words of a nut-case

Ja, okej, jag kom hem från Mallis redan i måndags, men jag har varit för jäkla slut för att orka sätta mig vid en dator. Och det är jag fortfarande egentligen, men nu kände jag att det var dags att bryta tystnaden och visa att jag lever.

Eller gör jag?

Jag tänker inte skriva nåt långt inlägg om hur det har varit på Mallorca, för det skulle bli sinnessjukt långt och framför allt ointressant. Större delen av ledigheten har spenderats på det förbannade pappersarbetet kring arvet efter farsan, och all skit runtomkring. Och tro mig, det är mycket skit. Men nu är jag hemma, stafettpinnen är överlämnad till brorsan som nu är nere och fortsätter, och så väntar vi bara på den slutgiltiga underskriften. Sen kanske vi kan lägga allt bakom oss?

Lustigt är dock att jag för en gångs skull faktiskt har längtat hem. Främst för att jag inte längre lämnar farsan där nere. Eller jo, men inte riktigt på samma sätt. Saknaden finns, men den är nu en annan. Nu längtade jag mer hem dels för att jag är urless på all byråkrati, dels för att all skit suger musten ur en, och dels av andra speciella anledningar...men hemlängtan var i alla fall stor, speciellt på slutet. Så det var skönt att komma hem.

Nu väntar ytterligare fem veckors ledighet, som vi ska försöka fylla med vila och välmående. Det borde väl inte bli så svårt.