On the road again.
Nu får det räcka. Dryga sex veckor (som nästan hinner bli sju) får vara mer eller mindre nog. Operation och sjukdomar och what not, nu ballar jag ur på allvar om jag ska sitta hemma mycket mer. Så på torsdag återgår jag officiellt i tjänst...om så bara sittande inne. Det är ju inte direkt att jag kan köra bil eller något av de andra fysiskt krävande aktiviteterna mitt jobb kräver av mig när jag är där ute.
Men jag får komma ut. Det är det som är det viktiga. Att komma ut, träffa folk, se solljuset, andas frisk luft, vara social och framför allt röra på mig. Yeah, då kan det nog vara okej att "bara" sitta inne på huset och jobba. Det finns alltid telefonsamtal att ringa, papper att vända och bord att lägga upp foten på. No worries.
När jag blickar tillbaka på den här tiden som har varit, så är det nästan som att komma tillbaka från en semester. En väldigt, väldigt, VÄLDIGT tråkig semester förvisso. Det känns som att det var igår som jag vaknade upp på britsen på sjukhuset, efter att ha drömt att jag glömt delge en kollega viss viktig information. Jag vaknade med ett ryck...följt av ganska ordentligt rejäl smärta i foten. Då kom jag på var jag var nånstans. Luddig, dåsig men ändå öm. Och nu sitter jag då alltså här, sex dryga veckor senare och tittar tillbaka på det som varit.
Lappsjuka.
Det är allt jag har att säga. Måtte jag fanimej hålla mig hel och frisk till den dag jag lämnar in, för det här är något jag inte vill göra om. Folk skrattar, rycker på axlarna och tycker att jag överdriver. Ja, för att ni jävlar inte har varit med om detta. Så kyss mig nånstans där solen inte skiner och håll era kommentarer för er själva. Jag tänker i alla fall inte göra om det här, för det är bland det värsta jag har varit med om. Topp fem.
På torsdag är det dags. Då jävlar.
Lappsjuka.
Lappsjuka är per sé ingen sjukdom, men ändå är det ett tillstånd som inte är att leka med. De som någon gång har drabbats av den, vet vad jag menar. Ni som inte har det, tacka er lyckliga stjärna.
När jag opererade foten, trodde jag i min enfald att jag skulle kunna jobba igen direkt efter en helgs vila, om så bara sitta inne och jobba. Yeah, right. Jag hade så jäkla ont i ett par veckor, att jag knappt visste vad jag hette. Så jobb var out of the question.
Nu har den värsta smärtan lagt sig, även om jag stundvis fortfarande har rejält ont. Sen ska vi inte prata om att foten fortfarande är svullen som en fotboll. I förra veckan var jag hos sjukgymnasten, och fick där underbar motivation - först av allt får jag fortfarande inte göra någonting alls, åtminstone månaden ut. Det enda jag får göra, är att då och då ta av mig helvetepjäxan och vicka lite på foten och tårna. Men bara lite. Någonstans runt månadsskiftet ska jag till doktorn, och då kommer han att avgöra hur pass jag fortsättningsvis får belasta och anstränga foten. Men tills dess - "sitt still, ha foten i högläge så ofta som möjligt och rör dig absolut så lite som du kan."
Tack.
Ett annat roligt besked jag fick hos sjukgymnasten, var att jag kan räkna med en 6-9 månader innan jag är relativt fit for fight igen. Sex till nio månader! Hejdå vårens löpträning. Hejdå vandra i vårskogen. Hejdå typiska-mig-fotoresor. Snacka om en spark på smalbenet.
Men det är inte för att jävlas. Jag har fått förstått för mig att kollegorna på jobbet har börjat undra var jag är, och varför jag inte har kommit tillbaka än. Och det är inte för att jag är slapp, tro mig. Lappsjuka är inte att leka med, som sagt. Men nu har såväl läkare som sköterskor och sjukgymnast sagt samma sak allihopa - ligament, det som jag har haft sönder och opererat fast igen, är otroligt skört och speciellt efter en operation/reparation. Om man belastar eller på annat sätt påfrestar det, kan det väldigt VÄLDIGT lätt gå upp igen, så tvingas man göra om allt på nytt.
Och det är jag inte vidare sugen på.
Jag har en gammal kollega, vars fru gjorde en liknande operation för ett tag sen. Hon var dock snabb med att komma upp på banan igen...och nu har hon fått opereras om inte mindre än FYRA gånger. Jag vägrar.
Så jag blir hemma den tid de lästa säger åt mig att vara hemma, även om det håller på att få mig att klättra på väggarna. Lappsjuka, som sagt. Att sitta instängd här hemma 24/7 är inte alls roligt längre. Teven suger, jag har varat alla spel, internet har bara SÅ många sidor innan det blir tråkigt, och mitt lilla projekt är svårt att finna motivation till.
Så snart händer det, jag bara vet.
Helvetepjäxa!
Bokstavligt talat.
Mitt epos med foten fortsätter. Igår nådde jag första delmålet, där gipset åkte av. Och jag kan säga såhär - den som tycker att sex är skönt, har aldrig varit riktigt skitnödig.
Och den som tycker att skita ett rejält efterlängtat lass är skönt, har aldrig varit gipsad.
Jesus, jag var snudd på att nå klimax på britsen, när gipset sågades upp. Ja, sen förstördes det när de skulle ta de elva stygnen, vilket kändes som att nypa näshår. Antiklimax.
Lyckan blev i alla fall kortvarig. Med en sprudlande glad fot, luftande och vickande på tårna, sattes jag i en rullstol. Där blev det stopp på mitt streak med att vägra rullstol. Och nej, jag tänker inte visa bilderna som förstås togs på mig.
Ner till arbets-/ortopediterapin, för att få nästa kompis för de kommande veckorna - en ortos. För er oinvigda, är det som en typ av pjäxa som fungerar mer eller mindre som ett gips. Skillnaden är att den här får tas av, vilket uppskattas. Tro mig.
Men det betyder inte frihet bara för det. Jag får ta av den för att duscha, lufta foten en liten stund och göra mina sjukgymnastiska övningar. För övrigt ska foten fortfarande vara fixerad, för att inte belasta och anstränga den för mycket.
Detta innefattar även natten.
Hörde ni det? Natten! Jag ska sova med en helvetes pjäxa på foten! Och när jag säger pjäxa, så skojar jag inte. Den är lika stor som - om inte större än en pjäxa. Gör matematiken om hur det fungerar i sängen.
Vi kan väl säga att jag helt plötsligt saknade gipset inatt.
Jag vet inte om jag har sagt det förr, men jag är den här typen som rör sig väldigt mycket i sömnen. Några minuter på sida, några andra minuter på rygg, ytterligare några minuter på andra sidan, osv osv osv. Nattens alla timmar. Testa att göra det med en stor pjäxa på foten.
Jag har insett att natt-tv suger.
Det är lite lustigt, det här. Ena stunden avskyr jag den här pjäxan med hela mitt hjärta, men nästa stund - när kardborrbanden gör sina distinktiva ljud då de öppnas - då är det instant himmelrike. Snacka om kontraster.
Oh well, än en gång har jag fått utnyttja min konstitutionella rätt att gnälla lite. Det är trots allt min blogg. Och min fot. Och mitt liv.
Om än lite tragiskt just nu.
Min tillfälliga värld.
Idag fick jag ett ordentligt ryck på en vän på Facebook. Jag ber på sitt sätt om ursäkt för det, för jag blev ganska hård och grov i tonen. Min mamma har uppfostrat mig bättre än så. Däremot tänker jag inte be om ursäkt i sakfrågan. Men det är en annan femma.
I den något hätska diskussionen, gick det upp ett ljus för mig - igen - att det finns folk som totalt saknar förmåga att sätta sig in i andra människors situationer. Min vardag är väl sån som alla andra har det, eller hur? Jag har solsken och allt är toppen, och varför skulle det vara annorlunda för de andra?
Well, välkommen till världen.
Jag har de senaste dagarna varit lite av ett grått moln, och det erkänner jag. Det är knappt att jag känner igen mig själv, och det erkänner jag också. Men det har en väldigt enkel förklaring;
Välkommen till min vardag. Från sängen till soffan. Från soffan till sängen. Med två meters längd och styvt hundra kilo att lyfta, är det ett nätt litet helvete att ta sig fram på kryckor, varvid jag undviker dem så gott jag kan. Min pissblåsa rymmer nuförtiden en Folkabubbla, för att jag drar ut på toabesöken så långt som möjligt för att hålla antalet dagliga toabesök på ett minimum. Och då ska vi inte ens gå in på hur intressant det är att göra nummer två.
Mitt sällskap är en 46" tv, som inte ens har någonting vettigt att visa. Det var så länge sen jag såg solen, att jag kan identifiera mig med Nosferatu. Blir jag sugen på ett glas oboy och en macka att käka på soffan, måste det planeras i projektform. För tro inte att det bara är att gå ut i köket, fixa fikat och gå tillbaka med det till soffan. Testa att göra det när du ska dra dig fram på två kryckor samtidigt. Sömnen är - av obekvämlighet, värk och otymplighet - så pass sällsynt, att National Geographic har skickat ut en expedition för att försöka finna den.
Jag önskar dem lycka till.
Nämnde jag att jag knappt kommer utanför dörren? Frisk luft, vad är det? Sätta sig på en klippa nånstans och filosofera? HA! Det är till och med att jag saknar att gå på det lokala köpcentrat och armbågas bland alla andra galna shoppare.
Kortfattat - jag håller på att bli galen här, och jag kan inte göra något åt det. Så ja, det kan verka som att jag är lite negativ och gnällig på sistone...och gissa vad - det är av en anledning! Jag ber inte om sympatier, kramar eller åååååååhstackarslilladu. Men jag vill kunna svära och vara lite bitter utan att någon ska ge mig fan för det. Den som ändå vill kalla mig gnällig, välkomnar jag att testa på att låsas inne i ett rum i två (blivande tre) veckor, och samtidigt inkapaciteras till den grad att vardagliga rutiner störs. Go ahead. Make my day.
Punk.
