words of a nut-case

Sprider lite glädje här.

Skivan? Var är den? Måste ju hitta den, kom jag just på...störtskön musik!

Alla stöter vi då och då på folk som tror att de kan bete sig precis hur som helst, utan att man ska säga ifrån. Det går förstås inte att komma ifrån, assholes är jordens krydda.

Jag, som jobbar mycket med människor på daglig basis, träffar på en god beskärd del av dessa människor. Och mitt jobb kräver att jag ska vara trevlig och professionell mot dessa ändå. Bättre att knyta näven i fickan och svära av sig med kollegorna senare istället, än att riskera att få skit för något man säger eller gör.

Men även jag har en gräns. Både på jobbet och privat. Jag kan ta SÅ mycket abuse, innan jag säger stopp. Det kanske inte är så att jag börjar vifta och slåss, men jag ser till att vederbörande förstår att denne inte bara har gått över gränsen, utan även pissat på den. För när jag får nog, då har man gjort just det.

Och då är det roliga slut.

Personligen anser jag att det är min mänskliga rättighet att göra så, även när det gäller jobbet. Jag, och ingen annan för den delen, ska ta vad skit som helst och sedan förväntas vända upp häcken och be om mer. Så är det bara.

Hit, men inte längre.

 

Ja, det är vad som behövs här i bloggen. Här är för sjutton mer damm än i mina träningsskor. Jag är väl medveten om att jag inte har skrivit här på en evighet, men jag har verkligen inte hittat något vettigt att skriva om.

Ska jag skriva om den som vanligt usla servicen på McDonalds? När man alltid måste dubbelchecka i påsen innan man lämnar McDriven? Ska det vara så jäkla svårt att stoppa rätt saker i påsen? Well, uppenbarligen är det så. Jag antar väl att det är reservdelar till en av NASA's satelliter man beställer på McDonald's. Inte bara en hamburgare med extra bacon och ingen gurka. Vi pratar kvantfysik här, va...

Näe, det är lite svårt att skriva ett enda långt inlägg om snabbmatskedjor och deras stressnivå. Så vad ska man skriva om då? Ska vi ta stora världsliga ting, som den "globala uppvärmningen"? Det stora skämtet. Varje gång jag hör någon gå igång om all miljöförstörelse och global uppvärmning, får jag lust att ge dem en high five.

I ansiktet.

Med en stol.

Seriöst, jag tittar ut genom fönstret som i skrivande stund bjuder på regn och några få plusgrader. Sen konstaterar jag att det snart är mitten på maj månad. Och så hör man då alla foliehattar prata om global uppvärmning. Well...där tappar jag lusten. Så nej, jag tänker inte ens bråka om det.

Ni ser, mina kära läsare...det är inte lätt att driva en blogg. Jaaa, jag vet att det finns många "populära" bloggar där ute, men av någon anledning - kalla det självrespekt - vill jag inte skriva om dagens outfit, hur det regnar ute följt av ett FML, det senaste kändisskvallret, eller annan hej-kom-och-se-på-mig-dynga.

Därför får ni ha överseende med att inläggen kommer rätt så glest. Men när de väl kommer, då...ja, ni vet hur det funkar när man inte har levererat på ett tag. Då kommer det.

Så tills nästa vettiga inlägg, hittar ni mig här...

Nu kommer jag att skriva ett inlägg, som jag kan komma att få ganska ordentligt med skit för. Men jag tar den risken. Jag tar den risken, helt enkelt för att jag är upp till nötterna på ett visst beteende som jag kommer att beskriva här nedan.

I media har vi i dagarna kunnat följa det återuppväckta intresset för en ung kille, som omkom i en MC-olycka för ett tag sedan. Olyckor händer ofta, och i vanliga fall brukar folk rycka på axlarna och gå vidare med sina liv. Folk är helt enkelt för avtrubbade, oengagerade och empatilösa idag, att dylika händelser är gammal skåpmat för dem.

Men inte i detta fall.

Om vi läser medias vinkling av det inträffade, handlar detta fall om en ung kille som jagades och hetsades av polisen, så tillvida att han till slut körde in i en bom och tvärdog. Hans flickvän, som satt bak på MC'n skadades men överlevde olyckan. Förundersökningen mot poliserna lades snart ner, och polisen menar på att inget fel har begåtts.

Detta har fått media att gno sina händer och dra sitt bredaste onda leende, i en chans att smutskasta denna kår som ständigt får motta skit och vakande ögon som synar minsta lilla drag. En enskild polisman kan knappt fisa i firmabilen, utan att media ska nosa i det. Yeah, jag skrev så medvetet.

Så som sagt - media, börjar med kvällspressen (även känd som skvallerpressen på sina håll) började redan för ett tag sen att skriva om denna händelse. Och nu har även TV börjat göra en sak av det, senast med programmet Kalla fakta, som ska göra ett reportage om detta. Ja, då vet vi ju vart det här barkar...

Polisen hetsade en ung kille på sin MC, de jagade honom på Stockholms vägar och slutligen fick de honom till att tappa kontrollen och krocka så illa att han dog. Jävla polisen. De dödade honom. TV visar bilder på en väldigt upprörd mamma, som visar de allra gulligaste bilderna på sin pojk. Jävla polisen.

Vad varken tidningarna inte lägger vikt på, är att hela jakten började då denne unge man blåste förbi en stillastående civil polisbil i en hastighet som var över dubbla den tillåtna. De missar även att betona att motorcyklisten upprepat brutit mot ett flertal regler och lagar under jakten. Vad TV har undgått att belysa, är hur jakten pågick i närmaren en timme, där den flyende unge mannen hade gott om tillfällen för att stanna och krypa till korset för sin lagöverträdelse. Inte heller nämner de något för hans totala brist på omtanke för sin passagerare och flickvän, som hängde fast medan han kryssade fram bland bilar i över 200 km/h. Vad Lennart Ekdahl säkert inte är intresserad av, är hur den unge motorcyklisten vänt sig om och provokativt pekat finger åt poliserna innan han dragit gasen i botten, väl medveten om att polisen ville få stopp på honom. Och Ekdahl lär väl inte heller lägga många ord på att prata om hur den här killen hade kört ifrån polisen så pass att de inte längre hade synlig kontakt med varandra när olyckan skedde.

Bottom line - ja, det var ett människoliv som släcktes, och det är aldrig rättfärdigat. Men däremot blir jag fullkomligt rasande på att fokus läggs på fel personer. Allt och alla vill försöka lägga skulden på polisen, istället för att se till vad motorcyklisten gjorde.

Han gjorde ett aktivt val, han körde alldeles för fort redan innan jakten började. Så innan han ens visste att polisen fanns i området, hade han bestämt sig för att köra gasen i botten i en vansinneskörning med passagerare.

Han gjorde ytterligare ett aktivt val, när han vägrade stanna för polisens stoppsignaler. Vet man med sig att man har gjort fel, och polisen ligger bakom en med blåljus och sirener, då är meningen den att man ska stanna. Om man istället gasar på i nästan en timmes tid, kryssar mellan trafik och dessutom tar sig tid för att vända sig om och peka ett stort FUCK YOU till den blåblinkande bilen bakom en, då har man gjort klart för att man vet vad man håller på med och har ingen intention att sluta upp med det.

Han visade som sagt ingen som helst hänsyn för passageraren han hade med sig, se bara vad som hände, men även hänsyn för övriga trafikanter var som bortblåst. Att sicksacka mellan bilar i hög hastighet, att köra vilt och omdömeslöst i stadstrafik, att köra mot rött och blåsa förbi övergångsställen, är alla tecken på att han inte brytt sig en sekund om att han kunnat orsaka andra personer skada. Notera då att han körde vilt redan  i n n a n  polisjakten påbörjades.

Så var har vi den här stackars oskyldiga söta pojken, som mamman håller upp ett foto på? Är det verkligen samma pojke som lagt allt vad respekt, hänsyn och säkerhetstänkande åt sidan, körandes som en galning på en hundra kilo tung testosterondriven projektil? Var tog pojken på fotona vägen? Någonstans verkar ändå den här stackars pojken ha varit medveten om vad han gjorde, och vilka risker han tog.

Vänd nu på steken. Vilken vettig polisman som helst hade tagit upp jakten på en motorcykel som blåser förbi en i tvåhundra kilometer i timmen. Självklart. Och självklart kan man när som helst bestämma att avbryta jakten. Säg nu då att motorcyklisten kommer undan, och får fortsätta sin galna färd utan lagens tjänare efter sig. På ett övergångsställe är en mamma på väg över vägen med sin barnvagn och hinner inte reagera för motorcykeln som kommer i en hastighet av över 50 meter per sekund. Pang. Barnvagnen flyger all världens väg, och det lilla barnet däri slås ihjäl innan det ens har hunnit slå i marken 150 meter bort.

Hur tror ni att det skulle låta då? Skulle folkus läggas på den galna motorcyklisten, eller skulle tidningarna kasta stenar efter polisen som "inte brydde sig om" att stoppa honom? Skulle folket skandera efter krav på dödsstraff för den unge mannen på MC'n, eller skulle Lennart Ekdahl göra ett reportage om "polisens likgiltighet"? Äh, vi vet alla precis hur det skulle se ut. Polisen skulle få bära hundhuvudet även då.

Och det är just detta som jag nu sitter och suckar åt. Tusentals män och kvinnor går ifrån sitt hem varje dag, utan att vara helt säkra på att de kommer hem igen. Mammor och pappor pussar sina barn hejdå, med risk för att vara det sista ömhetsbevis de visar. Tusentals killar och tjejer klär på sig säkerhetsväst under sina arbetskläder, för att ha en relativ chans att klara eventuella potentiellt livsfarliga situationer de stöter på under arbetspasset. De får ta emot slag, sparkar, nacksvingar, vapenvåld, spottloskor, kroppsvätskor, risk för smitta och ständiga hot, allt för att människor ska känna sig trygga och säkra i sina hem och i sitt fria samhälle.

Det finns folk där ute som inte kan eller vill skilja på vad som är rätt eller fel, vad som är ditt eller mitt, och det är då Svea rikes poliskår rycker in och gör allt vad de kan för att ställa ordningen tillrätta. Men istället väljer man att peka med fingret åt dessa som dagligen sätter sina liv på spel för folket, och säga att de gör fel.

Vet ni vad? Ring brandkåren nästa gång ni får inbrott. Eller He-Man. Eller Ghostbusters.

Jag skäms.

Vad hände nu?

Häromdagen satt jag i bilen i den stora världsmetropolen Stockholm, och rattade igenom radiokanalerna i jakt på något vettigt att lyssna på. Jag lyckades hitta en kanal som spelade just den typen av musik som står mig varmt om hjärtat - Green Day, Guns n' Roses, Nirvana, Kizz, AC/DC...ja, och så vidare. Gött som körrv, tänkte jag, en skön radiokanal som spelar musik som den skall vara.

Och sen kraschade världen ner på mig - "Välkomna till Rockklassiker 106,7!"

Det var snudd på att jag ställde mig på bromsen mitt på motorvägen och fick ett bryt. Jag skojar inte. Rockklassiker? Klassiker? Sen när började "min" musik klassas som klassiker? Klassiker är ju sånt som morsan och farsan lyssnar på! Vi pratar om gamla goda Rolling Stones, Beatles och Mozart! DET är klassiker! Inte Green Day och Nirvana? Det kan det inte vara. Klassiker?

Men så tänkte jag efter. Jag började lyssna på de här banden någon gång på tidiga 90-talet. Vissa till och med mot slutet på 80-talet. Och nu är vi ända framme i 2012. Tjugohundratolv. 80-talet blev 90-tal. 90-talet blev 2000-talet. Och nu har vi då alltså även passerat till 2010-talet. Hänger ni med? Det går inte längre att prata om 90-talet, och tänka att det bara var för typ tio år sen.

Jag får förvisso erkänna att det inte riktigt är första gången tanken har slagit mig. För någon vecka sen satt jag i soffan hemma med ungarna och zappade på TV'n. Hittade den eminenta kanalen VH1, där jag visade ungarna hur musiken såg ut när pappa var i deras ålder. Då var det mer instrument och känsla i musiken, istället för alla konstiga ljud och ord som "bitches" och "hoes" som man peppras med idag. Jag påpekade även att det var just såhär MTV såg ut, innan kanalen förtärdes av den ena usla dokusåpan efter den andra. VH1 - musikkanalen för oldies. Vad hände med Joan Jett? Vart tog Guns n' Roses (de riktiga) vägen? Vad blev det av A-Team på TV? Eller MacGyver? Slunga iväg nypon på balkongerna? Vattenkrig på gården? Idag är det bara blipp-blopp, svordomar och ungar som skriker som om de var förstoppade och hade fått kvarskatt på radio, Familjen annorlunda och Du är vad du äter på TV, och vattenkrigen idag går via kedjemail.

What the hell?

Seriöst, vart tog tiden vägen? För jag vill ändå inte direkt säga att jag känner mig gammal. Jag känner mig inte alls så som jag såg på morsan och farsan när jag var i tioårsåldern..........för lite styvt 20 år sen. Klart att man har viss mognad, och självklart tänker man och fungerar på annat sätt...och okej, jag skulle inte klättra obehindrat i ett körsbärsträd på samma sätt idag som jag gjorde då. Men ändå, jag är inte den "gamlingen" som jag såg de vuxna som när jag var barn? Å andra sidan - morsan och farsan såg väl inte heller sig själva som sina föräldrar när de var i min nuvarande ålder.

Så jag antar att allt är som det ska vara.

Tyvärr.

Snart dags att stämpla ut för idag, och sätta sig i bilen för en spontanresa upp till Stockholm. Hey, why the hell not? Jag har trots allt en relativt nykläckt brorson som jag fortfarande inte har fått peta på. Måste bara komma ihåg att stanna förbi Frölundaaffären och köpa lite fina kläder till ungen. Oj, vad brorsan kommer att bli glad. He he... I am a bitch.

And with that, I bid you adieu.

Jag har något som ligger och gnager på mitt samvete. Något som gnager sådär riktigt hårt, dessutom. När jag tänker tillbaka på det, och hur det ser ut nu, är det nästan att jag vill krypa ner genom jordens yta och gömma mig i skam. Så pass långt har det alltså gått.

Vi är ett bra team, du och jag. Varenda sekund vi spenderar tillsammans, är en sekund jag vill stanna och njuta länge av. Det spelar ingen roll om det är dag, natt, onsdag eller lördag - när det bara är vi två, så försvinner allt annat runtomkring. Du får mig att glömma all skit, alla bekymmer och alla gråa moln försvinner. Den tiden du och jag spenderar ihop går så fort. Alldeles för fort. Alltid. Det är inte rättvist, jag vill njuta av dig och ditt sällskap längre. Utan avbrott. Utan något som stör. Utan att alla måsten kryper allt närmare och sätter stopp för oss.

Jag ser alltid fram emot att få se dig igen. Att vara med dig. Åka ut till havet, och spendera en massa timmar just sådär som vi har gjort så många gånger förut. Njuta av naturen, friden och det ro man känner i kroppen. Med gott sällskap. Jag längtar efter det.

Därför skäms jag så jag nästan går sönder, när jag tänker på hur jag har försummat dig den senaste tiden. Jag skäms så mycket, att jag knappt ens kan tänka på det. Visst har vissa omständigheter spelat in, jag har trots allt varit ur funktion ett tag. Men ändå. Jag känner ändå att jag har försummat dig, och det är det sista du förtjänar. Speciellt med tanke på hur mycket du betyder för mig. Och det är mer än vad någon någonsin kommer att förstå.

Någon.

Men det kvittar. Jag vet vad du betyder för mig.

För ett tag sen plingade det till i min inbox. Jag hade fått en kommentar på ett inlägg här i bloggen, från en kille som skriver för en av de större veckotidningarna här i landet, och han ville skriva en artikel i tidningen om ovan nämnd situation.

Kändes inte det konstigt då?

Jag får erkänna att jag var lite tveksam till en början. Varför ville någon skriva om mig och turerna kring farsans död? Vad var det för intressant med det? Ville jag verkligen dela det med halva Sverige? Och framför allt - vad skulle brorsan säga? Han har ju som sagt tagit farsans död riktigt hårt, och jag var osäker på om han skulle uppskatta att det plötsligt skrevs om det i en veckotidning.

Men efter lite moget övervägande - och ett snack med just brorsan - bestämde jag mig för att trots allt tacka ja till en sittning. Why the hell not? Jag skäms inte direkt, och jag har inte heller några problem att prata om farsans död. Och om det kan "underhålla" någon där ute, så so be it.

Sen kom dock lite skador, sjukdomar, jular och andra dumheter i vägen, så det drog ut på tiden. Men igår var det så dags, den där luckan i kalendern klaffade, och vi tog tjuren vid hornen. Eftermiddagsljus och stadsmiljö blev det perfekta scenariet för några foton på mig tillsammans med ungarna. När fotosessionen var slut, förflyttade vi oss till ett av stans alla caféer och intog en liten fika och pratade vidare om allt och ingenting. Men främst om min relation till farsan, turerna kring hans död, och hur det sedermera har påverkat mig som förälder och min relation till grabbarna. Det blev en lång och intressant sittning. Att sitta och prata något så pass "intimt" med en helt främmande människa, det hör inte till mina vanligheter. De som känner mig vet att jag sällan pratar på djupet. Men nu var det så, och det kändes helt okej.

Så där är vi nu. Playing the waiting-game. Jag ska få ta del av utkastet, bilderna, och se om det är godkänt för tryck. Sen är det pressen, och inte mindre än 200.000 upplagor av denna tidning som skall tryckas och skickas ut för allmän beskådan. Då jävlar, mina vänner, ska det snyftas i varje frisörsalong, vårdcentral och tanthem.

För handen på hjärtat - veckotidningar hör till tanter i övre medelåldern och uppåt. Intet ont menat med det, även de måste ju få läsa på om saker som intresserar dem. Vi i de yngre generationerna fyller vårt skvallersociala hål med internet, Perez Hilton och Facebook, men det är föga troligt att Beata 72 sitter på nätet. 200.000 upplagor, som läses av ett snitt på tre personer per upplaga...ja, det blir i runda slängar en 600.000 personer som kommer att läsa min story. Och förmodligen är större delen av dessa äldre damer.


Plötsligt slogs jag av bilden där tanter vänder sig efter mig och blir som fnittriga små flickor.


Vad har jag gjort?

Nu får det räcka. Dryga sex veckor (som nästan hinner bli sju) får vara mer eller mindre nog. Operation och sjukdomar och what not, nu ballar jag ur på allvar om jag ska sitta hemma mycket mer. Så på torsdag återgår jag officiellt i tjänst...om så bara sittande inne. Det är ju inte direkt att jag kan köra bil eller något av de andra fysiskt krävande aktiviteterna mitt jobb kräver av mig när jag är där ute.

Men jag får komma ut. Det är det som är det viktiga. Att komma ut, träffa folk, se solljuset, andas frisk luft, vara social och framför allt röra på mig. Yeah, då kan det nog vara okej att "bara" sitta inne på huset och jobba. Det finns alltid telefonsamtal att ringa, papper att vända och bord att lägga upp foten på. No worries.

När jag blickar tillbaka på den här tiden som har varit, så är det nästan som att komma tillbaka från en semester. En väldigt, väldigt, VÄLDIGT tråkig semester förvisso. Det känns som att det var igår som jag vaknade upp på britsen på sjukhuset, efter att ha drömt att jag glömt delge en kollega viss viktig information. Jag vaknade med ett ryck...följt av ganska ordentligt rejäl smärta i foten. Då kom jag på var jag var nånstans. Luddig, dåsig men ändå öm. Och nu sitter jag då alltså här, sex dryga veckor senare och tittar tillbaka på det som varit.

Lappsjuka.

Det är allt jag har att säga. Måtte jag fanimej hålla mig hel och frisk till den dag jag lämnar in, för det här är något jag inte vill göra om. Folk skrattar, rycker på axlarna och tycker att jag överdriver. Ja, för att ni jävlar inte har varit med om detta. Så kyss mig nånstans där solen inte skiner och håll era kommentarer för er själva. Jag tänker i alla fall inte göra om det här, för det är bland det värsta jag har varit med om. Topp fem.

På torsdag är det dags. Då jävlar.