The reason.
Ont i håret.
Igår blev jag medelst subtilt hot om stryk hemskickad från jobbet. Då hade jag redan gått i styva sex timmar med feberfrossa, hosta, snörvel och en kropp som värkte som sällan förr. Ändå skulle undertecknad ta sin patenterade tjockskallighet och jobba.
När jag här ovan sa "som sällan förr", då menar jag dock det. Jag kan inte riktigt minnas när jag var såhär dålig sist. Ont i varenda större led i kroppen, hosta, konstant snörvlande, känslan av att ha huvudet i ett skruvstäd, och så då förstås febern med sina toppar och dalar.
Seriöst nu - ni kvinnor ska inte komma och prata om mensvärk. Ledsen älskling, men så är det. Faktiskt.
Det hela började i lördags. Jag hade bjudit in några vänner på tapasmiddag, och självklart vaknar jag då febrig och äcklig på lördagmorgonen. Stopp på planerna? Of course not. Det var bara att masa sig iväg till affären, storhandla och så hem för att dra på sig förklädet. Kiss the cook. Kanske inte idag. Jag förstår inte riktigt än hur jag lyckades, men det gjorde jag. Gästerna blev nöjda, Barcelona vann och allt gick som det skulle. Lustigt dock, för jag har bara ett stort svart hål i minnet där...
Söndagen kändes lite bättre, så därför blev det jobb på måndag. Bad move. Men okej, jag fixade sex timmar i alla fall. Sen blev det då som sagt hot om stryk, så det var bara att packa ihop och gå hem. Och där är vi nu. Heldag hemma, med failat löfte om åska, och ett huvud på väg att explodera. Ärligt talat, vem fan uppfann bihålorna? Vad ska man med dem till anyway? Ett jävla otyg, det är vad det är.
Stoppa tåget, jag vill hoppa av.
Till mamma.
Idag är det som bekant mors dag. En såndär klassisk dag som jag egenligen brukar fnysa åt, i linje med fars dag, alla hjärtans dag osv osv osv. En mamma är väl alltid en mamma, inte bara sista söndagen i maj? Och precis som pappor, respektiven och så vidare, så bör väl de uppskattas samtliga av årets trehundrasextiofem dagar? Det brukar i alla fall vara min inställning till sånahär kommersiella dagar.
Men inte i år.
I år vill jag uppvakta min mamma. Min mamma. Men eftersom det skiljer 55 mil mellan oss, så är det svårt för mig att stanna förbi på en kopp kaffe och ge en liten korg med badsalt och väldoftande oljor. Eller vad man nu ger på mors dag. Därför får jag göra det bästa av situationen, och på något sätt ge dig den credit du förtjänar. Inte bara för idag, utan för alla dagar.
Ända sen du och pappa gick isär (jag vet att det var det bästa för både er och för familjen, det är okej), har du varit både min mamma och min pappa. Men utöver det, har du även varit min bästa vän. Du har alltid haft ett öra till övers, du har alltid haft ett eller två kloka råd att ge (våra berömda nattsnack), du har lärt mig vikten av frihet under ansvar, och även om vi inte alltid har varit överens (vissa karriärsval, till exempel), så har du alltid stöttat mig. Det spelar ingen roll hur situationen har sett ut för dig, du har alltid gjort allt du bara kan för mig. Och min bror, förstås.
När pappa blev sjuk, hösten 2009, blev din roll som mamma ännu viktigare. Och hela tiden har du axlat den rollen med glans, du har hela tiden stöttat oss, gett oss viktig information och framför allt varit en välbehövd axel. Även tiden kring och efter pappas död nu, har du varit starkare och tapprare än jag själv någonsin kommer kunna vara. Trots dina egna band till pappa - det var trots allt en stor episod i ditt liv då ni var gifta - har du hela tiden lagt dig själv åt sidan, för att hålla mig och Javi på fötter.
Utöver allt detta, tampas du själv dagligen med din stora last. Din förbannade MS. Ett helvete som förföljt dig de senaste decennierna. Jag vet att det stundvis verkar som att jag inte förstår vidden av din sjukdom, men tro mig...det gör jag. Du anar inte hur ont det gör mig att se hur en sådan aktiv friluftsmänniska som du åker på den skit du åkt på. Det är så förbannat orättvist, att det gör mig riktigt arg. Men likt förbannat lägger du dig själv åt sidan när det behövs, även om det sen kostar dig månader med återhämtning.
Det är för mig ett bevis på en styrka som jag aldrig kommer att kunna förstå mig på. Och det är ett bevis på den fantastiska människa du är.
Jag är kanske inte alltid den exemplariske sonen. Jag vet att jag ibland kan vara osocial, tråkig, avskärmad och stundvis till och med lite otrevlig. Jag vet. Och det svider i mig när jag ser din blick, då jag har uttryckt mig på ett sätt som inte alls representerar de värdegrunder du gett mig. Så ja, jag vet att jag felar ibland, och jag ber om ursäkt för det. Men du ska veta att du, trots våra stundvisa dispyter och tendenser till att inte vara överens jämt, är den i särklass viktigaste personen i mitt liv. Det har du varit sen kvart över elva på förmiddagen, lördagen den 28'e oktober 1978. Eller till och med innan det, men det innefattar scener som jag helst inte vill tänka på.
Kortfattat - tack för allt, mamma. Jag älskar dig.
Och ja, jag ska ringa dig också...
Fan.
Jag saknar dig, gubbjävel.
Paus
Ja, som ni kanske har märkt, har det inte varit direkt lika flitigt bloggande här som tidigare. Nej, mamma, det är inte för att du har börjat läsa och jag måste tänka mig extra mycket för om vad jag skriver... Jag har helt enkelt inte alls spenderat lika mycket tid vid datorn över huvud taget, har jag märkt. Är det för att jag jobbar som en dåre, och inte orkar sitta här sen? Är det för att jag mentalt är helt slut efter alla turer kring den senaste tidens händelser? Är det för att det är sommar, och man inte gärna sitter inne på sina lediga stunder? Är det för andra rådande omständigheter?
Lite från A och lite från B, skulle jag väl säga.
Men jag lämnar inte bloggen i ett hörn, som en illa luktande sko. Jag finns fortfarande här. Vet inte hur mycket dårskap jag kommer att skriva om, däremot...för plötsligt känns min värld väldigt, väldigt odårig. Skumt, huh?
Jag vet däremot att den här pausen inte bara visar sig i min blogg, utan den visar sig lite överallt. Ja, jag har lovat att laga en dator till en kompis. Ja, jag har lovat att göra ett tapasrecept till kusinens flickvän. Ja, jag har lovat att göra en massa saker, som jag helt enkelt inte kommer till skott med. Men vet ni vad? Så här är det. Just nu är det mina regler och villkor som gäller, och det får folk acceptera. Som den eminente Duke Nukem skulle säga "It's my way or......hell, it's my way."
Det är inte för att vara dryg, otrevlig eller what not som jag säger så. Jag säger det för att skydda mig själv, helt enkelt. Självklart kan jag hjälpa mina vänner, men jag kan däremot inte säga att det blir då och där. Det blir när det passar mig. Jag vill inte lova något, och sen ha en "sån där dag", där jag bara inte orkar. För ja, jag har såna där dagar än. Såna där dagar, då jag knappt känner igen mig själv. Och ni ska veta, att det inte är direkt jättekul att inte orka något annat än bara sova bort en hel dag. It has been done. Men tro inte att jag sover i den bemärkelsen - jag tappar medvetandet. Det där med att ta tillvara på sömnen, det kan man ju bara drömma om. Haha, drömma om... Näe, jag somnar och sover som klubbad. Förr kunde jag vakna av minsta lilla ljud, men nu sover jag som avsvimmad. Och när jag vaknar, känns det som om jag precis hade slutit ögonen. Trots att jag kanske har sovit tretton timmar. Sug på den, nu.
Men visst, det har ändå hunnits med ett par måsten. Förra helgens resa till Stockholm var exempelvis ett sådant måste. Var tvungen att infinna mig på spanska ambassaden på måndagen för att greja med lite av den underbara byråkratin som man får ärva efter någons dödsfall, så det var bara att vackert packa sig upp. Men okej, det funkade alldeles prima att köra de 55 milen, när man hade gott sällskap att lyssna på nostalgimusik och prata film med. Och väl uppe i hufvudstaden fick vi gott umgänge med mor och bror, tillsammans med deras respektiven och även brorsans lilleman. Ett litet family-gettogether. Att Melodifestivalen kom i vägen och förstörde allt - jäkla fruntimmer att bestämma - det är väl en annan femma. Vi fick vår fotboll i alla fall.
Trippen till ambassaden är en episk historia i sig, som jag inte ens tänker nämna. Jag är fortfarande ärrad efter den. Herrejävlarihavet.
Men ja, ni ser, jag är här och jag står upp. Eller ja, just nu sitter jag då. Men nu ska jag ställa mig upp och hämta min lunch. There. Ni vet var jag finns, om det är nåt. Men räkna inte med mycket.
Is that it?
Vi har haft ett par riktigt goa dagar här det senaste. Sol, värme, och allt sånt som bara får en att börja leva igen efter den förbannade vintern som varit. Kung Bore släppte äntligen taget och lät folket vakna till igen. Och vad gör man då? Jo, man är ute så mycket som möjligt.
Yes, yes...grillsäsongen är igång. Säsongsgrillen är framplockad och avdammad, köttet köps in och allt som saknas är den perfekta platsen där och då. Det viktiga är att få äta massor med fräst kött på en skön plats i gott sällskap.
Ja, vissa galningar har till och med haft sin badpremiär. Undertecknad skulle aldrig få för sig att bada i sånthär vatten, men det är kul att de lite tokigare individerna funnit sin väg till vattnet. Brrr!
Men så helt plötsligt...
PANG! Grått, dassigt, regnigt, blåsigt, kyligt och allmänt äckligt. Vafalls! Var det allt? Var det all den sommar vi skulle komma att få detta nådens år 2011? Jag vill verkligen inte tro det, jag vill för böfvelen inte ens tro att sommaren har varit här än. Det är knappt att jag kan säga att jag har kommit över vintern än! Så kommer detta.
Vaffan...
Jag vägrar kura ihop och huttra.
Förståelse.
Hur många gånger har man inte själv varit med om dödsbud, där man under sitt "beklagar" egentligen bara ryckt på axlarna och fortsatt klia nötterna? Man tycker självklart att det är tråkigt, känner för de berörda och så vidare, men egentligen är det bara ett stort "och?"...
Nu när man själv sitter i skiten, är det så jävla lätt att hitta de personerna som fungerar just som ovan nämnt. De som beklagar, tycker synd osv osv osv, för att i nästa andetag fråga vad man ska hitta på i helgen. Samma typer som även kläcker godingen "Vad är det med dig, varför är du så frånvarande?", eller ännu värre - de som blir irriterade på en, för att man inte riktigt är sitt vanliga roliga och sociala jag.
God the fuck dammit, människor!
Ja, jag kan förstå att det kan vara svårt för er att greppa situationen då någons förälder dör, när ni själva sen åker hem till mamma och/eller pappa och tar en fika. Men hey, ansträng er litegrann i alla fall. Det är inte direkt att man har sålt smöret och tappat pengarna. Det är inte heller att sista avsnittet av min favoritserie går på tv. Det är inte att Tre Kronor torskat en match. Det är likaså inte heller att det regnar på en annars fin dag.
Alla ska vi - i normala fall - göra det, alla ska vi förlora våra föräldrar. Men när det väl händer, så är man så oförberedd som man någonsin kan vara. Och smällen är hårdare än någon någonsin kan föreställa sig.
Så visa för i helvete LITE förståelse för att jag kanske inte riktigt prioriterar umgänge, skoj eller ens ett jävla "hej" för tillfället. Okej? Jag vill inte ha en massa sympati, jag vill inte ha kramar, jag vill inte ha "Åååååh..." Jag vill bara att folk ska förstå att jag just nu inte är lika rolig som jag brukar vara. Respektera det, eller get the fuck out.
Poker face.
Okej, så det är ganska uppenbart att jag i mitt jobb träffar både en och femtioelva människor dagligen, i angelägenheter av varierande karaktär. Och för vart enskilt jobb måste jag vara "nollställd" och bemöta personen/personerna på deras nivå, utan några som helst spår av tidigare jobb. Detsamma gäller även den privata Daniel, denne får inte skina igenom när jag är ute på jobb.
Därför har de senaste dagarna varit lite utmanande. Det totala brytet efter farsans död skiner fortfarande med sin frånvaro, vilket förvisso är helt okej för mig. Däremot gör sig minnet påmint lite då och då, och totalt utanför min kontroll. Det kan vara en låt på radion i bilen, det kan vara ett ord någon säger, det kan vara ett visuellt minne, eller så poppar något helt enkelt upp där i huvudet. Och då fryser jag till, om så bara för någon sekund. Men det är verkligen som att man trycker på pausknappen.
Lyckligtvis har det än så länge bara hänt på kontoret...eller det mobila kontoret (firmabilen, that is), vilket är "skönt" det. Väl framme på ett jobb är det arbetsfejset på, eller det då berömda poker face - göra sitt jobb, och göra det sådär bra som bara jag kan göra det.
Bra? Dåligt? Well, jag kan inte gärna få brytet och bara mentalt försvinna mitt upp i ett jobb, så så sett är det ju rätt så bra. Now - opressed emotions, vad säger psykologin om det? No good.
Fuck, jag behöver semester.
Ursäkta språket, mamma (nytillkommen läsare, välkommen till din sons okända sjuka hjärnhalva), men så går det till här.
Hej.
Jodå, mina vänner, jag är fortfarande här. Men av uppenbara skäl har jag helt enkelt saknat motivation att skriva. Eller ja, det har liksom inte hänt mycket mer av bloggvärde, så att säga. Inte för att det har hänt mycket mer nu heller, förutom alla turer som kommer efter någons död, och det är inget intressant att skriva.
Dagarna, eller de nu två veckorna efter pappas död har varit...overkliga. Jag har så sakterliga återgått till vardagen, med såväl jobb, umgänge, papparollen (som förvisso aldrig har åsidosatts) och så vidare. Och någonstans känns det konstigt. Vardag. Gå till jobbet. Tanka bilen. Åka och fiska. Handla mjölk (jag kommer ALLTID att rysa varje gång jag går förbi den hyllan på Coop där jag fick dödsbudet, för övrigt). Titta på fotboll. Spela Wii. Pilla på min iPhone 4. Läxor. Film. Ullared (uärk). Star Wars. Foppatofflor. Stjärnfall och satelliter. Vardag.
Hallå? Pappa är död!
Hur kan man återgå till vardagen? Hur kan nyheterna fortsätta gå på TV? Varför skrattar det inspelade skrattbandet i 2½ Men? Varför är Simpsons roliga? Varför firar Leo Messi sitt mål? Varför är Coca Cola gott? Varför njuter jag av att ligga och titta på stjärnorna? Pappa är död.
Ja, självklart fortsätter vardagen, och självklart måste den göra det. Annat vore konstigt. Men ändå kan jag inte låta bli att stundvis få dendär konstiga känslan. Att jag innerst inne vet att pappa hade daskat till mig och kallat mig allt från idiot och uppåt, det är en annan femma. Jag vet att han inte vill något annat än att vi alla ska fortsätta med våra liv och njuta av det. Men ändå. Det kommer väl.
På tal om pappa, måste jag bara berätta om att han av alla gjorde mig till hårt troende på efterlivet. Ni vet kanske sen tidigare inlägg, att jag har haft lite underliga/oförklarliga händelser här hemma, men det som hände förra måndagen var helt sinnessjuk.
Först lite bakgrund. När jag var yngre, och spenderade mina sommarlov/semestrar hemma hos farsan, var jag hårt osams med hans väckarklocka. Han jobbade förstås, och väckarklockan pep (och pep som fan) varje morgon. Vi kan väl säga att en tonåring som vill sova till lunch inte riktigt är sams med ett sånt beteende. Nåväl. Det var måndagen då vi hade kommit ner till Mallorca och hade spenderat hela kvällen på pappas likvaka. Vi kom hem till pappas lägenhet igen (där vi nu bodde), och skulle natta efter en väldigt intensiv dag. I samma stund som jag sätter nyckeln i dörren, börjar hans jävla väcklarklocka att pipa. Jag slänger mig på den och river ur batteriet...och klockan stannar då på 21:37. Trettiosju minuter över nio på kvällen. Tjugotre minuter i tio. Då har den fått för sig att börja larma. Samma kväll som pappas likvaka. Lite drygt ett dygn efter hans bortgång.
Ledsen ni non-believers, men jag är helt hundra på att det var pappa som sa hej. På ett för honom väldigt, väldigt typiskt sätt - genom att jävlas. Med glimten i ögat. Jag kan slå vad om att han satt där på sitt moln och skrattade gott. Jag kan verkligen se och höra hans skratt. För att inte tala om farmor. Vänta ni tills jag kommer upp. Vänta ni.
Så, jag var bara tvungen att inflika det. Och plötsligt blev det ändå ett halvlångt inlägg med en massa flum. Take it, så är det. Min blogg är min psykolog, och den tar inte betalt. Win.
Sängen nu, för ännu en natt med...
May angels lead you in.
Fredag före påskveckan. Vanlig vardag med jobb och allt annat leverne. Under en lugn stund på jobbet, slog jag brorsan en pling, då det var ett tag sen vi hade pratat. Så vi hade lite att ta igen. Och självklart drev samtalet in på vårt viktigaste samtalsämne - fotboll. På lördagen skulle nämligen "El Clasico" spelas. Fotbollsvärldens viktigaste match, matchen mellan Barcelona och Real Madrid. Brorsan berättade då att han tillsammans med ett gäng vänner skulle se matchen på en biograf i Åkersberga (strax norr om Sthlm), och undrade om jag var sugen på att komma upp och vara med. Första spontana tanken var att det var lite väl mycket för bara en fotbollsmatch, att köra 50 mil tur och retur, med allt vad det innebär. Så det fick vara. Men på lördagen ångrade jag mig, och styrde kosan uppåt Stockholm trots allt.
Och det var då allt gick åt helvete.
När jag började närma mig huvudstaden, hade brorsan åkt iväg en sväng för att hämta upp frugan sin, så jag passade på att stanna förbi hemma hos min kära mor på en kopp kaffe och en bensträckare. Väl där, frågar morsans gubbe om jag hade hört nåt nytt om farsan och om läget var stabilt. Stort frågetecken till svar. Visst, farsan har ju inte direkt varit den friskaste av nötkärnorna, men det är kanske inte så konstigt när man just har genomgått behandling för leukemi. Men sist jag hade snackat med gubben, vilket förvisso var nån vecka innan, så mådde han bra och pulade runt med sitt. Så jag fattade verkligen noll.
Tills vi kom hem till brorsan.
Lite avsides fick jag då berättat för mig att farsan hade lagts in akut på sjukhus redan på torsdagen, med en infektion i hela kroppen, och att det såg riktigt illa ut. So much för den lilla fotbollstrippen. För att inte tala om den feta käftsmällen, att från en sekund till en annan ha en helt okej fungerande far, till att förmodligen ha honom på dödsbädden. Inte direkt något man går igenom varje dag.
De kommande timmarna var ganska dimmiga och osäkra, då det ändå inte var riktigt helt definitivt. Han hade svarat bra på antibiotikan, och inom 48 timmar skulle vi ha besked om huruvida det skulle gå. Självklart började vi redan på lördagen fundera på om vi skulle åka ner, eller om vi skulle vara kalla och vänta på ytterligare besked, och vi valde att gå på det sistnämnda. Både brorsan och jag har våra liv här, våra jobb och allt runtomkring, och vi kan inte bara lämna det på obestämd tid, för att kanske tvingas åka hem igen utan att något nytt har hänt och kanske tvingas åka ner snart igen. Kvällen spenderades hur som på ovan nämnd biograf med den visade matchen - en skitmatch för övrigt - och avslutades sen med en rensande promenad hem till bror.
Söndagsmorgonen började lugnt med lite frukost, innan samtalet kom. Min faster ringde, och kunde knappt förmedla att läkarna nu frågade efter oss. Och när läkare frågar efter närmast anhöriga, då vet vi vad det innebär. Läget hade blivit sämre, och nu var det inte lång tid kvar. Beskedet tog tungt, för någonstans ville jag tro att min tjockskallige far skulle lyckas ducka även för denna kulan. Men nu blev det som sagt brådis. Bara att dra fram dator och kolla efter första bästa flyg ner, som på grund av lite olika omständigheter inte blev förrän en flight morgonen efter från Köpenhamn.
Sagt och gjort, biljetter bokades och det blev att hoppa in i bilen för att rusa hem och packa om väskorna, hämta pass och så vidare. Att köra till och från Stockholm är alltid jobbigt, men nu var det illa. Riktigt jävla illa. De 55 milen från brorsans hus till mitt var de längsta jag någonsin har kört. Jag vet att jag är säkerheten själv bakom ratten, men ändå befann jag mig i ett läskigt töcken av uppgivenhet, stress, sorg och på något sätt även ilska. Men bilen kör inte sig själv, det var bara att bita ihop och hålla sig på vägen.
Strax efter sju på kvällen var vi här hemma i stan igen, och mellanlandade på Coop för att köpa lite snask att ha med på den fortsatta resan. Jag passade då på att ringa brorsan för att meddela att vi var framme i stan, och kolla om något nytt hade hänt.
Och då hade det hänt.
Klockan 18:15 orkade inte pappas hjärta med mer, och fick en massiv hjärtinfarkt som resultat på infektionen i kroppen. Brorsan fick knappt fram orden, men jag förstod det mer än tydligt. Jag har stått på "rätt" sida om dödsbesked förr, men att stå på "fel" sida...det är något man aldrig kan tänka sig hur det känns. Nu vet jag i alla fall innebörden i "marken försvann under mina fötter". Samtidigt som det var ganska väntat, och jag tog det med ro, så kändes det ändå uselt. Jag hann inte ner. Jag kom för sent. Pappa var borta, och jag hann inte dit för att säga hej. Inte hej då, utan hej. Låta honom veta att jag var där med honom.
Samtidigt kändes det ändå lugnare, för nu behövde jag inte stressa och gå i ovisshet om huruvida jag skulle hinna eller inte. Om jag skulle vara där vid hans sista andetag, och hur jag skulle reagera då. Nu var det färdigt, och nu började formalia. Efterarbetet.
Bilfärden ner till Malmö, där natten skulle spenderas innan avfärd till Köpenhamn, kändes väldigt skum. Minnen sköljde över mig, tillsammans med känslor av sorg och ilska, men även glädje och lättnad. Nu slapp han trots allt må dåligt. Nu mådde han bättre än han gjort på väldigt länge. Och dessutom var han nu i gott sällskap av såväl sin mor som sin bror. Så det kändes ändå "skönt" på sitt sätt. Väl nere i Malmö, blev det två och en halv timmes sömn...och jag sov som däckad, händelserna till trots. Först 55 mil upp till Stockholm på lördagen, sen 55 mil hem dagen efter, följt av ytterligare 25 mil till Malmö...det är mer än nog för att knäcka vem som helst. Lägg då till alla känslor, intryck och händelser under det varande dygnet, så kan ni nog förstå att jag däckade.
Tidig morgon, och avfärd till Köpenhamn för att ta flyget till Palma, med mellanlandning i Berlin. För första gången i mitt liv ville jag verkligen inte åka till Mallorca, eftersom jag visste att det då skulle bli definitivt. Men det fanns inga alternativ. Farsan var död, och det var bara att acceptera det. Nu var det bara att bita ihop och köra hela efterarbetet.
Och vilket efterarbete det blev.
Vi möttes upp av min underbara kusin, som körde oss till farsans lägenhet. Jag får personligen säga att det var lite omtumlande och jag var absolut inte beredd på det. Grejen var den, att det inte fanns mycket mer plats att inkvartera oss, såvida vi inte skulle börja leta hotell. Brorsan och hans fru skulle bo hos min faster, där det fanns plats för dem, och vi fick således ta farsans lägenhet.
Det var en skum känsla att öppna dörren och finna lägenheten så som farsan hade lämnat den sista gången han såg den. Det stod ett glas mjölk på soffbordet, som nu i värmen hade blivit lite äckligt. Cigarettpaketet låg framme, tillsammans med hans glasögon och fjärrkontrollen till tv'n. Hans vårjacka hängde på stolen vid datorn, och andra kläder hängde på galgar lite varstans. Det såg helt enkelt ut som att han bara hade gått iväg en snabbis, och skulle komma tillbaka när som helst. Att han inte skulle göra det, att han aldrig mer skulle komma tillbaka till sina grejer var lite svårt att greppa. Jag tyckte mig höra ljudet av hans nycklar i dörren ett flertal gånger. Det var helt surrealistiskt. Men åter igen var det bara att finna sig i det och ta tag i verkligheten. Jag hade fått i "uppgift" att leta reda på pappas plånbok, då hans ID-kort behövdes för förberedelserna till begravningen. Det gick ganska snabbt, och så bar det av hem till faster på lite lunch.
Med lunchen intagen, var det åter igen dags att styra hemåt för att byta om till finkläder och bege sig till likvakan. Ritualerna kring folks död skiljer sig ganska markant från våra seder här hemma, kan man väl säga. I kapellet på kyrkogården, hölls likvaka mellan 14:30 till 21:00 för farsan. Dit kunde släkt, bekanta och vänner komma och ta ett sista farväl. Jag har personligen aldrig varit på en sådan, och...ja, jävlar. Vi kom dit runt 17-tiden, och redan då var det ganska mycket folk där, mestadels folk från pappas jobb. Det blev ganska tungt att möta alla "hans tjejer" från jobbet, de som han älskade var och en som sina egna döttrar, och som älskade honom som sin far.
Många kramar och sedvanliga kindpussar senare, var det dags. Ett djupt andetag, och jag klev in genom dörren till rummet. Där, i en kyld glasmonter, låg pappa i sin öppna kista. Han var så fin, iförd en vit särk med ett litet träkors över bröstet. Han hade fått håret tillbaka efter cellgiftsbehandlingen, och han hade även börjat få tillbaka formerna i ansiktet igen. Han såg helt enkelt ut som han gjorde för två-tre år sen. Så fin. Så rofylld. Han såg ut som om han sov så gott som han aldrig gjort förr. Det var lite surrealistiskt att se, för han såg verkligen ut som att han vilken stund som helst skulle vakna och sätta sig upp, slå huvudet i glasmontern, svära en ramsa och undra vem fan det var som hade låst in honom i kylskåpet. Det var till och med så att jag stundvis tyckte mig se hans bröst röra sig, som om han låg och snarkade sött.
Han var så fin.
Men det var verklighet då. Han var död. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät, för det gjorde jag. Det gick inte att hålla tillbaka längre. Och konstigt vore väl det. Ungefär som nu... Där låg han, mannen som gett mig liv. Mannen som gett mig så många skratt, så mycket gråt, så mycket kärlek, så mycket saknad och så många urusla vitsar. Huvudet fylldes med känslor, tankar och frågetecken. När var det jag pratade med honom sist? Vi hade pratats vid på MSN veckan innan, ett kort och "tråkigt" standardsamtal...men när pratade vi på riktigt sist? När sågs vi sist? Var sågs vi sist? Vad var det sista vi sa till varandra? Så mycket som jag inte kommer ihåg, och som kändes så jävla fel. Jag hade inga direkta sista minnen av pappa. Hade jag försummat honom? Hade jag tagit honom för given? Det kändes bara så jävla fel. Och det gör det än.
Vi blev kvar på vakan hela kvällen, fram till stängningsdags kl 21. Då frågade personalen om vi ville att han skulle rullas fram till oss innan de tog iväg honom, vilket vi gärna ville. Nu först fick jag se honom utan något mellan oss. Nu först var han riktigt nära mig. Och nu först kunde jag stryka fingrarna över hans kind. Han var så kall. Stram. Men fortfarande så fin. Jag lämnade en puss på hans panna, innan personalen rullade tillbaka britsen som kistan låg på, och vi begav oss hemåt. Det var sista gången jag såg pappa.
Dagen efter, i tisdags, var det dags för minnesstund, jordfästning och begravning. I den ordningen. Minnesstunden hölls åter igen i kapellet, nu endast med familjen närvarande. En präst gjorde sitt och välsignade kistan, som sedan kördes ner till familjegraven där han nu fick sin sista vila i gott sällskap. Den episoden för övrigt, det är en historia för sig. Kanske tar det en annan dag.
Senare på kvällen hölls begravningsceremonin i kyrkan, där alla åter igen samlades. Vänner, bekanta och familj. Kan erkänna att jag knappt kände igen hälften av människorna där. Ceremonin i sig var väldigt katolsk - full med bestämmelser om hur man ska sitta, agera och så vidare. Personligen ansåg jag det vara en enda stor fars, som pappa hade avskytt om han hade vetat om det. Han var aldrig något vidare kyrklig av sig, och detta var helt enkelt...näe. Jag ville bara att det skulle sluta, och den timmen där var mer än nog.
Efteråt blev det mer så som pappa hade velat ha det. Lite mingel utanför kyrkan, varvid jag egentligen omedvetet tog upp farsans flagg, när jag pratade med tjejerna från hans jobb. De stackars små liven var helt förstörda och grät uppgivet, vilket jag visste att pappa aldrig hade velat se. Vi pratade lite minnen, och jag underströk vikten i att inte vara ledsna för hans skull, och att han hade daskat till var och en av dem personligen om han hade sett hur de betedde sig. Sakterliga vände vi de hängande läpparna till skratt, och tjejerna var helt överens om att jag var på pricken lik farsan till sättet. De tackade för uppmuntran, och medgav att det kändes mycket bättre, och jag var själv lugn och nöjd. Jag - och farsan - vill inte se några ledsna miner. Han var trots allt fri nu. Därefter fortsatte kvällen på en bar, med öl, skratt, fotbollssnack och tilltugg. Åter igen helt som den gamle gubben hade velat ha det.
Det kändes gott.
Lite drygt en vecka har gått sedan min pappa tog sitt sista andetag. Ett och ett halvt år efter att han diagnosticerades med leukemi, ett och ett halvt års kämpande som den tappre krigare han var, somnade han in. Men inte utan att slåss. Inte utan att hänga med armarna och ge upp. För han gav aldrig upp, oavsett vad. Han hade sina fel, han hade sina brister, men han ställde alltid upp utan att någonsin säga ifrån. Hur tungt han än själv hade det, så kunde man alltid räkna med honom. Alltid. Därför vet jag att han nu har tagits emot med öppna armar i landet där uppe. Men du ska veta, gubbjäkel, att du alltid kommer att saknas. Du kommer alltid att finnas med mig.
Tills vi ses igen.
31/7 1947 - 17/4 2011
Inte sova.
Jag minns när jag var liten, och åkte ner till farsan på Mallorca varje sommar, och hur sista natten alltid var den mest ångestfyllda natten på året. Det var sista natten hos pappa, sista natten innan dagen kom som skiljde oss åt för de kommande tio månaderna. Sista natten som jag hade en chans att se honom, vara nära honom.
Jag hatade den natten.
Jag hatade den natten så pass, att jag vägrade sova. Jag ville inte att natten bara skulle svischa förbi och ta min pappa ifrån mig. Istället satt jag kvar på soffan, där farsan alltid sov, och höll honom sällskap. Var nära. Han somnade förstås, och så småningom föll jag också offer för John Blund. Men inte utan en kamp, och inte utan att jag lämnade pappas sida.
Den ångesten försvann när jag blev äldre, och lärde mig att acceptera att livet helt enkelt var så. Dessutom skaffade jag mig mitt eget liv, med familj och jobb och allt annat som vuxna människor skaffar sig, så jag hade en hel massa annat att tänka på än sista-natten-ångesten. Visst har det alltid varit tungt att åka hem från Mallorca, och lämna farsan åter igen, men det har inte varit lika ångestfyllt som när jag var liten.
Fram till nu.
Inatt är en sån natt. Utan att jag ens är där nere. Men ändå fylls jag åter igen av känslan att jag inte vill sova, för att morgondagen kommer. En morgondag som jag inte vill möta. Den här gången kommer inte morgondagen och tar ifrån mig min pappa för de kommande tio månaderna, utan den här gången kommer morgondagen och tar min pappa, punkt.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit två rader och sen suddat dem just nu, för jag vet inte hur jag ska få orden ur mig. Jag vet inte hur jag ska säga att cancern har vunnit, och att det nu med all säkerhet är fråga om timmar. Jag som trodde att allt var bra. Jag som trodde att det var en ljusning på väg. Jag som såg fram emot sommaren. Men så var inte fallet. Därför vill jag inte somna. Därför vill jag vara vaken så länge som jag kan och brotta undan John Blund så länge som jag bara orkar, så att inte morgondagen kommer.
För när morgondagen kommer, tar den min pappa ifrån mig. För gott.
Nut-case indeed.
Pratade med brorsan igår, som förtäljde att han minnsann skulle se El Clasico* på en biograf med ett gäng vänner ikväll.
För er som inte vet det, så är undertecknad en ganska spontan och impulsiv människa. Så gissa vem som i skrivande stund packar en liten väska för att styra kosan norröver till vår huvudstad?
Jag gör skäl för bloggens namn. I rest my case.
* El Clasico - spansk ligamatch mellan Barcelona och Real Madrid. Fotbollsvärldens största match.
Brilliant!
Så var den officiella videon äntligen kommen. Och den är helt enkelt briljant. För de som känner mig och min musiksmak kommer det som en skräll, men jag har fastnat...
Veronica Maggio - mitt frikort. Ledsen, sweetheart...men du får i alla fall George Clooney. Eller Brad Pitt.
Eller Justin Bieber.
Vad som. Veronica Maggio är mitt frikort. Mmmmm...
http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article12873778.ab
Obekväm sanning eller evig lögn?
Det här var också ett hett samtalsämne på jobbet, som nu dyker upp i huvudet på mig. Obekväma sanningar vs. att leva med en lögn.
Själv förhåller jag mig till att jag hellre tar den obekväma sanningen, hur obekväm den än må vara. Saker dyker upp förr eller senare, och finns det något som verkligen får folk att sjunka i mina ögon, så är det lögner som legat länge. Att få reda på något som hänt långt tidigare, som direkt eller indirekt berör mig, det får mig att balla ur. Jag tar hellre de olägenheter som kan uppstå direkt, än att ta dem plus det facto att det undanhållits för mig.
Men det finns tydligen de som tycker att det är bättre att leva med en lögn, av någon outgrundlig anledning. Att undanhålla obekväma saker och ta med sig dem i graven istället. Kan man verkligen leva med det på sitt samvete? Ja, det finns väl förstås värre saker, men att dupera någon nära stående på ett sånt sätt...det är bara inte snyggt.
Men, vill man inte förstå det, så finns det inget att göra. Sanningen är inte alltid vacker, men i längden är den alltid bäst.
When it's not worth dying for.
Förr eller senare hissar man vit flagg och ger upp. En del av läxan jag lärde mig efter skiten i vintras var just det - att inse att man då och då måste ge upp. Vissa skulle säga att man måste lägga stoltheten åt sidan, men för mig rör det sig egentligen inte om stolthet. Det handlar mer om tjockskallighet.
Dumhet.
Man kan inte rädda allt och alla, och framför allt inte de som inte vill. De som man slår huvudet i väggen om och om och om och om igen för, men man slutar alltid på samma plats - precis där man började. Det är bara att inse att de inte vill bli "räddade", hur mycket de än själva vill ge sken om det. Värst av allt är att man ser hur jävla illa de gör sig, och att de själva vet om det. Men de vill ändå inte göra något åt saken. Så då får man helt enkelt ge upp och släppa taget.
Jag tänker inte låta någon få mig att må dåligt för att denne inte vill ha hjälp.
And I've working like a dog.
Robin summerade veckan fram till idag väldigt bra. Nailed it.
Att det skulle bli mycket, det visste jag. Men damn. Dayum. Man är som ett utskitet päron at the end of the day. Dock får väl tilläggas att det är kul, väldigt kul dessutom. Att vi sen dessutom är ett förjävla grymt team, det gör ju saken ännu roligare.
Så jag ska inte klaga. Sånär som på att det här förstås påverkar vissa viktiga instanser inom den sociala avdelningen av livet. Väldigt viktiga instanser. Tur att läget bara är kortvarigt. Fredag och helg imorgon, då ska det tas igen. Jag lovar.
Och nu, mina vänner och ovänner, ska jag be sleeping like a log.
I bid you adieu.
En dag att minnas.
Wow.
Tyvärr kommer detta inlägg inte att ge er särskilt mycket, för jag vet inte ens var jag skulle börja skriva. Just så jäkla episk har den här dagen varit. Jag sitter verkligen och anstränger mig för att försöka sätta ord på allt som har uppspelat sig idag, men det går bara inte. Inte för något i hela världen.
En sak är i alla fall säker; Andersson och Carlsson - the dynamic duo.
Now excuse me, while I go and enjoy some lovin'.
Kosmisk balans.
Nu lutar den kosmiska balansen på rätt håll igen. Det ena efter det andra går rätt väg, and it is goddamned darned good! Se om det bara blir lite balans i det nu då. Om inte annat, så tänker jag i alla fall enjoy the ride så länge.
Ja, jag flummade kanske litegrann där. Men vad ska man förvänta sig, sådär gott seg efter en way lång natt? Eller ja, lång och lång...tidmässigt lång, men som vanligt i det trevliga sällskapet försvann tiden alldeles för fort. Kan någon ta och uppfinna en såndär stoppa-tiden-klocka en gång för alla?
Söndag, för övrigt. Var tog den här dagen vägen? Eller ja...bio och hockey är två evenemang som lätt kan få tiden att försvinna. Nåväl, det gör inte mig så mycket, söndagar är en dag som vilken annan för mig. All good.
Ingår kväll, eller inatt kanske, när jag satt där gott relaxad och bakåtlutad, hann jag reflektera lite på livet som det ser ut just nu, och en sång spelades upp i huvudet på mig. Klassiker, men ändå så rätt...
April april, din dumme fan.
Ja, så var det så dags på året igen - dagen då det är fullt tillåtet att luras med varandra. Okej, luras gör vi var och varannan dag...men just idag är det förväntat att man ska jävlas. En tradition som härrör ända bak till nånstans runt mitten på 1600-talet, här i Sverige i alla fall.
So be it.
Alla som känner mig, vet att den här dagen är mitt årliga prime-time. Ingen, och då menar jag INGEN går säker för mig den första april. Som idag. Arbetsdag. Många, mååånga kollegor att pranka. Vad sägs om att plugga igen ett headset med häftmassa, med resultatet att offret var tvungen att byta lur efter en förmiddags förvirring? Dra strömmen ur maskineri? Eller den gamla goa klassikern - tejpa fast en liten pappersbit under datormusen, så att markören inte rör sig ur fläcken? Oskyldiga små saker, men ändå åh så enerverande. Perfekt en dag som denna. Och när jag sa att ingen gick säker, då menade jag som sagt ingen. Storchefen - självaste big boss himself, fick vackert smaka på the old mouse-trick. Kul? You bet your sweet ass.
Men det var inte mitt största prank idag. Mitt allra roligaste prank gick medelst ett MMS som skickades till sonen, med en bild på ett gipsat ben och texten "Heja pappa". Resultatet var mer än positivt, kan vi väl säga. Men det var inte det jag tänkte främst på. Samma bild lades även upp från mobilen på min Facebook, med en liten text om att träningssäsongen var över. Facebook - möjligheternas land när det gäller att pranka många människor på en och samma gång.
Om det inte vore för en liten detalj, då...
Bassängkissare. Party-poopers. Besserwissrar. Kalla dem vad du vill, men räkna fanimej med att de ligger där och lurar i buskaget. Väntar bara på rätt läge, siktar in sig på målet, och 3 - 2 - 1...WHAM! "Nääää, det här är ju bara ett skäääämt! Det är ju föööörsta apriiiiil idaaaag!"
Och där, inom loppet av ett par minuter har man förstört vad som skulle kunna bli ett riktigt roligt aprilskämt. Som vanligt. För tro inte att det är första gången bassängkissare förstör ett skämt. Det är nästan som en drog för människor av den kalibern. Jag är som bekant en lite skojfrisk människa av mig, och det kan stundvis hända att jag lägger ut en liten blåsning på exempelvis just Facebook. Hey, that's me. Men varje gång är det samma visa; 3 - 2 - 1...WHAM! "Näääää, vilken dålig blåsning! Vad du håller på och luras!" osv osv osv.
Varför?
Är det folk som känner ett behov av att hävda sig själva och vara hjältar för en stund? Är det illasinnade jävlar som vill förstöra för andra, i detta fallet mig? Är det bittra människor som inte kan ha kul, och således inte heller vill låta andra ha lite skoj? Fråga inte mig, men en sak är säker - de kan inte hålla käften när de förstått en uppenbar blåsning eller ett skämt.
Jag måste ju ändå undra - sitter sånahär människor på en biograf och utbrister "Äh, man ser ju tydligt att det är han som är skurken!", eller "Kolla nu, nu kommer ditt och datt att hända!", eller avbryter de någon som drar en vits för att snabbt berätta slutklämmen, berättar vad en bok handlar om för den som just ska börja läsa den, och så vidare?
Vad är meningen?
Är det nåt som är så uppenbart, nöj dig med det och stäng igen kakhålet en liten stund så att andra kan låtas lura och luras, eller på annat sätt ånjuta något utan en åsikt de inte har bett om!
Wohoooo!!!
Vafan att affärerna öppnar klockan 10 då!
http://www.rocks.se/Pages/Produkt.aspx?varugrp=3&faktanr=451002
Daddy ska köpa sig lite - ännu mer - njutning! En blu-ray och cd med 32 livelåtar från Green Days spelningar. Kan det bli bättre?
Nackdel - nu kommer jag vara osocial ett tag framöver. MEN DET SKITER JAG I!!!
