words of a nut-case

Igår blev jag medelst subtilt hot om stryk hemskickad från jobbet. Då hade jag redan gått i styva sex timmar med feberfrossa, hosta, snörvel och en kropp som värkte som sällan förr. Ändå skulle undertecknad ta sin patenterade tjockskallighet och jobba.

När jag här ovan sa "som sällan förr", då menar jag dock det. Jag kan inte riktigt minnas när jag var såhär dålig sist. Ont i varenda större led i kroppen, hosta, konstant snörvlande, känslan av att ha huvudet i ett skruvstäd, och så då förstås febern med sina toppar och dalar.

Seriöst nu - ni kvinnor ska inte komma och prata om mensvärk. Ledsen älskling, men så är det. Faktiskt.

Det hela började i lördags. Jag hade bjudit in några vänner på tapasmiddag, och självklart vaknar jag då febrig och äcklig på lördagmorgonen. Stopp på planerna? Of course not. Det var bara att masa sig iväg till affären, storhandla och så hem för att dra på sig förklädet. Kiss the cook. Kanske inte idag. Jag förstår inte riktigt än hur jag lyckades, men det gjorde jag. Gästerna blev nöjda, Barcelona vann och allt gick som det skulle. Lustigt dock, för jag har bara ett stort svart hål i minnet där...

Söndagen kändes lite bättre, så därför blev det jobb på måndag. Bad move. Men okej, jag fixade sex timmar i alla fall. Sen blev det då som sagt hot om stryk, så det var bara att packa ihop och gå hem. Och där är vi nu. Heldag hemma, med failat löfte om åska, och ett huvud på väg att explodera. Ärligt talat, vem fan uppfann bihålorna? Vad ska man med dem till anyway? Ett jävla otyg, det är vad det är.

Stoppa tåget, jag vill hoppa av.

Idag är det som bekant mors dag. En såndär klassisk dag som jag egenligen brukar fnysa åt, i linje med fars dag, alla hjärtans dag osv osv osv. En mamma är väl alltid en mamma, inte bara sista söndagen i maj? Och precis som pappor, respektiven och så vidare, så bör väl de uppskattas samtliga av årets trehundrasextiofem dagar? Det brukar i alla fall vara min inställning till sånahär kommersiella dagar.

Men inte i år.

I år vill jag uppvakta min mamma. Min mamma. Men eftersom det skiljer 55 mil mellan oss, så är det svårt för mig att stanna förbi på en kopp kaffe och ge en liten korg med badsalt och väldoftande oljor. Eller vad man nu ger på mors dag. Därför får jag göra det bästa av situationen, och på något sätt ge dig den credit du förtjänar. Inte bara för idag, utan för alla dagar.

Ända sen du och pappa gick isär (jag vet att det var det bästa för både er och för familjen, det är okej), har du varit både min mamma och min pappa. Men utöver det, har du även varit min bästa vän. Du har alltid haft ett öra till övers, du har alltid haft ett eller två kloka råd att ge (våra berömda nattsnack), du har lärt mig vikten av frihet under ansvar, och även om vi inte alltid har varit överens (vissa karriärsval, till exempel), så har du alltid stöttat mig. Det spelar ingen roll hur situationen har sett ut för dig, du har alltid gjort allt du bara kan för mig. Och min bror, förstås.

När pappa blev sjuk, hösten 2009, blev din roll som mamma ännu viktigare. Och hela tiden har du axlat den rollen med glans, du har hela tiden stöttat oss, gett oss viktig information och framför allt varit en välbehövd axel. Även tiden kring och efter pappas död nu, har du varit starkare och tapprare än jag själv någonsin kommer kunna vara. Trots dina egna band till pappa - det var trots allt en stor episod i ditt liv då ni var gifta - har du hela tiden lagt dig själv åt sidan, för att hålla mig och Javi på fötter.

Utöver allt detta, tampas du själv dagligen med din stora last. Din förbannade MS. Ett helvete som förföljt dig de senaste decennierna. Jag vet att det stundvis verkar som att jag inte förstår vidden av din sjukdom, men tro mig...det gör jag. Du anar inte hur ont det gör mig att se hur en sådan aktiv friluftsmänniska som du åker på den skit du åkt på. Det är så förbannat orättvist, att det gör mig riktigt arg. Men likt förbannat lägger du dig själv åt sidan när det behövs, även om det sen kostar dig månader med återhämtning.

Det är för mig ett bevis på en styrka som jag aldrig kommer att kunna förstå mig på. Och det är ett bevis på den fantastiska människa du är.

Jag är kanske inte alltid den exemplariske sonen. Jag vet att jag ibland kan vara osocial, tråkig, avskärmad och stundvis till och med lite otrevlig. Jag vet. Och det svider i mig när jag ser din blick, då jag har uttryckt mig på ett sätt som inte alls representerar de värdegrunder du gett mig. Så ja, jag vet att jag felar ibland, och jag ber om ursäkt för det. Men du ska veta att du, trots våra stundvisa dispyter och tendenser till att inte vara överens jämt, är den i särklass viktigaste personen i mitt liv. Det har du varit sen kvart över elva på förmiddagen, lördagen den 28'e oktober 1978. Eller till och med innan det, men det innefattar scener som jag helst inte vill tänka på.

Kortfattat - tack för allt, mamma. Jag älskar dig.






Och ja, jag ska ringa dig också...

Jag saknar dig, gubbjävel.

Ja, som ni kanske har märkt, har det inte varit direkt lika flitigt bloggande här som tidigare. Nej, mamma, det är inte för att du har börjat läsa och jag måste tänka mig extra mycket för om vad jag skriver... Jag har helt enkelt inte alls spenderat lika mycket tid vid datorn över huvud taget, har jag märkt. Är det för att jag jobbar som en dåre, och inte orkar sitta här sen? Är det för att jag mentalt är helt slut efter alla turer kring den senaste tidens händelser? Är det för att det är sommar, och man inte gärna sitter inne på sina lediga stunder? Är det för andra rådande omständigheter?

Lite från A och lite från B, skulle jag väl säga.

Men jag lämnar inte bloggen i ett hörn, som en illa luktande sko. Jag finns fortfarande här. Vet inte hur mycket dårskap jag kommer att skriva om, däremot...för plötsligt känns min värld väldigt, väldigt odårig. Skumt, huh?

Jag vet däremot att den här pausen inte bara visar sig i min blogg, utan den visar sig lite överallt. Ja, jag har lovat att laga en dator till en kompis. Ja, jag har lovat att göra ett tapasrecept till kusinens flickvän. Ja, jag har lovat att göra en massa saker, som jag helt enkelt inte kommer till skott med. Men vet ni vad? Så här är det. Just nu är det mina regler och villkor som gäller, och det får folk acceptera. Som den eminente Duke Nukem skulle säga "It's my way or......hell, it's my way."

Det är inte för att vara dryg, otrevlig eller what not som jag säger så. Jag säger det för att skydda mig själv, helt enkelt. Självklart kan jag hjälpa mina vänner, men jag kan däremot inte säga att det blir då och där. Det blir när det passar mig. Jag vill inte lova något, och sen ha en "sån där dag", där jag bara inte orkar. För ja, jag har såna där dagar än. Såna där dagar, då jag knappt känner igen mig själv. Och ni ska veta, att det inte är direkt jättekul att inte orka något annat än bara sova bort en hel dag. It has been done. Men tro inte att jag sover i den bemärkelsen - jag tappar medvetandet. Det där med att ta tillvara på sömnen, det kan man ju bara drömma om. Haha, drömma om... Näe, jag somnar och sover som klubbad. Förr kunde jag vakna av minsta lilla ljud, men nu sover jag som avsvimmad. Och när jag vaknar, känns det som om jag precis hade slutit ögonen. Trots att jag kanske har sovit tretton timmar. Sug på den, nu.

Men visst, det har ändå hunnits med ett par måsten. Förra helgens resa till Stockholm var exempelvis ett sådant måste. Var tvungen att infinna mig på spanska ambassaden på måndagen för att greja med lite av den underbara byråkratin som man får ärva efter någons dödsfall, så det var bara att vackert packa sig upp. Men okej, det funkade alldeles prima att köra de 55 milen, när man hade gott sällskap att lyssna på nostalgimusik och prata film med. Och väl uppe i hufvudstaden fick vi gott umgänge med mor och bror, tillsammans med deras respektiven och även brorsans lilleman. Ett litet family-gettogether. Att Melodifestivalen kom i vägen och förstörde allt - jäkla fruntimmer att bestämma - det är väl en annan femma. Vi fick vår fotboll i alla fall.

Trippen till ambassaden är en episk historia i sig, som jag inte ens tänker nämna. Jag är fortfarande ärrad efter den. Herrejävlarihavet.

Men ja, ni ser, jag är här och jag står upp. Eller ja, just nu sitter jag då. Men nu ska jag ställa mig upp och hämta min lunch. There. Ni vet var jag finns, om det är nåt. Men räkna inte med mycket.

Vi har haft ett par riktigt goa dagar här det senaste. Sol, värme, och allt sånt som bara får en att börja leva igen efter den förbannade vintern som varit. Kung Bore släppte äntligen taget och lät folket vakna till igen. Och vad gör man då? Jo, man är ute så mycket som möjligt.



Yes, yes...grillsäsongen är igång. Säsongsgrillen är framplockad och avdammad, köttet köps in och allt som saknas är den perfekta platsen där och då. Det viktiga är att få äta massor med fräst kött på en skön plats i gott sällskap.



Ja, vissa galningar har till och med haft sin badpremiär. Undertecknad skulle aldrig få för sig att bada i sånthär vatten, men det är kul att de lite tokigare individerna funnit sin väg till vattnet. Brrr!

Men så helt plötsligt...

PANG! Grått, dassigt, regnigt, blåsigt, kyligt och allmänt äckligt. Vafalls! Var det allt? Var det all den sommar vi skulle komma att få detta nådens år 2011? Jag vill verkligen inte tro det, jag vill för böfvelen inte ens tro att sommaren har varit här än. Det är knappt att jag kan säga att jag har kommit över vintern än! Så kommer detta.

Vaffan...




Jag vägrar kura ihop och huttra.

Hur många gånger har man inte själv varit med om dödsbud, där man under sitt "beklagar" egentligen bara ryckt på axlarna och fortsatt klia nötterna? Man tycker självklart att det är tråkigt, känner för de berörda och så vidare, men egentligen är det bara ett stort "och?"...

Nu när man själv sitter i skiten, är det så jävla lätt att hitta de personerna som fungerar just som ovan nämnt. De som beklagar, tycker synd osv osv osv, för att i nästa andetag fråga vad man ska hitta på i helgen. Samma typer som även kläcker godingen "Vad är det med dig, varför är du så frånvarande?", eller ännu värre - de som blir irriterade på en, för att man inte riktigt är sitt vanliga roliga och sociala jag.

God the fuck dammit, människor!

Ja, jag kan förstå att det kan vara svårt för er att greppa situationen då någons förälder dör, när ni själva sen åker hem till mamma och/eller pappa och tar en fika. Men hey, ansträng er litegrann i alla fall. Det är inte direkt att man har sålt smöret och tappat pengarna. Det är inte heller att sista avsnittet av min favoritserie går på tv. Det är inte att Tre Kronor torskat en match. Det är likaså inte heller att det regnar på en annars fin dag.

Alla ska vi - i normala fall - göra det, alla ska vi förlora våra föräldrar. Men när det väl händer, så är man så oförberedd som man någonsin kan vara. Och smällen är hårdare än någon någonsin kan föreställa sig.

Så visa för i helvete LITE förståelse för att jag kanske inte riktigt prioriterar umgänge, skoj eller ens ett jävla "hej" för tillfället. Okej? Jag vill inte ha en massa sympati, jag vill inte ha kramar, jag vill inte ha "Åååååh..." Jag vill bara att folk ska förstå att jag just nu inte är lika rolig som jag brukar vara. Respektera det, eller get the fuck out.

Okej, så det är ganska uppenbart att jag i mitt jobb träffar både en och femtioelva människor dagligen, i angelägenheter av varierande karaktär. Och för vart enskilt jobb måste jag vara "nollställd" och bemöta personen/personerna på deras nivå, utan några som helst spår av tidigare jobb. Detsamma gäller även den privata Daniel, denne får inte skina igenom när jag är ute på jobb.

Därför har de senaste dagarna varit lite utmanande. Det totala brytet efter farsans död skiner fortfarande med sin frånvaro, vilket förvisso är helt okej för mig. Däremot gör sig minnet påmint lite då och då, och totalt utanför min kontroll. Det kan vara en låt på radion i bilen, det kan vara ett ord någon säger, det kan vara ett visuellt minne, eller så poppar något helt enkelt upp där i huvudet. Och då fryser jag till, om så bara för någon sekund. Men det är verkligen som att man trycker på pausknappen.

Lyckligtvis har det än så länge bara hänt på kontoret...eller det mobila kontoret (firmabilen, that is), vilket är "skönt" det. Väl framme på ett jobb är det arbetsfejset på, eller det då berömda poker face - göra sitt jobb, och göra det sådär bra som bara jag kan göra det.

Bra? Dåligt? Well, jag kan inte gärna få brytet och bara mentalt försvinna mitt upp i ett jobb, så så sett är det ju rätt så bra. Now - opressed emotions, vad säger psykologin om det? No good.

Fuck, jag behöver semester.

Ursäkta språket, mamma (nytillkommen läsare, välkommen till din sons okända sjuka hjärnhalva), men så går det till här.

Jodå, mina vänner, jag är fortfarande här. Men av uppenbara skäl har jag helt enkelt saknat motivation att skriva. Eller ja, det har liksom inte hänt mycket mer av bloggvärde, så att säga. Inte för att det har hänt mycket mer nu heller, förutom alla turer som kommer efter någons död, och det är inget intressant att skriva.

Dagarna, eller de nu två veckorna efter pappas död har varit...overkliga. Jag har så sakterliga återgått till vardagen, med såväl jobb, umgänge, papparollen (som förvisso aldrig har åsidosatts) och så vidare. Och någonstans känns det konstigt. Vardag. Gå till jobbet. Tanka bilen. Åka och fiska. Handla mjölk (jag kommer ALLTID att rysa varje gång jag går förbi den hyllan på Coop där jag fick dödsbudet, för övrigt). Titta på fotboll. Spela Wii. Pilla på min iPhone 4. Läxor. Film. Ullared (uärk). Star Wars. Foppatofflor. Stjärnfall och satelliter. Vardag.

Hallå? Pappa är död!

Hur kan man återgå till vardagen? Hur kan nyheterna fortsätta gå på TV? Varför skrattar det inspelade skrattbandet i 2½ Men? Varför är Simpsons roliga? Varför firar Leo Messi sitt mål? Varför är Coca Cola gott? Varför njuter jag av att ligga och titta på stjärnorna? Pappa är död.

Ja, självklart fortsätter vardagen, och självklart måste den göra det. Annat vore konstigt. Men ändå kan jag inte låta bli att stundvis få dendär konstiga känslan. Att jag innerst inne vet att pappa hade daskat till mig och kallat mig allt från idiot och uppåt, det är en annan femma. Jag vet att han inte vill något annat än att vi alla ska fortsätta med våra liv och njuta av det. Men ändå. Det kommer väl.

På tal om pappa, måste jag bara berätta om att han av alla gjorde mig till hårt troende på efterlivet. Ni vet kanske sen tidigare inlägg, att jag har haft lite underliga/oförklarliga händelser här hemma, men det som hände förra måndagen var helt sinnessjuk.

Först lite bakgrund. När jag var yngre, och spenderade mina sommarlov/semestrar hemma hos farsan, var jag hårt osams med hans väckarklocka. Han jobbade förstås, och väckarklockan pep (och pep som fan) varje morgon. Vi kan väl säga att en tonåring som vill sova till lunch inte riktigt är sams med ett sånt beteende. Nåväl. Det var måndagen då vi hade kommit ner till Mallorca och hade spenderat hela kvällen på pappas likvaka. Vi kom hem till pappas lägenhet igen (där vi nu bodde), och skulle natta efter en väldigt intensiv dag. I samma stund som jag sätter nyckeln i dörren, börjar hans jävla väcklarklocka att pipa. Jag slänger mig på den och river ur batteriet...och klockan stannar då på 21:37. Trettiosju minuter över nio på kvällen. Tjugotre minuter i tio. Då har den fått för sig att börja larma. Samma kväll som pappas likvaka. Lite drygt ett dygn efter hans bortgång.

Ledsen ni non-believers, men jag är helt hundra på att det var pappa som sa hej. På ett för honom väldigt, väldigt typiskt sätt - genom att jävlas. Med glimten i ögat. Jag kan slå vad om att han satt där på sitt moln och skrattade gott. Jag kan verkligen se och höra hans skratt. För att inte tala om farmor. Vänta ni tills jag kommer upp. Vänta ni.

Så, jag var bara tvungen att inflika det. Och plötsligt blev det ändå ett halvlångt inlägg med en massa flum. Take it, så är det. Min blogg är min psykolog, och den tar inte betalt. Win.

Sängen nu, för ännu en natt med...