i sin chipspåse och sopar smulor från sina manstuttar. Ja, med ett självklart agg gentemot den vältränade kroppen, som däremot grundar sig i att man hatar sig själv för att man aldrig orkar komma loss och ta tag i sin egen kropp. Men det är väldigt sällan jag vill minnas mig att jag har sett karlar med stora plakat som protesterar mot Dannys uppvisning i Melodifestivalen, eller enorma rubriker som skapas när Eric Saade står barbröstad på en båt på Ibiza. Inte heller har jag sett några krönikor skrivna av män, som undrar vad fan det är för fel på kvinnor som dregglar över Alexander Skarsgård.
 
Däremot känner vi exakt samma känslor av lust, åtrå och i vissa fall på ren svenska - kåthet, när vi tittar på lättklädda till nakna vackra kvinnor. Det gör vi. Gudarna ska veta att jag hade ryckt ut Tone Damli från skärmen och gett henne en åktur som hon aldrig varit med om, om jag hade kunnat.
 
Och vet ni vad? Det är fullt naturligt att känna så. För båda könen.
 
Så sluta bitcha om det.
 
 
 
 
 

The faces of Facebook.

 
Oj, hur länge sen var det jag egentligen satte mig ner med datorn i knät och tog mig lite tid för att skriva ett vettigt inlägg här i bloggen? Ett såntdär inlägg, där jag sörplar på en kopp kaffe och tar fram min allra djupaste anda för att  trumma som hypnotiserad på tangentbordet. Det måste ha varit år och dag sen. Well, idag är inget undantag. Bloggen heter inte Words of a nut-case för att jag skriver kloka saker, right?
 
Jag är bat shit crazy och jag älskar det.
 
Det var öringfiskepremiär idag. En strålande underbar dag, där jag har fått umgås med mitt spö och mina tankar. Självklart är det just då som min allra mest sjuka sida tittar fram. Eller näe, kanske inte den allra sjukaste...de som känner mig vet precis hur min allra sjukaste sida är.
 
Den är sjuk.
 
Nä, idag vandrade mina tankar iväg till det sociala nätverket Facebook, och hur man lustigt nog kan kategorisera människor i vad jag vill kalla för olika Facebook-kategorier. Människor som bara skriver en enda typ av inlägg, som aldrig kan variera sig eller vara allsidiga. Låtom mig förklara de för mig detekterade olika kategorierna här nedan.
 
 
* Hypokondrikern.
Inläggen handlar om hur man har ont på än det ena efter det andra stället. Migrän och illamående förekommer oftare än uttrycket "Ja, näe...öööhm..." i en intervju med en Zlatan Ibrahimovic. Incheckningar på akutmottagningar, vårdcentraler och apotek duggar så tätt att man börjar tro att personen har klippkort på platsen.
 
En såndär människa man helt enkelt undrar hur den har överlevt ända fram till detta 2000-tal. Och framför allt undrar man hur jävla illa det verkligen kan vara, när man ändå kan dela med sig av det på Facebook. "Aj, jävlar! Där kickade min migrän in! Jag gömmer mig under täcket i ett mörkt rum och tar fram mobilen med en skärm som tusen solar och berättar för alla hur ont jag har!"
 
Gud, vad ni ger mig huvudvärk.
 
 
 
* Crazy cat-lady.
"Jag har en katt. Titta på min katt. Titta på den! TITTA PÅ DEN!" Alla känner vi någon. Och där jag väljer djurformen katt, kan denna bytas ut mot precis vilket annat vanligt förekommande djur som helst - hundar, kaniner, hamstrar, hästar, marsvin, getter, alligatorer och motorsågar. Okej, vissa förekommer kanske oftare än andra. Framför allt katter och hundar. Jag har redan sen tidigare ett visst tänk vad det gäller hundägare vs hundmänniskor (leta efter inlägget här, jag orkar inte), men detsamma gäller även övrigt djurfolk. Såna som inte riktigt har hierarkitänket i sitt hem med sitt djur, utan behandlar djuret som om det vore ett eget litet barn. Och det syns på Facebook. Bild efter bild efter bild efter bild på en katt, i olika "gulliga" lägen. På matbordet, på soffbordet, på soffryggen, på filten, på golvet, på filten på golvet, på lådan, i lådan, på rygg, på mage, framför tv'n, bakom tv'n, i mattes snickartofflor och i tvätthögen.
 
OKEJ! Vi har fattat det! Du har ett djur. Facebook tackar dig innerligt för att vi får veta hur din katt ser ut när den bajsar, vad den gillar för mat, hur den rullar runt efter att ha ätit kattgodis, vilka skor den tycker smakar bäst och för att vi nu till och med vet namnet på vartenda individuellt hårstrå på ditt djurs kropp.
 
Jag kan få din hund att låta som en katt, och din katt att låta som en hund. Utmana mig inte.
 
 
 
* OAG - Overly attached girlfriend.
Kör en sökning på Youtube efter OAG. Jag kan utlova skratt. Förvisso med svettpärlor i pannan, men skratt ändå. Det tragiska är att såna flickvänner finns på riktigt. Och på Facebook är de inget undantag. Då tänker jag alltså på såna som digitalt pinkar in sitt revir. Sin pojkvän, alltså. De som MÅSTE visa att de har en pojkvän. Antingen för att hålla andra tjejer borta från honom, eller för att helt enkelt visa att man inte sitter ensam på kvällarna och äter filmjölk på soffan framför Antikrundan.
 
Inläggen följer ett förvirrande tragiskt mönster - alla ska innehålla en anknytning till pojkvännen. "Jag har så tråkigt på jobbet, men om fem timmar får jag träffa min underbara pojkvän! <3", eller "Morgonmys i sängen tillsammans med pojkvännen! <3", eller "Idag ska jag och min älskling åka till Bilprovningen och besiktiga bilen.", eeeeller "Jag höll på att bli påkörd av en taxi idag, när jag gick på ett övergångsställe på Avenyn, men då tänkte jag på min underbara pojkvän. <3"
 
Now, let's turn it up a notch. För er som inte kan engelska så bra - låt oss ta det en nivå högre. Taggar. Åhåjo, man kan ju tagga folk på Facebook, och självklart är det ett perfekt verktyg för flickvännen att faktiskt bevisa att man inte bara hittar på en massa tragisk smörja. "Sitter på tåget med älsklingen - with Kalle Pojkvän at Tåget till Stockholm", eller "Kisspaus på jobbet, äntligen! - with Nisse Älskling at Bäverns förskola", eller den givna vinnaren "God natt alla! - with Pelle Hjärtegryn at I vår goa säng". Ärligt talat - hade jag haft en sån flickvän, så hade jag fått panik. En sån som måste nämna mig precis hela jävla tiden, på ett socialt medium som om jag vore nån jävla katt? Kom igen!
 
Jag sitter hellre ensam på min soffa och runkar med smulor efter grillchips och ostbågar i händerna, medan jag tittar på Mythbusters. 
 
 
 
* The name-dropper.
Name-dropping är ett roligt fenomen, där personen i fråga verkar tro att man blir viktigare om man samlar på namn att släppa framför folk. På Facebook utspelar det sig i form av taggar, precis om med ovan nämnda pojkvänner, i precis allt man gör. Strunt samma om man är på resa, konsert, sitter vid ditt middagsbord eller på skithuset - någon måste taggas. "Filmkväll! - at Min soffa, with Pia, Fia and 13 others", eller "Tack för en jättemysig fikastund idag! <3 - with Lotta, Potta and 54 others".
 
Ja, ni fattar poängen. Vad man än gör, så ska man släppa ett gäng namn för att visa att man har vänner att umgås med. Eller umgås? Det verkar inte vara något krav för att tagga. Det räcker med att man tänker något, så kan man tagga folk. "Sitting on the toilet, trying to poo. I only farted, but thinking of you. - with Kalle Pojkvän", eller "Åh, vad det var kul på konfirmationslägret för femton år sen... - with Nisse, Pisse and 97 others".
 
Alla mina namn här är påhittade, är mitt argument invalid då?
 
 
 
* God morgon/god natt-spöket.
Som ett brev på posten - varje morgon möts man av ett "God morgon alla!", likaväl som man på kvällen ser ett "Dags att sova, god natt alla fina!". Trehundrasextiofem dagar om året, följs detta mönster som solens upp- och nedgång. Notera då dessutom det lilla tillägget på nattningen, "...alla fina." , som ett tillägg för att locka till sig fler svar. Noterbart med dessa människor, är att de i nio fall av tio är såna som inte skriver något som helst annat under hela dagen. God morgon och god natt. Inget mer, inget mindre. Lika anonymt som Petra Medes kändisskap i resten av Europa.
 
Det absolut skönaste med dessa inlägg, är att de trots att de är tråkigare och mer förutsägbara än Djurgårdens hockeyförening, så drar de till sig svar från praktiskt taget varenda människa som läser inlägget. Behöver jag ens säga att elva av tio av dessa inlägg kommer från kvinnor?
 
Om Facebook någon gång kunde göra en BRA förändring, så hade jag önskat att man kunde knyta sin väckarklocka till specifika användare.
 
 
 
* Föräldrar.
Nej, nu menar jag inte den pinsamma typen, där våra egna föräldrar är ute på Facebook och kommenterar våra inlägg med ett random "Älskling, jag hittade en kondom under gästsängen här efter att du var och hälsade på i helgen. Ska jag skicka den på posten? Puss och kram, mamma." Kan vi komma överens om att låta den kategorin gå oberörd? Stoppa den i en låda, stänga lådan, svetsa igen lådan, vira in lådan med kedjor, hänga ett hänglås på, doppa den i epoxy, binda på en massa tyngder och kasta ner i Marianergraven?
 
Bra.
 
Nu tänker vi istället på kategorin Crazy cat-lady, och byter ut valfritt djur mot en unge på riktigt. Ja, jag tar själv massor med bilder på mina ungar, och vissa av bilderna hamnar till och med på nätet i form av Facebook eller Instagram. Guilty as charged. Men då är det bilder som har ett visst underhållningsvärde. Som när min store grabb drog säsongens första öring idag. Före mig. Ungjävel. Eller som när lilleman häromdan somnade sittande i soffan med iPaden i knät, och höll fortfarande kvar den som om han tittade på sitt klipp. Det är guld.
 
Men bilder som visar vad ett barn äter till frukost, lunch, mellanmål och middag, dag ut och dag in...det är inte lika kul. Eller att för femtioelfte gången se ungen iförd sin fina rosa klänning, sittande på sängkanten med ett ansiktsuttryck där ungen själv säger att folk inte bryr sig längre...yeah, get the hint. Det är skillnad på bilder och bilder, man måste lära sig detta för att inte bli en jävla plåga. 
 
Jag vet att en kamera idag är billig, men en psykolog tar fortfarande flera tusen kronor i timmen. Tänk på det.
 
 
 
* Festprissen.
Har den här människan ens en lever kvar? Dag ut och dag in, läggs det upp bilder på dagens första, andra, sjunde, trettonde och sextioelfte grogg. Och däremellan följs inläggen av nedräkningar till nästa fest. Som Veronica Maggio sjunger - hela helgen blev en fest. Resor? Absolut, även festprissar gillar att resa. Kommer de ihåg något? Inte ens med hjälp av alla bilder de lägger upp. Krog efter krog, grogg efter grogg, dansgolv efter dansgolv. Var det Kanarieöarna? Grekland? Thailand? Mjölby?
 
Fan vet, men "jävlar vad full jag var..."
 
 
 
* Dagboken.
Förra kategorin var av förståeliga skäl rätt så kort. Den här har potential att bli raka motsatsen. Men jag ska försöka hålla mig kort. Det handlar nämligen om de som använder Facebook som en egen dagbok...där hela världen vet var nyckeln till det lilla fjolliga hänglåset ligger.
 
"Idag har jag gått upp och ätit en god frukost bestående av ett kokt ägg, yoghurt, Kellogs special K all bran, en grov smörgås med kalkon och paprika, och ett glas med apelsinjuice utan fruktkött. Efter det tog jag en lång dusch, klädde på mig och gick ut. Invigde mina nya vita sneakers, fy sjutton vad fina de är! Därefter åkte jag till stan, där jag tittade på lite kläder till middagen hos Lotta och Kalle. Sen handlade jag mat till middag imorgon, innan jag gick förbi Systembolaget och köpte en flaska vin. När jag kom hem, hade katten vält omkull en vas, och det låg vatten över hela bordet. Bla bla bla, bla bla bla bla, bla bla."
 
Ni fattar hur långt jag skulle kunna skriva, va? Men på grund av tidsbrist och dåligt väder, väljer jag att klippa där för att helt enkelt konstatera att...wow, undra på att skövlingen av våra regnskogar har tagit sån fart, med tanke på hur många intresseblock det beställs. Jävla Facebook.
 
 
 
* Den förvirrade moralisten.
"Nej till bron! Nej till bron! Ingen bro! Ingen bro!" Klassisk sketch med Robert Gustafsson. Men de finns på riktigt - den här typen av människa som helt plötsligt stödjer tillfälliga miljöjippon som exempelvis Earth Hour, för att det är åh så viktigt att väcka medvetenhet om miljönhotet. Men duuu...din dator, din telefon, din tv, dina bananer och din bil är precis lika stora miljöbovar som lampor, eller vilken annan tillfällig sak du vill "öka medvetenhet om".
 
En timme om året, släck lamporna en timme om året när någon har hittat på att man ska göra det. Annars är man en miljöbov och bör brännas på bål! En timme, en specifik tidpunkt på en specifik dag. Sen kan du gå och köra dina bensinmotorer, köpa dina bananer som har odlats på skövlad mark (skog som skövlats för att trycka intresseblock?), äta din fisk som fiskats i våra hav, skeppats till Asien för att packas, och skeppats tillbaka för att säljas i affär - det händer på riktigt, använda datorer/tv/mobiltelefoner till förbannelse, och spotta ut ditt tuggummi på marken resten av året. Men om du inte släcker lamporna klockan 20:30 lördag den 23/3...då kommer vi att leta reda på dig och dina kära.
 
Att släcka lamporna en timme om året, är ungefär som att gå fram till en husbrand och pissa på knuten. Inte ens tanken är god.
 
 
 
* The grumpy old fart.
Min kategori. Jag erkänner att jag sållar mig i det här facket. Facket där stor del av inläggen går ut på att hytta med näven i bästa Abraham Simpson-stil, åt precis allt och alla. I normala fall gör i alla fall JAG det med glimten i ögat, och en stor dos humor. Ungefär som det här inlägget rent generellt. Men ändå på allvar. Jag tror att det kan kallas för sarkasm.
 
För visst fan går vi alla och retar oss på småsaker? Men majoriteten av er är för svensson för att våga säga något om det. "Folk kommer att tycka att jag är en gnällspik då..." En gnällspik? För att man belyser sanningen? För att man lyfter upp saker som är helt åt helvete fel, hur små de än är? Wow...nu låter det här som på jobbet. Well, sån är jag i alla fall - jag räds inte att prata när jag ser att något är fel. Likaväl som jag kan säga att en solnedgång är fin, kan jag säga att folk är skithuvuden som inte blinkar ut ur en rondell. Båda observationerna är sanna, med skillnaden att den ena är positivt betonad, och den andra är negativt laddad. Men det gör den inte mindre sann för det? Och kan man då klämma in lite sarkasm i dessa negativa observationer, som då oftast gör dem lite roliga och lättare att hantera...why not?
 
Ett gott skratt förlänger livet. Mer tid på denna jord full med scumbags. Yay.
 
 
 
* Göteborgaren/filosofen.
Hur tar en mexikanare farväl? Han säger "Tacohej".
 
Så lamt att man nästan får lust att klösa ut ögonen och kasta dem på skärmen. Det är förvisso sån humor jag älskar, så personligen har jag inget emot dessa. Men det finns de som avskyr dylik humor, och när man då är en Facebookare som BARA skriver usla skämt som får en att gråta, då kan jag tänka mig att det finns både en och en annan skärm med blöta ögonmärken på. Ett och ett annat lamt skämt måste man självklart bjuda på, men när ens Facebooksida ser ut som en textad version av "Sveriges roligaste klipp"...mjae, då måste man nog anstränga sig lite mer.
 
Samma sak gäller de som bara vräker ur sig en massa kloka ord. Eller ja, letar efter en massa passande kloka ord på internet, klipper och klistrar och presto - "Den som spar, han har"...typ. Yeah, okej, vi har förstått att ni kan använda internet och hitta en massa roliga och kloka saker att dela med er. Vackert? Ja. Schysst? Absolut. Varierat? Njaaaaae...
 
Bättre en task i handen än ett uselt inlägg i loggen.
 
 
 
* Hashtaggaren.
#facebook#är#inte#instagram#eller#twitter#eller#något#annat#moroniskt#socialt#nätverk#som#lever#på#att#vara#en#databas#för#nyckelord#som#nu#ändå#har#tappat#sin#mening#när#man#har#gjort#precis#vilket#jävla#ord#som#helst#till#en#hashtag#och#således#dödat#hela#vitsen#av#ordet#nyckel#i#nyckelord
 
Seriöst. Ännu värre blir det när man dessutom börjar slå ihop flera ord till en enda hashtag. "Hårt pass på gymmet idag, jag helt slutkörd! #orkarinteröraettfingermerpårestenavdagen"...va? Jag kallsvettas av att tänka på hur framtidens människor kommer att finna lämningar av vårt nutida folk, och studera våra hashtags som vi idag studerar egypternas hieroglyfer. Nä, men på allvar - jag kan verkligen se Indiana Jones den femtiotredje stå i ett "tempel", eller som vi idag kallar det - Överskottsbolaget, med ett block (digitalt, förstås) och harkla fram ljud i ett försök att tyda våra hashtags.
 
#i#dont#want#to#live#on#this#planet#any#more
 
 
 
Ja, jag har säkert glömt av både en och två kategorier...men efter två timmars skrivande, är min hjärna rätt så mosig. Det är fan inte lätt att vara sarkastisk med humor, ska ni veta! Och ni som nu har läst detta lär förmodligen skaka på huvudet och inte aaaalls känna igen er själva i detta, trots att ni säkert kan peka ut både en och en annan som passar in i dessa kategorier. Men frågar ni mig, så kan jag peka in praktiskt taget var och en av er (ja, mina vänner i alla fall). Och som säkerhet, har jag redan erkänt vilken kategori jag placerar mig själv i. Så ni kan inte komma med några "Ja, men du då...!". Ha! Fuck you.
 
Nu går jag och lägger mig. Over and out.
 
 
 
 

Vem fan lurar jag?

 
Boom. Right in the feels.
 
 
 

Bara ett halvår...

 
Bara.
 
JAG VILL ROCKA NU!!!
 
 
 
 

Åh, nu jävlar...

 
 
Det finns inte mycket som får mig att gå igång - tyst med er - men den här gången kan jag inte vara tyst. På riktigt. Disney har verkligen skitit i det blåa skåpet nu.
 
Okej, så vi klipper bort stereotyperna mörkhyade, judar och blondiner från julshowen. Men hur ser resten av programmet ut då?

Här ska ni få en liten lista på övriga stereotyper och annat innehåll ni måste klippa bort för att inte riskera att stöta någon, samt även för att verka lite konsekvente och inte verka som att ni medvetet har siktat in er på mörkhyade, judar och blondiner.

* Vi håller oss kvar i tomteverkstan - kortväxta duger inte till något annat än att slavas med i en verkstad, likt Willy Wonkas chokladfabrik? Klipp bort, för att inte stöta kortväxta.

* Kalle Anka i djungeln - hur mycket jag än älskar ARAPAPAPAPAPA, så är ju fågeln rätt så galen. Hålla en pistol mot sitt huvud och en snara om halsen? Oj, alla som drabbats av någons självmord lär gilla det. Skulle jag gå runt på stan och bete mig sådär, hade jag låsts in på ett hem med vadderade väggar. Jag vet inte riktigt vad Svea rikes population med folk som lider av mentala störningar gillar om det. Dessutom går Kalle Anka utan byxor. UTAN BYXOR! Han visar häcken och Gud vet vad mer för folket! NAKENCHOCK PÅ SVT! Presenterat av Disney! Förstås inte, fram med saxen.

* Askungen - Natascha Kampusch, Ulrika Bidegård och Fabian Bengtsson lär nog tycka att det är helt okej att titta på en flicka som hålls kidnappad och inspärrad på det sättet. Tänk vilka trauman de kommer att få återuppväckta. Fram med saxen.

* Musse Pigg åker på camping - Långben, även känd under sitt engelska namn Goofy (=dum), är rätt så korkad...precis som hans engelska namn säger. Jag själv är två meter lång, betyder det att jag också är korkad och försätter mina passagerare i livsfara när jag kör bil? Näe, vi långa tycker inte alls att det är kul att man förknippas med Goofar. Just det, höll på att glömma - även här går Kalle Anka och visar sin NAKNA underkropp! Fram med saxen.

* Lady och Lufsen - feta italienare med tjock buskig mustasch som SJÄLVKLART ska bjuda på pasta och köttbullar. Stereotypiskt? För det är italienare i ett nötskal - feta, pastaätande, mustaschprydda köttbullemänniskor som sjunger och spelar dragspel. Alla. Ja, om vi bortser från de jag känner. Alldeles för mycket stereotyp här. Fram med saxen.

* Djungelboken - ja, i Indien går alla föräldrar och lägger ut sina oönskade barn i djungeln. Det gör vi en film om! Dessutom har vi en huvudroll, en mörkhyad (klippte vi inte bort dem, sa vi?) kille som går runt och slåss och morskar sig. För det gör väl alla mörkhyade? Hmmm...saxen, var är den?

* Snövit och de sju dvärgarna - åter igen detdär med kortväxta. Två gånger i ett och samma program? Det luktar stämning lång väg. Klipp klipp!

* Tjuren Ferdinand - min favorit. Här ser vi klart och tydligt att ALLA spanjorer törstar efter blod, när de söndag efter söndag sätter sig på arenan och tjuter njutansfullt av att se en matador slakta en stackars relativt försvarslös tjur! Var och varenda spanjor älskar det, enligt filmen. En riktig stereotyp. Ja, antar väl att jag är undantaget, för jag som spanjor har aldrig varit vän av tjurfäktning. Men det är stereotyper om spanjorer! Saxeeeen!

* Robin Hood - som faktiskt skildrar dagens samhälle rätt så bra. De rika tar från de fattiga och jäser gott. So far, so good. Har vi hittat ett klipp som vi kan få titta på? NEJ! För vad gör Robin Hood? Han tvingas till kriminalitet för att få leva ett drägligt liv. Det vill alltså säga att alla låginkomsttagare är tjuvar! Pang, där sprack den. Fram med saxen.

* Plutos julgran - man hade kunnat tro att det här klippet var fritt från stereotyper och stötande innehåll...tills Kalle Anka kommer upp och flashar tittarna med sin åter igen bara underkropp. När jag kommer att tänka på det, måste Kalle - en av Disneys flaggfigurer - vara en obotlig blottare. Vill vi verkligen titta på Kalles onämnbara vid ett flertal tillfällen under programmet? Vill vi det? Nope. Saxen.

Jaha, vad lämnar det oss med? Benjamin Syrsa som sjunger "Ser du stjärnan i det blå", en derivat till "Lucy in the sky with diamonds", även förkortat LSD. Johodu.

Och så då de obligatoriska klippen från årets Disneyreleaser, eller kommande filmer. Måtte det inte vara Modig. Rödhåriga kan ta illa vid sig, när de framställs som kaxiga. Och måtte det inte heller vara Monsters inc 2, för enögda vill nog inte jämföras med monster.

Jäklars, Disney...ni har att göra, nu när ni har satt den politiskt korrekta bollen i rullning. Bäst att ni sätter fart, "...'cause tomorrow's christmas daaaaay...*

MVH
Daniel Andersson ESTEVA, halvspanjor som enligt Disney älskar att se på djurplågeri.
 
 
 
 
 

Stay the night.

 
 
 
 
 

Stray heart.

 
 
 
 
 

Allmänna toaletter.

 
Yup, nu var det dags igen. Dags för ett klassiskt rant á la Daniel. För er oinvigda, betyder det att jag ska skriva högt och ljudligt och soap-boxargumentera om en total skitsak.
 
Och dagens ämne är just det - en skitsak; allmänna toaletter.
 
Vad är det med dem, säger ni? Kom igen, alla har tänkt det men ingen har riktigt satt orden på plats. Allmänna toaletter är helt enkelt det sjukaste som finns. Inte sniff-och-snörvelsjukt, utan varför-åh-varför-har-jag-inte-en-större-blåsa/tarm-sjukt. Så sjukt.
 
De flesta av oss - jag vill inte säga alla, för vissa har grym bladder-control - har någon gång sett sig tvungna att uppsöka en allmän toalett, och praktiskt taget varje gång är det samma sak. Det engelska ordet "public restroom" har nog tillkommit av en anledning. För snacka om public. Jag vet inte hur det är med er andra, men jag är inte direkt den som underhålls av att höra andra människor krysta, stånka, plumsa, skvala och fisa. Det hamnar inte riktigt på min topp sjumiljoner-lista över saker jag gillar.
 
Allmänna toaletter brukar oftast bestå av små bås, med inget annat än en liten masonitskiva mellan. Men nejnej, tro inte att det är från golv till tak. Åh nej, jag kan sitta på holken och få en gratis titt på båsgrannens finskor, tennissockar, byxor, håriga ben...och de randiga kalsongerna. Allt till den minimalt ljuddämpade sonetten Gnnuuuumpfffplumssqueeeeekpruttgorbelgorbelgorbelvisselvisselprutt.
 
Underbart med en tre decimeter glipa mellan golv och vägg, så att man kan dela med sig av kärleken. För den kommer väl inifrån, right? Samma sak gäller i överkant. Väggarna går till cirkus 180 cm höjd, sen kan man se heeeeela vägen från ena sidan dass till andra. Intressant vy, när man är nära två meter lång.
 
Men okej, tarmen är kanske lite lättare att hålla i schack, jämfört med blåsan. När man måste gå, då måste man gå. Och då är det ju väldigt praktiskt med den så kallade pissoaren. En underbar uppfinning. I många fall sitter det individuella pissoarer på väggen, för lite privacy. Ja, om vi bortser från att det 30 cm ifrån dig står en till. På var sida. I en lång rad om tio.
 
Det är om man har tur.
 
Har du däremot otur, så är det bara en lång ränna som hänger från ena änden av väggen till andra. Det vill säga - ett stort jäkla tråg i rostfritt stål, som får dig att känna dig som att du pissar på din diskbänk. Tillsammans med femton andra personer. Men. Du får förmånen att analysera andra människors urin. "Oj, kille nummer tre från vänster behöver nog dricka lite mer vatten...och han jämte mig måste sluta äta morötter...nämen, där kommer någons portionsprilla simmande!"
 
Då har du otur.
 
Helt körd är du vid såna pissoarer där rännan är på golvnivå, istället för penisnivå. Det ger dig förvisso lite av den frihetskänslan du får när du är ute i naturen och ställer dig bakom en buske och pinkar av dig som aldrig förr. Nackdelen med en dylik pissoar, är att du inte står helt ensam bakom busken och lyssnar på fågelkvitter som ackompanjemang till ditt skvalande. Du står åter igen bland femton andra personer, som har fått samma briljanta idé, och pinkar ner på golvnivå.
 
Säg såhär - använd inte denna lösning om du har dina finskor på dig. Eller flip-flops.
 
Tillbaka till båset. Det minst onda av de två. Varför har de det tunnaste pappret någonsin på såna toaletter? Bara man tar tag i det, så faller det i bitar. Försök du att sitta där och wipea your ass, när du varje gång får ett enda jävla ark i handen. Knöla ihop, och en trepoängare ner i papperskorgen.
 
Eller grannbåset.
 
Näe, mina vänner. Speciellt ni kvinnliga läsare. Det är fanimej ingen picknick att gå på en allmän toalett när man är karl. Man ska armbågas längs med rännan, medan man undviker att få sin pick undersökt av andra, man studsar som Fred Astaire för att undvika att få fötterna pissade på, och samtidigt ska hålla andan för att inte andas in alla aromer som frodas i rummet.
 
Så - gå på toa innan ni går hemifrån, för allt vad livet är värt.
 
 
 
 
 

Den smutsiga generationen.

 
Ta vilken reklampaus under "prime-time" som helst. Sätt dig ner och titta noga på reklamfilmerna som går. Sen tar du en funderare på vilken jävla misär vi måste ha levt i för tjugo år sen.
 
Vad fan pratar han om?
 
Jo. Jag pratar om Gilette. Pepsodent. Via. Yes. Sensodyne. Vim. Axe. Osv osv osv osv. Alla dessa rengöringshjälpmedel för både kropp och hem, som hela tiden förbättras med något nytt som gör att produktens mål blir renare än förr. Microgranulater i tvålen, nya vinklar på borstarna och gängade skaft i tandborsten, en liten röd kula i mitten på diskmedlet, kammar och hårriktare på rakbladen, hydrooxid i tvättmedlet, aktivt medel i tandkrämen. Allt som gör oss renare än någonsin förr.
 
Renare än någonsin förr?
 
Det är vad reklamfilmerna säger. De visar till och med jämförelser med andra produkter, som avslöjar hur dåligt dessa rengör jämfört med detta medel som nu förmedlas. Och ja, vi kan inte göra annat än att konstatera att vi måste ha varit förbannat smutsiga, dåligt rakade, haft snuskiga kläder och luktat apa för tjugo år sen. I shit you not. Reklamfilmerna säger det - medlet i fråga är vad som gäller, allt annat lämnar dig i skiten.
 
Hur många gånger om året har inte Pepsodent kommit med en ny tandkräm som säger att all annan tandkräm suger? Att det nu är en ny tandkräm som gäller, en tandkräm som "nio av tio tandläkare rekommenderar"? Vilket osökt leder mig till en liten sidofråga - varför skulle tandläkare rekommendera tandkräm, det medel som motverkar deras inkomstkälla? Nåväl. Hur många gånger om året släpps inte nya tandborstar, med borstarna riktade åt alla jävla håll och kanter, och allehanda gängor på skaftet? Hur många gånger om året ser vi inte ett nytt maskindiskmedel med små kulor av varierande färg som tar bort "även den mest ingrodda smuts", alltid lika duktigt framställt genom en gratängform?
 
Kom igen, vi kommer alltid att borsta tänderna. Vi kommer alltid att tvätta oss. Vi kommer alltid att deodorera oss, ta på oss nytvättade kläder och äta mat på porslin som vi har diskat antingen för hand eller i maskin. Vi klarade oss bra för tjugo år sen, hell min mamma klarade sig bra för femtio år sen! Min mamma hade rena tänder, rena händer, rena kläder och ren disk. Hon hade till och med haft renrakad haka, ifall hon skulle behövt det.
 
Hemska bild.
 
Men det är klart, rengöringshjälpmedel (som jag vill kalla allt detta) är lite svårt att promota på något annat sätt, så att man kan sälja vidare - även fast jag nu konstaterade att det är något vi alltid kommer att konsumera. Annat är det med dagens teknik, som är byggt för att hålla i bara några år. Mammas första microvågsugn höll i hur många år som helst, trots att vi misshandlade den med allt möjligt. Jag har för mig att den till och med brann lite vid nåt tillfälle, och ändå höll den. Nu har jag en micro som är typ två år gammal, och redan är den i behov av en exorcist. Jag har hört om vänner som haft jättefina tv-apparater som hållt i nåt fåtal år, och sen har de gett upp. Datorer, skrivare, brödrostar, stavmixers och sexleksaker - allt går sönder på nolltid idag. Sen kostar det skjortan att reparera, varvid man då istället väljer att köpa nytt. För det som gick sönder var ändå "uråldrigt" nu. Skrämmande, men sant.
 
Men vi är rena i alla fall. Renare än någonsin förr.
 
 
 
 
 

Leaving on a jet-plane...

 
Okej, inte riktigt än då. På söndag. Men jag känner mig själv, och på sistone har jag inte orkat bry mig så värst mycket om bloggen. Så detta kanske blir mitt sista inlägg..........tills jag kommer hem igen nästa torsdag. Förutsatt att Ryanair inte fuckuppar för hårt.
 
Och ja, älskling, självklart kommer jag att höra av mig. Både när vi har landat, hämtat väskorna, satt oss i taxin, kommit till lägenheten, tagit en slurk vatten, gått på muggen, und so weiter.
 
Kortfattat - jag kommer att sakna dig. Tre punkter på sakerattsaknalistan...där ungarna är de andra två, förstås.
 
Så...om inte jag skriver mycket mer - au revoir!
 
 
 
 
 

Whatsername.

 
 
 
 
Si.
 
 
 

Elva minuter.

 
That is all.
 
 
Kärlek.
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0