Var är......?
Okej, jag kan omöjligt vara den ende som har upplevt fenomenet "Jag behöver något, och jag hittar inte det någonstans". Det kan vara precis vad som helst - bilnycklarna när man har brådis iväg, stekspaden när maten redan fräser i stekpannan, batterier till fjärrkontrollen, en mack längs motorvägen när bensinen börjar ta slut...osv, osv, osv.
Alla är vi bekanta med fenomenet.
Ja, och då var det dags här igen då. Flyttkartonger. Flytt står på agendan här inom en snar framtid, och jag tyckte att det kunde vara gött att börja redan nu med att packa ner sån skit man vet att man aldrig använder, men som man ändå inte vill slänga. Ner i en låda, för vidare förvaring i källaren eller på annan lämplig plats.
Hey, jag KAN vara praktisk ibland.
Men nejdå, bara för att man nu då är på jakt efter flyttkartonger, då finns de inte någonjävlastans att hitta. De jag hade i källaren slängde jag sist jag städade där - stupid me - jag har kollat på jobbet, och där finns det inte mycket att hänga i granen. Wtf. Jag är verkligen inte sugen på att gå till Hemköp och tigga bananlådor. Lika lite som jag är sugen på att åka till ICA och köpa tiny-assed flyttkartonger à typ 50:-/st.
Vi är omgivna av lådor och kartonger hela jävla dagarna, varför hittar jag inga nu när de behövs?!?
Nämen...!
Håll i er, det verkar som att Blogg.se äntligen har vaknat och luktat på kaffet. Släppt sargen och kommit in i matchen. Ringt ut det gamla och ringt in det nya.
Jaja, you catch my drift. Jag tycks kunna blogga från mobilen nu. Cool.
Men det får bli en annan dag.
Släppa taget.
Visst är det svårt, ändå? Att släppa taget. Även om man inser att något är väldigt destruktivt, så är det ändå svårt att bara lämna det bakom sig. Jag kan tänka mig att de flesta här känner igen sig, alla har vi något som vi har eller har haft svårt att släppa.
Men vad är det egentligen som gör det så jobbigt? Erkännandet att vad det än är inte är bra för en? Rädsla för tomhet när man släppt taget? Eller bara förändringen i sig? God knows.
Personligen kan jag väl bara säga att det inte är värt att dra på saker som får en att må dåligt. Även om det alltid är mycket lättare att säga saker än att göra dem.
Men förr eller senare måste man släppa taget.
Engagemang.
En viktig aspekt i detta med att känna sig utnyttjad och blåst, är engagemanget det medför. Jag, personligen, är den typen som engagerar mig och ger 100% för något jag tror på, och som jag vet ger mig något tillbaka.
Men så fort jag inser att så inte är fallet...näe. Då får det vara. Jag tänker inte ge mitt yttersta för något eller någon, som inte tänker ge lika mycket för mig. Varför lägga tid och energi, när man inte får något i utbyte? Säg nu inte att man ska göra det för att vara en god människa, för god är jag så det räcker och blir över. Alldeles för god, ibland. Så länge det är ömsesidigt, eller på annat sätt givande för mig, så gör jag det gladeligen.
I övrigt...watch me give a fuck.
Konsten att utnyttja.
Det är onekligen en konst. Ett konstycke i brist på respekt för medmänniskan. Allt för mången gång har man sett någon suga så mycket som möjligt ur en, och varje gång har man sagt att det där var sista gången. Ja, det krävs väl inte någon rocket-scientist för att räkna ut vad jag anser om folk som utnyttjar eller försöker utnyttja mig. Det spelar ingen roll vem det är, inser jag att någon använder mig endast för eget intresse...ja, då är det shit-list.
En relation mellan två människor, oavsett vilken grad i relationen, ska alltid vara ett ge och ta. Men om man bara är ute efter att ta utan att någonsin ge, då är vi fel ute. Ändå finns det både en och sjutusen såna personer runtomkring oss.
Personligen har jag kommit till ett sånt läge i livet, där jag klipper bort de personerna utan att blinka. Jag ser ingen anledning till att ha sånt folk runt mig, om de inte vill annat än göra vinst på min snällhet.
Så fuck 'em.
Get a hair-cut, hippie!
Okej, nu har jag sugit på det här inlägget ett bra tag men inte orkat få ner det på pränt. Ända sen den dagen i somras, då radion valde att ear-rapea mig, har jag gått och surat. Så nu fan.
Ingen har väl kunnat undgå den åh så otroligt hemska låten "I wish I was a punk rocker", antar jag. En av alla andra popmusikaliska alster som gick på repeat på radion för några år sen, och som nu har hittat tillbaka till etern. Precis som då, blir jag nu åter igen helt bananas när jag hör låten. Why?
Lyssna.
http://www.youtube.com/watch?v=vc2jDz6w-r4 (Ja, jag vägrar att lägga upp videon på min blogg)
Okej, var ska vi börja med listan över oh-so-many-wrongs?
- "Oh I wish I was a punk rocker with flowers in my hair".
Stopp. Punk rocker med blommor i håret? Lilla hjärtat, Googla på "punk rocker" och titta på resultatet. Hur många blommor ser du? Exakt hur många blommor ser du i någon punkrockares hår? Noll. Now, Googla istället på "hippie". Där, min vän, kommer du att se allt fler blommor.
- "I was born too late, into a world that doesn't care".
Vänta nu...så du föddes för sent, till en värld som inte bryr sig? Har du läst på om punk över huvud taget? Punken gick ut på just det - att inte bry sig om någon annan än sig själv och sina egna. Titta på utseendet, musiken och klädseln - allt var enkelt, hemmagjort och utan att man brydde sig om mode och vad kommersen sa. Punken handlar just om dendär "world that doesn't care" som du grämer dig över att du är född i. Man kan alltså antyda att du eftersträvar en värld där alla lever i fred, älskar och visar förståelse för varandra. "Peace, love and understanding", är ett känt uttryck från en annan kultur. Look it up.
Och så tillbaka till titeln - "I wish I was a punk rocker". En sångtitel, som melodiseras med pop. Eller vad man nu ska kalla den typen av musik som låten i fråga är. News-flash - det är inte punk i alla fall. Jesus H Kristus, gör din hemläxa! Gå ut på nätet och leta efter band som...
- The Adverts
- Adam and the Ants
- Sex Pistols
- Attentat
- Ramones
- Eskorbuto
- Rancid
...and so on.
Ledsen att säga det, lilla vän, men jag tror att du har failat kapitalt med den här sången, och det kan förklara varför jag får lust att slita ut bilradion och slänga den genom fönstret varje gång den spelas. Vad du är ute efter, är hippiekulturen. Inte punk. Hippe.
Hippie...
Punk...
Hippie...
Punk...
Är vi på det klara med termerna nu?
Oh you wish you were a HIPPIE with flowers in your hair. Hippie.
Att inte finna ord.
Jag har det senaste känt att jag hamnat i en såndär ond nedåtgående spiral. Det hela började för ett tag sen på Coop, när jag gick förbi platsen där jag fick beskedet om att farsan hade dött. Plötsligt var jag där igen, den söndagen i april, och allt spelade upp sig framför mig igen. Fy helvete, vad jag mådde illa. Och känslan ville inte gå över, jag satt fast där.
Vidrigt.
Sen har det som sagt bara gått utför. Den ena käftsmällen efter den andra, och vad fan jag än gör så kommer de på rad gång på gång. Är det inte grejer kring farsan, så är det grejer på jobbet, och är det inte jobbet, så är det den förjävla foten som bråkar, och är det inte foten så är det viktiga människor i min närhet. De få jag har valt att ha kvar.
What the fuck.
Det är inte svårt att hålla sig ifrån den lockande tanken att gå ut till skogs och sno till sig en jävla timmerstuga, dra på sig snickarbyxor och en rödsvart flanellskjorta, och bara glömma allt vad allt är. Nomadliv for the win. Det är verkligen inte svårt att känna så, när ord inte längre räcker till. När ingenting man gör går fram. Visst låter det lockande?
It does.
Lägg sen till de små skitdetaljerna att sommaren - den obefintliga - är över, antalet cyklister har ökat explosionsartat här i stan - vilket medför ännu fler vinglande ansvarslösa idioter i vägen för oss bilister, Skatteverket är totala idioter, det är skit på TV, regnet fortsätter ösa ner och Gud vet vad mer...yeah, då blir man trött. Tänk att även små skitsaker kan bli överjävliga, när man redan är på den där berömda gränsen.
Då kan det stundvis bli svårt att finna ord.
Därför kör vi lite nostalgi istället.
