words of a nut-case

Vad hände nu?

Häromdagen satt jag i bilen i den stora världsmetropolen Stockholm, och rattade igenom radiokanalerna i jakt på något vettigt att lyssna på. Jag lyckades hitta en kanal som spelade just den typen av musik som står mig varmt om hjärtat - Green Day, Guns n' Roses, Nirvana, Kizz, AC/DC...ja, och så vidare. Gött som körrv, tänkte jag, en skön radiokanal som spelar musik som den skall vara.

Och sen kraschade världen ner på mig - "Välkomna till Rockklassiker 106,7!"

Det var snudd på att jag ställde mig på bromsen mitt på motorvägen och fick ett bryt. Jag skojar inte. Rockklassiker? Klassiker? Sen när började "min" musik klassas som klassiker? Klassiker är ju sånt som morsan och farsan lyssnar på! Vi pratar om gamla goda Rolling Stones, Beatles och Mozart! DET är klassiker! Inte Green Day och Nirvana? Det kan det inte vara. Klassiker?

Men så tänkte jag efter. Jag började lyssna på de här banden någon gång på tidiga 90-talet. Vissa till och med mot slutet på 80-talet. Och nu är vi ända framme i 2012. Tjugohundratolv. 80-talet blev 90-tal. 90-talet blev 2000-talet. Och nu har vi då alltså även passerat till 2010-talet. Hänger ni med? Det går inte längre att prata om 90-talet, och tänka att det bara var för typ tio år sen.

Jag får förvisso erkänna att det inte riktigt är första gången tanken har slagit mig. För någon vecka sen satt jag i soffan hemma med ungarna och zappade på TV'n. Hittade den eminenta kanalen VH1, där jag visade ungarna hur musiken såg ut när pappa var i deras ålder. Då var det mer instrument och känsla i musiken, istället för alla konstiga ljud och ord som "bitches" och "hoes" som man peppras med idag. Jag påpekade även att det var just såhär MTV såg ut, innan kanalen förtärdes av den ena usla dokusåpan efter den andra. VH1 - musikkanalen för oldies. Vad hände med Joan Jett? Vart tog Guns n' Roses (de riktiga) vägen? Vad blev det av A-Team på TV? Eller MacGyver? Slunga iväg nypon på balkongerna? Vattenkrig på gården? Idag är det bara blipp-blopp, svordomar och ungar som skriker som om de var förstoppade och hade fått kvarskatt på radio, Familjen annorlunda och Du är vad du äter på TV, och vattenkrigen idag går via kedjemail.

What the hell?

Seriöst, vart tog tiden vägen? För jag vill ändå inte direkt säga att jag känner mig gammal. Jag känner mig inte alls så som jag såg på morsan och farsan när jag var i tioårsåldern..........för lite styvt 20 år sen. Klart att man har viss mognad, och självklart tänker man och fungerar på annat sätt...och okej, jag skulle inte klättra obehindrat i ett körsbärsträd på samma sätt idag som jag gjorde då. Men ändå, jag är inte den "gamlingen" som jag såg de vuxna som när jag var barn? Å andra sidan - morsan och farsan såg väl inte heller sig själva som sina föräldrar när de var i min nuvarande ålder.

Så jag antar att allt är som det ska vara.

Tyvärr.

Snart dags att stämpla ut för idag, och sätta sig i bilen för en spontanresa upp till Stockholm. Hey, why the hell not? Jag har trots allt en relativt nykläckt brorson som jag fortfarande inte har fått peta på. Måste bara komma ihåg att stanna förbi Frölundaaffären och köpa lite fina kläder till ungen. Oj, vad brorsan kommer att bli glad. He he... I am a bitch.

And with that, I bid you adieu.

Jag har något som ligger och gnager på mitt samvete. Något som gnager sådär riktigt hårt, dessutom. När jag tänker tillbaka på det, och hur det ser ut nu, är det nästan att jag vill krypa ner genom jordens yta och gömma mig i skam. Så pass långt har det alltså gått.

Vi är ett bra team, du och jag. Varenda sekund vi spenderar tillsammans, är en sekund jag vill stanna och njuta länge av. Det spelar ingen roll om det är dag, natt, onsdag eller lördag - när det bara är vi två, så försvinner allt annat runtomkring. Du får mig att glömma all skit, alla bekymmer och alla gråa moln försvinner. Den tiden du och jag spenderar ihop går så fort. Alldeles för fort. Alltid. Det är inte rättvist, jag vill njuta av dig och ditt sällskap längre. Utan avbrott. Utan något som stör. Utan att alla måsten kryper allt närmare och sätter stopp för oss.

Jag ser alltid fram emot att få se dig igen. Att vara med dig. Åka ut till havet, och spendera en massa timmar just sådär som vi har gjort så många gånger förut. Njuta av naturen, friden och det ro man känner i kroppen. Med gott sällskap. Jag längtar efter det.

Därför skäms jag så jag nästan går sönder, när jag tänker på hur jag har försummat dig den senaste tiden. Jag skäms så mycket, att jag knappt ens kan tänka på det. Visst har vissa omständigheter spelat in, jag har trots allt varit ur funktion ett tag. Men ändå. Jag känner ändå att jag har försummat dig, och det är det sista du förtjänar. Speciellt med tanke på hur mycket du betyder för mig. Och det är mer än vad någon någonsin kommer att förstå.

Någon.

Men det kvittar. Jag vet vad du betyder för mig.

För ett tag sen plingade det till i min inbox. Jag hade fått en kommentar på ett inlägg här i bloggen, från en kille som skriver för en av de större veckotidningarna här i landet, och han ville skriva en artikel i tidningen om ovan nämnd situation.

Kändes inte det konstigt då?

Jag får erkänna att jag var lite tveksam till en början. Varför ville någon skriva om mig och turerna kring farsans död? Vad var det för intressant med det? Ville jag verkligen dela det med halva Sverige? Och framför allt - vad skulle brorsan säga? Han har ju som sagt tagit farsans död riktigt hårt, och jag var osäker på om han skulle uppskatta att det plötsligt skrevs om det i en veckotidning.

Men efter lite moget övervägande - och ett snack med just brorsan - bestämde jag mig för att trots allt tacka ja till en sittning. Why the hell not? Jag skäms inte direkt, och jag har inte heller några problem att prata om farsans död. Och om det kan "underhålla" någon där ute, så so be it.

Sen kom dock lite skador, sjukdomar, jular och andra dumheter i vägen, så det drog ut på tiden. Men igår var det så dags, den där luckan i kalendern klaffade, och vi tog tjuren vid hornen. Eftermiddagsljus och stadsmiljö blev det perfekta scenariet för några foton på mig tillsammans med ungarna. När fotosessionen var slut, förflyttade vi oss till ett av stans alla caféer och intog en liten fika och pratade vidare om allt och ingenting. Men främst om min relation till farsan, turerna kring hans död, och hur det sedermera har påverkat mig som förälder och min relation till grabbarna. Det blev en lång och intressant sittning. Att sitta och prata något så pass "intimt" med en helt främmande människa, det hör inte till mina vanligheter. De som känner mig vet att jag sällan pratar på djupet. Men nu var det så, och det kändes helt okej.

Så där är vi nu. Playing the waiting-game. Jag ska få ta del av utkastet, bilderna, och se om det är godkänt för tryck. Sen är det pressen, och inte mindre än 200.000 upplagor av denna tidning som skall tryckas och skickas ut för allmän beskådan. Då jävlar, mina vänner, ska det snyftas i varje frisörsalong, vårdcentral och tanthem.

För handen på hjärtat - veckotidningar hör till tanter i övre medelåldern och uppåt. Intet ont menat med det, även de måste ju få läsa på om saker som intresserar dem. Vi i de yngre generationerna fyller vårt skvallersociala hål med internet, Perez Hilton och Facebook, men det är föga troligt att Beata 72 sitter på nätet. 200.000 upplagor, som läses av ett snitt på tre personer per upplaga...ja, det blir i runda slängar en 600.000 personer som kommer att läsa min story. Och förmodligen är större delen av dessa äldre damer.


Plötsligt slogs jag av bilden där tanter vänder sig efter mig och blir som fnittriga små flickor.


Vad har jag gjort?