words of a nut-case

Har ni sett filmen Falling down? Där har ni mig idag. Jag vet inte vilket annat sätt jag ska uttrycka frustrationen, ilskan och all annan skit som bubblar inom mig mig på.

Seriöst - idag är fel dag.

Inleder dagen efter en praktiskt taget sömnlös natt. Första arbetsdagen, dessutom. Trött som ett as, släpar jag mig in på jobbet, och hinner väl knappt få i mig kaffet innan det är dags att köra. Och köra blev det. Det ena jobbet efter det andra, i sån takt att jag till slut tappade räkningen på hur många jobb vi åkte på. Kafferast? Jovisst. Fast näe. Lunch? Jovisst. Fast näe. Eftermiddagskaffe? Jovisst. Fast näe. Dasspaus? Jovisst. Fast näe. 

Övertid? Jovisst. Punkt. Tre och en halv timme, för att vara exakt.

Middag är bara att glömma så dags, vill inte direkt lägga mig helt jäst på nyintagen middag. Och vem fan orkar ändå ställa sig och laga mat sent på kvällen? Tre knäckemackor och ett glas saft, det blev min middag. Daniel, sju år gammal.

Men middagen, eller den uteblivna närvaron av den, kunde likaväl kvitta. Vid hemkomst möts jag av ett brev från Transportstyrelsen. Hmmm...ännu ett infobrev om ändrade jagvetefanvadgrejer? Inte då.

BLAM!

"Hej! För tre månader sen låtsades vi skicka en avi á tjugo kronor för trängselskatt till dig, och eftersom du inte har betalt denna fiktiva räkning, får du nu betala dessa tjugo kronor...tillsammans med en straffavgift på FEMHUNDRA kronor. Ha en bra dag."

Okej, det stod inte riktigt så, för såna fascister önskar dig inte en bra dag. Men faktum kvarstår - de menar på att de har skickat mig en räkning på tjugo spänn för trängselskatt i maj, som jag inte har betalat. Och visst, jag var uppe i Stockholm i slutet på april/början på maj, då jag skulle till spanska ambassaden som ett led i den trevliga byråkrati efter farsans död. Så jag nekar absolut inte till att jag må ha kört genom dedär förbannade tullarna, absolut inte. Men någon avi har jag inte sett röken av, och det finns inte en chans i helvetet att jag kan ha missat den. Av tre enkla anledningar:

1 - Ovan nämnd resa till Stockholm var ett led i pappersarbetet kring allt med arvet. Detta pappersarbete krävde mer eller mindre att jag skulle sitta som slickad vid brevlådan. Viktiga papper och handlingar är ute och far, man vill gärna inte att det kommer på villovägar. Så vartenda litet kuvert undersöktes minutiöst, reklamblad vändes ut och in. Inget missades.

2 - Tjugo kronor. En sån räkning betalas direkt, speciellt när man redan har vetskap om straffavgiften på flera tusen procent.

3 - Om nu räkningen mot all förmodan inte betalades med en gång, så brukar räkningar som kommer till detta hushåll läggas direkt i en hög tillsammans med andra räkningar som skall betalas vid löningens inkomst. Om jag hade missat att betala den här räkningen, då borde även hyresvärden, Viasat, Renault, Telia, Volvia, CSN och många andra också flåsat mig i nacken. Och min nacke är torr.

Jag har läst lite på nätet om detta med trängselskatten och dess straffavgifter, och det är tydligen ett vanligt förekommande fenomen att Trafikstyrelsen "glömmer" att skicka avier, och går direkt på att skicka en straffavgift istället. Detta var något som svenska folket i vägtullarnas tidiga skede gormade lite om, både straffavgiftens storlek i förhållande till den ursprungliga kostnaden som närmast kan liknas vid ocker, såväl som det facto att ingen normal påminnelse går ut till berörd bilist.

Vad gjorde staten då? De la till några punkter i lagboken, som rättfärdigade deras ocker. Ibland undrar jag vad jag egentligen kämpar för...

Så. Kombinationen av sömnlöshet (och framför allt dess orsak), första arbetsdagen, skyhögt tryck, övertid, ingen middag och så femhundra spänn som staten försöker lura mig på...ja, ni kanske förstår att jag just nu inte är den gladaste valpen i butiken.