Att inte finna ord.


Jag har det senaste känt att jag hamnat i en såndär ond nedåtgående spiral. Det hela började för ett tag sen på Coop, när jag gick förbi platsen där jag fick beskedet om att farsan hade dött. Plötsligt var jag där igen, den söndagen i april, och allt spelade upp sig framför mig igen. Fy helvete, vad jag mådde illa. Och känslan ville inte gå över, jag satt fast där.

Vidrigt.

Sen har det som sagt bara gått utför. Den ena käftsmällen efter den andra, och vad fan jag än gör så kommer de på rad gång på gång. Är det inte grejer kring farsan, så är det grejer på jobbet, och är det inte jobbet, så är det den förjävla foten som bråkar, och är det inte foten så är det viktiga människor i min närhet. De få jag har valt att ha kvar.

What the fuck.

Det är inte svårt att hålla sig ifrån den lockande tanken att gå ut till skogs och sno till sig en jävla timmerstuga, dra på sig snickarbyxor och en rödsvart flanellskjorta, och bara glömma allt vad allt är. Nomadliv for the win. Det är verkligen inte svårt att känna så, när ord inte längre räcker till. När ingenting man gör går fram. Visst låter det lockande?

It does.

Lägg sen till de små skitdetaljerna att sommaren - den obefintliga - är över, antalet cyklister har ökat explosionsartat här i stan - vilket medför ännu fler vinglande ansvarslösa idioter i vägen för oss bilister, Skatteverket är totala idioter, det är skit på TV, regnet fortsätter ösa ner och Gud vet vad mer...yeah, då blir man trött. Tänk att även små skitsaker kan bli överjävliga, när man redan är på den där berömda gränsen.

Då kan det stundvis bli svårt att finna ord.


Därför kör vi lite nostalgi istället.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0