words of a nut-case

Snart dags att stämpla ut för idag, och sätta sig i bilen för en spontanresa upp till Stockholm. Hey, why the hell not? Jag har trots allt en relativt nykläckt brorson som jag fortfarande inte har fått peta på. Måste bara komma ihåg att stanna förbi Frölundaaffären och köpa lite fina kläder till ungen. Oj, vad brorsan kommer att bli glad. He he... I am a bitch.

And with that, I bid you adieu.

Jag har något som ligger och gnager på mitt samvete. Något som gnager sådär riktigt hårt, dessutom. När jag tänker tillbaka på det, och hur det ser ut nu, är det nästan att jag vill krypa ner genom jordens yta och gömma mig i skam. Så pass långt har det alltså gått.

Vi är ett bra team, du och jag. Varenda sekund vi spenderar tillsammans, är en sekund jag vill stanna och njuta länge av. Det spelar ingen roll om det är dag, natt, onsdag eller lördag - när det bara är vi två, så försvinner allt annat runtomkring. Du får mig att glömma all skit, alla bekymmer och alla gråa moln försvinner. Den tiden du och jag spenderar ihop går så fort. Alldeles för fort. Alltid. Det är inte rättvist, jag vill njuta av dig och ditt sällskap längre. Utan avbrott. Utan något som stör. Utan att alla måsten kryper allt närmare och sätter stopp för oss.

Jag ser alltid fram emot att få se dig igen. Att vara med dig. Åka ut till havet, och spendera en massa timmar just sådär som vi har gjort så många gånger förut. Njuta av naturen, friden och det ro man känner i kroppen. Med gott sällskap. Jag längtar efter det.

Därför skäms jag så jag nästan går sönder, när jag tänker på hur jag har försummat dig den senaste tiden. Jag skäms så mycket, att jag knappt ens kan tänka på det. Visst har vissa omständigheter spelat in, jag har trots allt varit ur funktion ett tag. Men ändå. Jag känner ändå att jag har försummat dig, och det är det sista du förtjänar. Speciellt med tanke på hur mycket du betyder för mig. Och det är mer än vad någon någonsin kommer att förstå.

Någon.

Men det kvittar. Jag vet vad du betyder för mig.

För ett tag sen plingade det till i min inbox. Jag hade fått en kommentar på ett inlägg här i bloggen, från en kille som skriver för en av de större veckotidningarna här i landet, och han ville skriva en artikel i tidningen om ovan nämnd situation.

Kändes inte det konstigt då?

Jag får erkänna att jag var lite tveksam till en början. Varför ville någon skriva om mig och turerna kring farsans död? Vad var det för intressant med det? Ville jag verkligen dela det med halva Sverige? Och framför allt - vad skulle brorsan säga? Han har ju som sagt tagit farsans död riktigt hårt, och jag var osäker på om han skulle uppskatta att det plötsligt skrevs om det i en veckotidning.

Men efter lite moget övervägande - och ett snack med just brorsan - bestämde jag mig för att trots allt tacka ja till en sittning. Why the hell not? Jag skäms inte direkt, och jag har inte heller några problem att prata om farsans död. Och om det kan "underhålla" någon där ute, så so be it.

Sen kom dock lite skador, sjukdomar, jular och andra dumheter i vägen, så det drog ut på tiden. Men igår var det så dags, den där luckan i kalendern klaffade, och vi tog tjuren vid hornen. Eftermiddagsljus och stadsmiljö blev det perfekta scenariet för några foton på mig tillsammans med ungarna. När fotosessionen var slut, förflyttade vi oss till ett av stans alla caféer och intog en liten fika och pratade vidare om allt och ingenting. Men främst om min relation till farsan, turerna kring hans död, och hur det sedermera har påverkat mig som förälder och min relation till grabbarna. Det blev en lång och intressant sittning. Att sitta och prata något så pass "intimt" med en helt främmande människa, det hör inte till mina vanligheter. De som känner mig vet att jag sällan pratar på djupet. Men nu var det så, och det kändes helt okej.

Så där är vi nu. Playing the waiting-game. Jag ska få ta del av utkastet, bilderna, och se om det är godkänt för tryck. Sen är det pressen, och inte mindre än 200.000 upplagor av denna tidning som skall tryckas och skickas ut för allmän beskådan. Då jävlar, mina vänner, ska det snyftas i varje frisörsalong, vårdcentral och tanthem.

För handen på hjärtat - veckotidningar hör till tanter i övre medelåldern och uppåt. Intet ont menat med det, även de måste ju få läsa på om saker som intresserar dem. Vi i de yngre generationerna fyller vårt skvallersociala hål med internet, Perez Hilton och Facebook, men det är föga troligt att Beata 72 sitter på nätet. 200.000 upplagor, som läses av ett snitt på tre personer per upplaga...ja, det blir i runda slängar en 600.000 personer som kommer att läsa min story. Och förmodligen är större delen av dessa äldre damer.


Plötsligt slogs jag av bilden där tanter vänder sig efter mig och blir som fnittriga små flickor.


Vad har jag gjort?

Nu får det räcka. Dryga sex veckor (som nästan hinner bli sju) får vara mer eller mindre nog. Operation och sjukdomar och what not, nu ballar jag ur på allvar om jag ska sitta hemma mycket mer. Så på torsdag återgår jag officiellt i tjänst...om så bara sittande inne. Det är ju inte direkt att jag kan köra bil eller något av de andra fysiskt krävande aktiviteterna mitt jobb kräver av mig när jag är där ute.

Men jag får komma ut. Det är det som är det viktiga. Att komma ut, träffa folk, se solljuset, andas frisk luft, vara social och framför allt röra på mig. Yeah, då kan det nog vara okej att "bara" sitta inne på huset och jobba. Det finns alltid telefonsamtal att ringa, papper att vända och bord att lägga upp foten på. No worries.

När jag blickar tillbaka på den här tiden som har varit, så är det nästan som att komma tillbaka från en semester. En väldigt, väldigt, VÄLDIGT tråkig semester förvisso. Det känns som att det var igår som jag vaknade upp på britsen på sjukhuset, efter att ha drömt att jag glömt delge en kollega viss viktig information. Jag vaknade med ett ryck...följt av ganska ordentligt rejäl smärta i foten. Då kom jag på var jag var nånstans. Luddig, dåsig men ändå öm. Och nu sitter jag då alltså här, sex dryga veckor senare och tittar tillbaka på det som varit.

Lappsjuka.

Det är allt jag har att säga. Måtte jag fanimej hålla mig hel och frisk till den dag jag lämnar in, för det här är något jag inte vill göra om. Folk skrattar, rycker på axlarna och tycker att jag överdriver. Ja, för att ni jävlar inte har varit med om detta. Så kyss mig nånstans där solen inte skiner och håll era kommentarer för er själva. Jag tänker i alla fall inte göra om det här, för det är bland det värsta jag har varit med om. Topp fem.

På torsdag är det dags. Då jävlar.

Idag fick jag ett ordentligt ryck på en vän på Facebook. Jag ber på sitt sätt om ursäkt för det, för jag blev ganska hård och grov i tonen. Min mamma har uppfostrat mig bättre än så. Däremot tänker jag inte be om ursäkt i sakfrågan. Men det är en annan femma.

I den något hätska diskussionen, gick det upp ett ljus för mig - igen - att det finns folk som totalt saknar förmåga att sätta sig in i andra människors situationer. Min vardag är väl sån som alla andra har det, eller hur? Jag har solsken och allt är toppen, och varför skulle det vara annorlunda för de andra?

Well, välkommen till världen.

Jag har de senaste dagarna varit lite av ett grått moln, och det erkänner jag. Det är knappt att jag känner igen mig själv, och det erkänner jag också. Men det har en väldigt enkel förklaring;



Välkommen till min vardag. Från sängen till soffan. Från soffan till sängen. Med två meters längd och styvt hundra kilo att lyfta, är det ett nätt litet helvete att ta sig fram på kryckor, varvid jag undviker dem så gott jag kan. Min pissblåsa rymmer nuförtiden en Folkabubbla, för att jag drar ut på toabesöken så långt som möjligt för att hålla antalet dagliga toabesök på ett minimum. Och då ska vi inte ens gå in på hur intressant det är att göra nummer två.

Mitt sällskap är en 46" tv, som inte ens har någonting vettigt att visa. Det var så länge sen jag såg solen, att jag kan identifiera mig med Nosferatu. Blir jag sugen på ett glas oboy och en macka att käka på soffan, måste det planeras i projektform. För tro inte att det bara är att gå ut i köket, fixa fikat och gå tillbaka med det till soffan. Testa att göra det när du ska dra dig fram på två kryckor samtidigt. Sömnen är - av obekvämlighet, värk och otymplighet - så pass sällsynt, att National Geographic har skickat ut en expedition för att försöka finna den.

Jag önskar dem lycka till.

Nämnde jag att jag knappt kommer utanför dörren? Frisk luft, vad är det? Sätta sig på en klippa nånstans och filosofera? HA! Det är till och med att jag saknar att gå på det lokala köpcentrat och armbågas bland alla andra galna shoppare.

Kortfattat - jag håller på att bli galen här, och jag kan inte göra något åt det. Så ja, det kan verka som att jag är lite negativ och gnällig på sistone...och gissa vad - det är av en anledning! Jag ber inte om sympatier, kramar eller åååååååhstackarslilladu. Men jag vill kunna svära och vara lite bitter utan att någon ska ge mig fan för det. Den som ändå vill kalla mig gnällig, välkomnar jag att testa på att låsas inne i ett rum i två (blivande tre) veckor, och samtidigt inkapaciteras till den grad att vardagliga rutiner störs. Go ahead. Make my day.

Punk.

Ja, för några inlägg sedan lovade jag att göra en årskrönika, vilket jag normalt sett brukar göra varje år. Årets krönika är något som har snurrat i mitt huvud ganska mycket. Dels för att jag inte riktigt har varit så aktiv i bloggen som jag tidigare har varit, dels för att bloggandet i sig känns ganska passé (jag menar, vem fan läser här egentligen?) och dels för att detta år inte riktigt har varit det roligaste. Så suget på att skriva en årskrönika befinner sig på en nivå i klass med tandläkarbesök, besiktiga bilen och betala TV-licensen.

Men vi kör ändå.


Januari

2011 inleddes med en självinsikt. Att jag är usel på att höra av mig till släkt och vänner. Jag lovade att bättra på mig, och...ja, vi låter den punkten vara osagd. Projekt inför 2012, kanske? Får se. Men ja, skämt åsido - jag lovade att jag skulle bli bättre på att höra av mig till vänner, nära och kära. Och jag vill tro att det började bra. Men så fortsatte året, och saker hände som fick mig att tappa fokus på mången sak. Mer om det senare. Jag suger i alla fall på att hålla kontakten. Jag vet.

Januari innehöll, förutom ovan nämnd självinsikt, ett väldigt gott break i den överjävliga svenska vintern. Lönen för en sinnessjuk 42,5 timmars jobbhelg - ja, ni läste rätt - kom in på kontot, och dessa förvaltades genom en liten auto-regalo (översatt från spanska: självpresent) med en långhelg till Barcelona. Fem dagar i den katalanska huvudstaden i mitten på januari, med flyg, boende OCH matchbiljett till Barcelona - Malaga (4-1) för cirkus 2.500:-. Överkomligt. Att det sen var vårvärme redan då, som bjöd mig till att gå i kortärmat så gott som hela vistelsen, det var ju bara en bonus. Jag kan varmt rekommendera en resa till Barcelona, och även om man inte är en fotbollsfantast, är det en förbannat grym upplevelse att gå på en match på Camp Nou. Men som sagt - åk dit, för böfvelen. Jag ska själv återvända så snart jag kan, det ska gudarna veta.




Februari

Årets andra månad var ganska skum. Jag hade gått ett tag och känt att jag inte alls var i form. Lättretlig, disträ, ur humör, trött och Gud vet vad mer. Samtidigt gick jag ofta med en obehagskänsla över bröstet. Inga direkta bra signaler, va? Men jag körde på. Folk som känner mig, vet att jag inte är den som viker mig i första taget, så jag körde helt enkelt på. Dumt val. Det hela kom till en natt, då jag på allvar trodde att jag inte skulle komma till att se nästa soluppgång. Seriöst. Jag kände inte alls igen mig själv, jag var snurrig utan att vara yr, trycket över bröstet kändes brutalt, och andningen var läskig. Det var snudd på att jag kallade på en ambulans, men samtidigt ville jag inte. Jag väntade ut det, och åkte istället ner till Varberg direkt på morgonen. Det visade sig inte vara något mer än bara stress. Och ja, visst, ganska sant...mycket nya saker på jobbet, med en massa andra arbetsuppgifter som ska klaras av samtidigt som man ändå ska sköta sina ordinarie uppgifter. Allt och alla som ryckte i en, flytthjälp, hjälp med datorn, hjälp med dittan, hjälp med dattan, Daniel kan du göra det, Daniel kan du göra datt...till slut sa kroppen stopp. En veckas viloläge, och så var man relativt på fötter igen. I alla fall tillräckligt för att veta sina gränser. Och de står kvar.



Det var kanske inte alltför förvånande nog allt februari hade att erbjuda av intresse.


Mars

Äntligen började man skönja ljuset i änden på tunneln. Våren var på väg, vilket märktes på såväl väder som humör. Dagarna blev ljusare, och humöret likaså. Det var här, med hoppet återväckt, som sommarplanerna började gro. Men med februari månads läxa i bakhuvudet, tog jag det ändå lugnt. Mitt nya jag vill inte ha en massa måsten och saker hängande över mig, så jag begränsade mig till två punkter - en roadtrip med grabbarna, och Mallorcaresan. Den förstnämnda blev tyvärr aldrig av, men Mallorca är en stående punkt varje år. Har man släkt där nere, gör det dessutom saken lättare. Få se om roadtrippen blir av nu till 2012 istället då, det hade varit förjävla skoj. Åka ner till Båstad, Hovs hallar, Mölle och bara njuta av ett gott grabbgäng, schyssta vyer och gott öl. Janne, ffs! Laga syltryggen nu!

Mars var annars ännu en ganska så stilla månad. Antar att jag fortfarande repade mig och gjorde inte alltför många utsvävningar, med tanke på stressen och all den skiten. Men visst, den alltid lika välkomna utflyktssäsongen började nu. Solen var stundvis riktigt jäkla skön, speciellt om man hittade en klippa i lä. Även kvällarna var sköna och friska att vara ute i. Ja, jag längtar.




April

Green Day har en låt som heter Wake me up when september ends. För mig heter det Wake me up when april ends.

Jag satt just och tittade på ovan länkad video, och ja...jag lipar. Lipade. Nu skriver jag igen. April månad är den månad jag vill glömma och ha ogjord. Jag skulle göra precis vad som helst, p r e c i s  vad som helst för att ha den månaden ogjord. För att få pappa tillbaka. Den helgen (klicka på länken, jag orkar inte skriva om allt) är den vidrigaste jag någonsin har upplevt, och som jag aldrig mer vill uppleva igen. Aldrig.

Från lördag dag till lördag natt.

Aldrig mer.



Jag saknar dig, pappa. Jag saknar dig som fan.


Maj

Föga förvånande var maj en enda stor dimma. En dimma av känslor, men även funderingen på avsaknaden av känslor. För även om jag var, och fortfarande är, helt förstörd efter pappas död, så lyckades jag aldrig bryta ihop helt. Eller alls. Jag grät lite i bilen på väg från Stockholm för att skynda ner till Spanien, när jag tävlade mot klockan och Liemannen. Jag grät även lite inne på Coop, när jag fick beskedet från brorsan att vi inte hade hunnit ner. Och jag har haft mina stunder där ögonen har vattnats, och någon enstaka tår har runnit. Men inget mer. Och än lyser brytet med sin frånvaro.

Maj, som sagt...jag var upp på hästen ganska snabbt igen, efter allt som skulle göras nere på Mallorca. Jag tror att jag bara var ledig nån enstaka dag, innan jag bestämde att jag ville försöka återgå till vardagen igen. Eh...ja. Det var väl sådär lätt, även om det kanske inte märktes. Jag har alltid varit bra på att hålla masken, och även så denna gång.

Men okej, sommaren var ändå på väg, och det fick man ju passa på att ånjuta. Grillsäsongen inleddes, och det var till och med så att grabbarna badade...! Måste vara farmors gener.



Jag passade även på att skriva en eller två rader tillägnat till min mamma på mors dag, för att alla skulle få se hur jävla bäst hon är.


Juni

Ni som tröttnat, kan sluta läsa när ni vill. Men även juni var en månad präglad av farsan. Och det är varenda dag, så face it helt enkelt. Men vad som utmärkte sig just nu, var att jag en natt drömde en riktigt skum dröm. En dröm där jag satt och snackade med farsan om allt som hänt, och även efter att jag i drömmen insett att jag bara drömde, vaknade jag ändå inte upp. Hade han ett finger med i spelet? Jag vet i alla fall att jag är hårt troende på att det finns något efter detta liv, och att de som inte längre är med oss fysiskt finns med på något annat sätt.

Juni månad invigde mig i en ny proffsamatöraktivitet. Sen tidigare känt, är jag ju proffsamatörfotograf ett tag nu, men nu var det dags för ännu en varför-ska-jag-sitta-hemma-och-ruttna-aktivitet.

Fiske.

Ett spontanryck på Ullared (brrrrr) senare, hade jag ett nytt och fint fiskespö i handen. Och en helvetes massa övrig utrustning. Sen var det bara att köra. Ulf visade mig den otroligt sköna piren ute i Lerkil (edit: förlåt, Ulf), och vem hade vetat att det skulle bli mitt andra hem resten av sommaren? Jag skojar inte, jag tror att jag spenderade fler timmar där ute än vad jag gjorde hemma. Nästan i alla fall. Men vem kan motstå spänningen, och känslan av hugget när fisken krokar? Det är vanebildande. Så pass, att jag till och med gav mig på nattfiske. Rykten gjorde gällande att öringen var som mest aktiv på senkvällarna/tidiga natten, så det blev ett försök på det. Och herrejävlar...



Min första havsöring! Och ja, jag var tvungen att hålla min 47'a (!) jämte, bara för att få lite jämförelse. 55 cm och ca 1.500 g hamnade den på. Var jag nöjd? Att jag var! Speciellt med tanke på att samma fisk hade gäckat mig hela kvällen innan, och hela den här kvällen. Varken mete, skeddrag, jigg eller spinnare tog den på. Men när pappa tog fram sitt specialvapen - fluga...då sa det KABLAM!, och så satt han. Och ja, den smakade gott.

Blodad tand? And then some. Så större delen av min sommar kan summeras med en bild...



Needless to say, inleddes semestern i slutet på juni. Sju veckors ledighet väntade, och det var väl behövda sju veckor. Planen var att ta det lugnt och inte göra mycket mer än fiska och åka till Mallorca. Roadtrippen uteblev tyvärr, men det går fler bilar.

Så först blev det då en tvåveckorsresa till Mallorca. Valet av boende var kanske inte det klokaste, då vi hamnade i det mest brittiska kvarteret i Santa Ponca. Normalt sett är Santa Ponca mitt favoritställe på Mallorca, vad det gäller hotell och boende. Men jag har tydligen bara varit på rätt sida innan. Nu blev det den stökiga sidan, med en massa gapande, skrikande, krossade rutor, gröna lasrar, blod, brandlarm och allt detta orsakat av överfulla brittiska ungdomar i åldrarna 15-20. Varje kväll var det något. Jag vet inte hur många gånger jag fick gå ner till receptionen och påpeka att det INTE är okej att sitta och gapskriksjunga tillsammans med fönsterdånande musik på grannbalkongen. Jesus. Aldrig mer den sidan av Santa Ponca.

Vistelsen för övrigt var ganska...jag vet inte. Större delen av tiden spenderades tyvärr på all formalia som skulle fixas inför arvet efter farsan. Skaffa spanskt ID-kort, springa runt på olika myndigheter för att hämta olika papper, underskrifter, notarier, osv osv osv. Lite tråkigt, men ett måste. Jag var tvungen att fixa så mycket som möjligt, innan brorsan sen skulle komma ner och ta över. Ärligt talat, så längtade jag hem. Även om vi ändå hade våra goda stunder.











Den här sista bilden kommer mamma att hata mig för. Men vem älskar inte att retas?


Juli

De flesta av oss som får frågan om vårt starkaste minne från juli månad, svarar med all säkerhet samma sak - terrordådet i Norge. Sprängdådet i Oslo följt av alla ungdomar som fick sätta livet till inför en man som inte riktigt förstått sig på vad som är rätt och vad som är fel. Och ja, det påverkade mig med. Inte bara för att jag trots allt är medmänniska, utan även för att jag har några vänner i Oslo. Klart att man blev orolig.

Däremot blev jag irriterad av svallet som följde detta illdåd. Plötsligt var alla solidariska, var och varenda en bytte sin profilbild på Facebook till en bild med en norsk flagga, man skrev den ena efter den andra statusuppdateringen om att tända ljus för offren, tysta minuter, jadda jadda jadda. Stopp nu, innan ni kallar mig kall och oempatisk.

Au contraire.

Jag känner jättemycket för de drabbade. Punkt. Men det hjälper inte dem någonstans att jag tänder ett ljus och sätter i mitt fönster. De omkomna kommer inte tillbaka av att jag är tyst en minut klockan 12. Och jag har inte ens någon av de drabbade som vän på Facebook, så varför skulle jag ha en norsk flaggknapp på min visningsbild...om det ens hade hjälpt något? Jag ser inga statusuppdateringar om de svältande barnen i Somalia, jag ser inga knappar med flaggor för att hedra de som dagligen jagas, förtrycks och avrättas i mellanöstern. Jag såg inget konkret om Japan efter jordbävningen och tsunamin i Fukushima? Varför är vi bara solidariska vid vissa tillfällen, medan vi skiter i andra? Hur solidariska är vi då? Det är lite som det här tjafset varje år runt nyår, om att vi borde förbjuda smällare och raketer, för att det skrämmer våra djur. Jaha? Nu är det viktigt? Men vad händer när grannen drar igång betongborren? Det skrämmer också mina djur. Ska vi förbjuda betongborrar också? För att inte tala om de små ungarna på flyget som skriker sig igenom en tretimmarsflygning...ska de också förbjudas? Äh, lägg ner. Ska man vara engagerad i något, så måste man engagera sig dels i andra liknande situationer, och även i konsekvenserna av det man engagerar sig i. Annars är man oseriös.

Ja, jag känner för Norge. Där räckte det för mig.

För övrigt var juli en lugn månad. Semester hela månaden, och den spenderades mestadels med min nya hobby. Ett fiskespö, en termos med kaffe, och havet.




Augusti

Ledigheten började lida mot sitt slut, så det gällde att maxa dagarna. Vart tog sommaren vägen? Trots sju veckors ledighet, kunde jag helt enkelt inte riktigt säga att jag var nöjd med semestern. Eller jo, nöjd var jag, men jag kände mig inte alls utvilad. Var det pga allt nattfiske? Fortfarande slut efter Mallorca? Vem vet. Jag kände mig i alla fall inte som om jag hade fått ladda batterierna tillräckligt. Mätaren stod på typ...45%.

Fisket tog mig nu till sjöfiske. Vi har en liten sjö - eller en väldigt stor damm, kalla det vad du vill - här i buschen som heter Lillesjön. Där planteras öring och regnbåge. En otroligt vacker och fridfull plats att vistas på. Och det var där som jag en dag kan svära på att farsan var med och retades med mig.

Bakgrund: När jag var liten, var vi alla fyra (morsan, farsan, brorsan och jag) och kampade i Stockholms skärgård. Farsan älskade också att fiska, vilket han gjorde sent på kvällen. Så en kväll kom han in på vår lägerplats och gapade lyriskt. Jag tittade yrvaket ut genom tältspringan och såg honom med två gigantiska gäddor. Och det första jag säger är "Var har du köpt dom?" Man kunde se hur farsans moral och stolthet sjönk ner genom vadarstövlarna, och hur han ville daska mig medvetslös med de där två fiskarna.

Now. 25 år senare. Jag stod på en av bryggorna i Lillesjön, och det ville sig bara inte. Timme ut och timme in, jag kastade och fick helt enkelt inte napp. De andra fiskarna på de andra bryggorna runtom sjön fick några fiskar, men jag kammade noll. Kände att jag började ge upp, så jag vände blicken uppåt skyn och nickade lite till farsan för att se om inte han kunde ge mig lite fiskelycka. Kast. Vev. Och hugg. Jag fick hugg. Och napp! Det var en pigg liten rackare som ryckte och drog och simmade fram och tillbaka, men till slut tröttnade han och kom upp.



En mört på sju centimeter. Jag skojar inte. I munnen kan nu se flugan jag kastade, och de är inte stora. En liten, rutten jävla mört. Jag tittade upp igen, och kunde nästan se farsan sitta och ramla ur sitt moln av skratt. Det är nämligen så typiskt honom. Närhelst han kunde hitta en lucka för att jävlas med en - på skoj - så gjorde han det. Nu hade han dessutom en upp på mig, efter att jag sänkte hans fiskestolthet...så ja, jag kan ha svurit på att det här var hans verk. Och varför är jag så säker på det? När jag hade släppt tillbaka mörten, kastade jag ut igen. Och då...



Pang. Där såg jag hans snälla, fromma leende. Hur han tittade på mig, och klappade mig på axeln och sa "Visst är det en skön känsla att få napp?" Han stod bredvid mig på bryggan. Och fan, vad gott jag mådde just då.

Det blev ett par fisketurer ut till Lillesjön, varav ett par tidiga morgonfisketurer. Ni anar inte hur underbart det är att komma till den lilla sjön mitt i skogen, solen är precis på väg upp, dimman dansar över det spegelblanka vattnet, och man hör inget annat än älgarna som brölar i skogen och de plaskande pigga fiskarna i sjön. Underbart.



Men allt var inte frid och fröjd i augusti. Det var här jag även fick bekräftat att om en myndighet vill rövknulla (ursäkta mitt språk) folket, så gör de det. Och få de motstånd, så ändrar de saker och ting tills det går. Jag fick nämligen en "påminnelse" från Transportstyrelsen, om att jag hade missat att betala en tullpassage á 20:- i Stockholm i våras. Och Transportstyrelsen, i samarbete med Skatteverket, och således även Svea rikes stat, har lyckats få igenom en lag som säger att om man missar att betala sin tullpassage, hur liten den än må vara, så åläggs man med en påminnelseavgift (läs: straffavgift) på 500:-. Inga påminnelser, ingenting. Wham, blam, thank you ma'am. Och tro inte att du kan diskutera med staten. Det var bara att glömma. Spelar ingen roll att du inte är från staden, och har svårt att fokusera på var de jävla tullarna finns i den stressiga och hektiska Stockholmstrafiken. Spelar ingen roll att du förklarar att du har hängt på brevlådan hemma, och inte sett någon avi från dem. Ansvaret är ditt. Punkt. 520:-, tack så mycket.

I slutet på augusti tog jag även tag i min kassa fot, som har varit kass sedan midsommar 2007. Och svensk sjukvård, ja...wow. Jag hoppas verkligen att jag inte blir sjuk på riktigt riktigt. Med den här nya "vårdgarantin", har sjukvården då alltså rätt att säga "Hej, vi vet att du är sjuk och/eller har ont..men du får vänta tre månader innan vi tar en titt." - imponerande.


September

Snacka om stiltje. Här gick livet helt enkelt sitt stilla lunk, och det var inte mycket värt att återberätta som hände. Jo! Jag var ju för böfvelen och såg Frölunda - New York Rangers på Scandinavium! Det var lite häftigt. Tyvärr var jag alldeles för tagen av magin i matchen, att jag inte knäppte några kort. Ja, nästan inga kort i alla fall. Jävla jag.



Dålig bild, ja, men det är vad jag har. Och ja, det är Henrik Lundqvist i målet där. DEN Henrik Lundqvist.


Oktober

Det här var en månad som bjöd på stolthet så det heter duga. Christopher, min store grabb, korades tillsammans med sin klass till Kungsbacka kommuns mästare i såväl fotboll som basket för femteklassare. Kommunmästare. Både fotboll och basket. Det är då fan inte många som kan säga det. Och ja, det var just så nervöst att se på matcherna som man kan gissa sig till.



Men även oktober bjöd på ett litet grått moln. I form av ComHem. Av nån dum anledning valde jag att säga upp mitt flera år långa förhållande med Viasat, och äntligen falla för saknaden av spansk fotboll. Sagt och gjort, så jag ringde ComHem och anslöt mig till dem. Och fick ett löfte, som sen visade sig inte alls vara så som det var sagt, och det fanns inga inspelningar eller papper på vad jag hade fått lovat, så än en gång fick jag vackert ta den i stjärten och tiga.


November

Det märks att jag börjar tröttna på att skriva va? Men det är faktiskt så, att hösten har varit förvånansvärt lugn. Det har ni kanske även märkt på min blogg. Jag har knappt skrivit nånting, och det är därför jag börjar fundera på om jag verkligen ska fortsätta. Vi får se.

Jag sitter och går igenom foton och blogginlägg för att se om det verkligen hände något i november, men förutom att lilleman fyllde år, så hände inte särskilt mycket. Vi har börjat gå och titta på Frölundas juniorer på Frölundaborg. Det är ganska häftigt att se testosteronstinna grabbar i åldrarna mellan 16 och 20 åka runt och spela hockey. Dessutom är det gratis, vilket gör det än lite ballare. Jag tog med kameran vid ett tillfälle, och det resulterade i ett erbjudande om att bli officiell fotograf. Mer eller mindre.

Det var även i november som det efter fyra och ett halvt år konstaterades att jag har gått med ett avslitet ledband i foten. Skoj va? Det krävdes bara dryga fyra år, ett otal läkarbesök och en helvetes massa värk för att komma fram till det. Tack så mycket.


December

Ganska snabbt bestämdes det att julen skulle firas hemma hos brorsan i Stockholm. Vi i familjen har haft ett överjävligt år, och jag kände att det inte var mer än rätt att fira tillsammans med dem där uppe. Så den planen spikades ganska snabbt. Vi skulle köra upp härifrån den 22'a (ville inte åka på storemans födelsedag, dagen efter), och hem nånstans i mellandagarna. Brorsan skulle stå för platsen, och undertecknad skulle stå för maten. Morsan skulle inte lyfta ett enda finger, utan bara sitta och njuta av barnbarnen, gott sällskap och god mat.

Riiiiitsh!

Där sprack den planen litegrann. Onsdagen den 14'e fick jag ett samtal från kirurgen i Falkenberg, som frågade om jag kunde komma redan på fredagen. Två dagar senare. Det var antingen det, eller vänta till någon gång i februari. Svaret var ganska givet. Sagt och gjort, jag gick under skalpellen den 16'e. Sex dagar innan tänkt bilfärd till Stockholm. Man kan väl säga såhär...



...körandet är ganska uteslutet ett tag framöver.

Så det blev till att raskt boka flyg istället, vilket på sitt sätt är lite skönare än att sitta och köra i typ sex timmar. Samtidigt är det sådär bekvämt att sitta på ett flygplan med gips upp till knät, och hoppa fram på kryckor på en flygplats som känns större än en storstad. Men vi kom upp, och det blev en mycket lyckad jul. Jag stod, tro det eller ej, och lagade maten utan några större bekymmer. Mycket uppskattat och mycket gott. Skinka, mina köttbullar, korv, grönkål, sill, jansson, rödbetssallad, lutfisk, choklad...you name it, det fanns på bordet. Och det var underbart.




Så ja, detta har väl mer eller mindre varit mitt år i ett enda långt blogginlägg. Roliga stunder, och mindre roliga stunder. Skratt, gråt, fisk och julmat. Stolthet, irritation och allt annat som hör den här galne mannens liv till.

Med detta vill jag önska er läsare (om ni ens är några) ett gott nytt år, och allt det bästa till er och era nära. Ta hand om er och uppskatta varandra. Livet ger inga repriser.

SKÅL!

Long story short - för tre veckor sen blev jag kund hos ComHem.

Sluta skratta.

I samtalet med deras medarbetare på kundtjänsten, blev jag lovad att jag skulle få tillgång till samtliga Canal+ kanaler, då jag underströk att det var viktigt för mig att jag fick se den spanska ligafotbollen.

Well, tji fick jag.

När en god middag tillagats, och några vänner satt sig tillrätta på soffan för att ånjuta lite fin spansk fotboll...ja, access denied. Plötsligt hade jag inte alls den kanalen (Canal+ Fotboll) som behövdes för att se den match vi ville se. Och eftersom Svea rike tydligen dör på helger, så fanns ju ingen som kunde hjälpa mig på kundtjänsten hos ComHem när jag ringde. Så jag drog iväg ett mail, som förklarade att jag misstänkte att ett litet missförstånd har skett.

Well, tji fick jag igen.

Professionellt nog svarade de att mitt abonnemang - Canal + Total var det jag hade tecknat, och där ingick minsann inte Canal+ Fotboll, men jag kunde teckna mig till Canal+ Max (där de där lovade samtliga kanalerna ingår) för 99:-/mån i tre månader, och sedan 449:-/mån i resterande nio månader. Uhm...nej. Jag hade blivit lovad dessa samtliga kanaler, och om nu säljaren i andra änden av luren gjorde en brain-fart och sa fel, så får det stå för dem. Jag blev lovad samtliga kanaler i Canal+ paketet, och det skulle jag ha.

Eller inte.

Så ännu ett mail drogs iväg, denna gång med kravet på att det skulle till högre ort, dvs chefspost, och även med ett önskemål om att ljudupptagningar skulle gås igenom. Man kan ju förvänta sig att man vid tecknande av avtal på telefon måste göra en ljudinspelning på vad det är man avtalar...eller?

Well, här var svaret från vem det nu kan ha varit som sitter på högre ort.

"Hej Daniel,

Då avtalet tecknats via Kundservice finns ingen ljudfil för beställningen. Vi har vid denna tidpunkt erbjudit ett väldigt förmånligt erbjudande av Canal+ Total 6 månade fritt utan vidare krav utöver 3 kalendermånader Uppsägningstid och ordinarie pris om man väljer att ha kvar tjänsten.

Vi kommer inte göra något ytterligare i detta ärende då vi anser att beställningen är korrekt gjord, samt att det saknas underlag som styrker att Canal+ Fotboll skall ha utlovats.

Vill du inte ha kvar Canal+ Total pga detta kan jag givetvis hjälpa dig med uppsägning, men i övrigt gäller samma besked som du tidigare fått av vår Kundservice.

Ärendet anses härmed som avslutat från vår sida, och för ev. omprövning ber jag dig kontakta oberoende instans som exempelvis KTIB."

Ja, uppenbart är att denna person inte har läst humaniora... Och vadå att det inte finns några ljudfiler? Det låter inte vidare tryggt.

Självklart dröjde jag inte med att svara...

"Hej Patrick!

Jag tackar för Ditt snabba och professionella svar, men samtidigt får jag ändå beklaga mig för den brist på kundkänsla och flexibilitet Ni visar på ComHem. Jag börjar förstå varför de bekanta jag pratat om detta med skrattar. Och alltmer förstår jag vad jag läser om ComHem på internet. Okej, jag får erkänna att jag har varit naiv i min tro på att folk där ute bara har haft otur och träffat på fel personer i Er organisation.

Sett från Ert håll är det självklart ett ganska enkelt fall, speciellt då Ni kan luta er tillbaka på att det inte finns några ljudupptagningar och därmed kunna lova guld och gröna skogar på klassiskt säljmanér, för att sedan leverera något annat med hänvisningen till att det är ord mot ord, och inga ljudupptagningar finns. Lite grann som att slå till någon i bakhuvudet när man är på det rökfyllda dansgolvet på krogen. " Det var inte jag..."

Tyvärr är jag dock av den typen som anser att rätt skall vara rätt, och i detta fall har jag muntligt (och vi vet ju vad som gäller med muntliga avtal) blivit lovad samtliga Canal+ kanaler fritt i ett halvår, och då har jag förväntat mig att få just detta. Ni har varit väldigt vänliga i Ert erbjudande som jag fick som "plåster på såren", som vi alla egentligen vet är ett standarderbjudande ni erbjuder vid screw-ups, men det är fortfarande långt ifrån vad jag en gång blev lovad. Det är lite som att jag skulle lova Dig, Patrick, att du ska få min kompletta samling med värdefulla baseballkort från sportens gyllene era, för att sedan istället ge Dig ett par Garbage Pail Kids, och när Du protesterar erbjuder jag Dig att köpa min kapsylsamling för en överkomlig summa pengar. Njae, va...

Vi pratar inte om ett livstidsabonnemang, vi pratar om att jag skulle få känna på grejerna i ett halvår för att sedan se om jag ville behålla det - vilket jag självklart hade gjort sen. Nu funderar jag istället på vilka andra leverantörer som levererar den spanska ligafotbollen, som var grunden till hela denna balett.

Självklart kommer jag att ta kontakt med mitt lokala konsumentombud, samt även andra kontakter jag har, för att sätta oss och gå igenom Konsumentköplagen, Avtalslagen och andra intressanta skrifter, där det finns både en och ett par paragrafer av intresse. Utöver detta lutar jag även åt att dra i några trådar i medievärlden, för att se vad de har hört om liknande fall. Om inte annat måste väl någon vara först med att belysa dessa uppenbara brister i hanteringen av kundkontakten som har lett till detta. Både Du och jag vet att jag inte är den förste som åker på en rip-off.

Ha nu en trevlig helg i det kalla höstvintersverige, så kommer vi nog allt att ha fortsatt god kontakt."

Så, mina vänner och övriga ströbloggsläsare. En spännande följetong följer. Men en sak är säker - det stämmer, när folk skrattar och säger att ComHem stinker. Ordentligt. Tre veckor som ComHem'are, och redan ångrar jag mig bittert. Då har inte ens mitt abonnemang med Viasat gått ut än.

Fan.

Idag har det varit en riktigt bra dag på jobbet. Jag har fått gjort en insats (som jag av säkerhets-/sekretesskäl inte kan gå in på djupet på) som jag är riktigt nöjd med. Riktigt, RIKTIGT nöjd med. Planering, utförande, resultat och efterspel var ett skolboksexempel, så det är inte konstigt att jag sträcker på mig lite extra idag. Men hey, vem älskar inte såna dagar, då man gör något som verkligen är riktigt spot on?

Det ska nog belönas med ett glas sen. Litet, men ett glas.

Till helt andra saker. På jobbet jobbar vi mycket med den enskilde individen internt. Dvs, vi lägger mycket fokus på oss som jobbar, som individer. Frihet att utföra vårt jobb efter egen hjärna, men under ansvar. Tänk innan du öppnar kakhålet. Se till att du går säker, innan du gör något. Stuff like that.

Varför är inte alla människor likadana? Varför finns det de som bara fokuserar på andra utan att gå till sig själva först? "Gör som jag säger, inte som jag gör"-mentaliteten. Det är väldigt lätt att kritisera en människas åsikter, utan att tänka på att man själv skvätter med dylika som en vattenspridare. Om något jag säger, skriver, tycker eller gör inte faller dig i smaken, se om ditt eget hem innan du börjar kritisera mig. Det är den inställning jag tycker fler borde ha. Men det kanske är lättare att kritisera.

So be it.

För övrigt börjar jag fundera på att bojkotta Coop här i stan. Inte av elakhet, absolut inte. Och inte heller för att jag skulle vara missnöjd med varesig personal eller utbud. Det är bara det att jag inte kan gå förbi den där platsen, utan att jag får ett bowlingklot med känslor i huvudet. Idag hände det igen. Jag gick förbi filtarna och what not precis innan fruktdisken, och tog sen frysskåpen ner mot ostdisken, och det är just där. De metrarna. De är hemska för mig. Var och varenda gång jag går förbi där, spelar det upp sig för mig.

När fan ska det ta slut?

Det är synd att sånahär små (om man nu kan kalla det för smått) saker ska gå och förstöra en annars förjävla bra dag. Tur att man har haft lite tid på sig att öva på sopa-under-mattan-manövern, så man snabbt kan rycka på axlarna och gå vidare. Känslor tar vi en annan dag.

För idag är en bra dag. En riktigt bra dag.