words of a nut-case

Ja, för några inlägg sedan lovade jag att göra en årskrönika, vilket jag normalt sett brukar göra varje år. Årets krönika är något som har snurrat i mitt huvud ganska mycket. Dels för att jag inte riktigt har varit så aktiv i bloggen som jag tidigare har varit, dels för att bloggandet i sig känns ganska passé (jag menar, vem fan läser här egentligen?) och dels för att detta år inte riktigt har varit det roligaste. Så suget på att skriva en årskrönika befinner sig på en nivå i klass med tandläkarbesök, besiktiga bilen och betala TV-licensen.

Men vi kör ändå.


Januari

2011 inleddes med en självinsikt. Att jag är usel på att höra av mig till släkt och vänner. Jag lovade att bättra på mig, och...ja, vi låter den punkten vara osagd. Projekt inför 2012, kanske? Får se. Men ja, skämt åsido - jag lovade att jag skulle bli bättre på att höra av mig till vänner, nära och kära. Och jag vill tro att det började bra. Men så fortsatte året, och saker hände som fick mig att tappa fokus på mången sak. Mer om det senare. Jag suger i alla fall på att hålla kontakten. Jag vet.

Januari innehöll, förutom ovan nämnd självinsikt, ett väldigt gott break i den överjävliga svenska vintern. Lönen för en sinnessjuk 42,5 timmars jobbhelg - ja, ni läste rätt - kom in på kontot, och dessa förvaltades genom en liten auto-regalo (översatt från spanska: självpresent) med en långhelg till Barcelona. Fem dagar i den katalanska huvudstaden i mitten på januari, med flyg, boende OCH matchbiljett till Barcelona - Malaga (4-1) för cirkus 2.500:-. Överkomligt. Att det sen var vårvärme redan då, som bjöd mig till att gå i kortärmat så gott som hela vistelsen, det var ju bara en bonus. Jag kan varmt rekommendera en resa till Barcelona, och även om man inte är en fotbollsfantast, är det en förbannat grym upplevelse att gå på en match på Camp Nou. Men som sagt - åk dit, för böfvelen. Jag ska själv återvända så snart jag kan, det ska gudarna veta.




Februari

Årets andra månad var ganska skum. Jag hade gått ett tag och känt att jag inte alls var i form. Lättretlig, disträ, ur humör, trött och Gud vet vad mer. Samtidigt gick jag ofta med en obehagskänsla över bröstet. Inga direkta bra signaler, va? Men jag körde på. Folk som känner mig, vet att jag inte är den som viker mig i första taget, så jag körde helt enkelt på. Dumt val. Det hela kom till en natt, då jag på allvar trodde att jag inte skulle komma till att se nästa soluppgång. Seriöst. Jag kände inte alls igen mig själv, jag var snurrig utan att vara yr, trycket över bröstet kändes brutalt, och andningen var läskig. Det var snudd på att jag kallade på en ambulans, men samtidigt ville jag inte. Jag väntade ut det, och åkte istället ner till Varberg direkt på morgonen. Det visade sig inte vara något mer än bara stress. Och ja, visst, ganska sant...mycket nya saker på jobbet, med en massa andra arbetsuppgifter som ska klaras av samtidigt som man ändå ska sköta sina ordinarie uppgifter. Allt och alla som ryckte i en, flytthjälp, hjälp med datorn, hjälp med dittan, hjälp med dattan, Daniel kan du göra det, Daniel kan du göra datt...till slut sa kroppen stopp. En veckas viloläge, och så var man relativt på fötter igen. I alla fall tillräckligt för att veta sina gränser. Och de står kvar.



Det var kanske inte alltför förvånande nog allt februari hade att erbjuda av intresse.


Mars

Äntligen började man skönja ljuset i änden på tunneln. Våren var på väg, vilket märktes på såväl väder som humör. Dagarna blev ljusare, och humöret likaså. Det var här, med hoppet återväckt, som sommarplanerna började gro. Men med februari månads läxa i bakhuvudet, tog jag det ändå lugnt. Mitt nya jag vill inte ha en massa måsten och saker hängande över mig, så jag begränsade mig till två punkter - en roadtrip med grabbarna, och Mallorcaresan. Den förstnämnda blev tyvärr aldrig av, men Mallorca är en stående punkt varje år. Har man släkt där nere, gör det dessutom saken lättare. Få se om roadtrippen blir av nu till 2012 istället då, det hade varit förjävla skoj. Åka ner till Båstad, Hovs hallar, Mölle och bara njuta av ett gott grabbgäng, schyssta vyer och gott öl. Janne, ffs! Laga syltryggen nu!

Mars var annars ännu en ganska så stilla månad. Antar att jag fortfarande repade mig och gjorde inte alltför många utsvävningar, med tanke på stressen och all den skiten. Men visst, den alltid lika välkomna utflyktssäsongen började nu. Solen var stundvis riktigt jäkla skön, speciellt om man hittade en klippa i lä. Även kvällarna var sköna och friska att vara ute i. Ja, jag längtar.




April

Green Day har en låt som heter Wake me up when september ends. För mig heter det Wake me up when april ends.

Jag satt just och tittade på ovan länkad video, och ja...jag lipar. Lipade. Nu skriver jag igen. April månad är den månad jag vill glömma och ha ogjord. Jag skulle göra precis vad som helst, p r e c i s  vad som helst för att ha den månaden ogjord. För att få pappa tillbaka. Den helgen (klicka på länken, jag orkar inte skriva om allt) är den vidrigaste jag någonsin har upplevt, och som jag aldrig mer vill uppleva igen. Aldrig.

Från lördag dag till lördag natt.

Aldrig mer.



Jag saknar dig, pappa. Jag saknar dig som fan.


Maj

Föga förvånande var maj en enda stor dimma. En dimma av känslor, men även funderingen på avsaknaden av känslor. För även om jag var, och fortfarande är, helt förstörd efter pappas död, så lyckades jag aldrig bryta ihop helt. Eller alls. Jag grät lite i bilen på väg från Stockholm för att skynda ner till Spanien, när jag tävlade mot klockan och Liemannen. Jag grät även lite inne på Coop, när jag fick beskedet från brorsan att vi inte hade hunnit ner. Och jag har haft mina stunder där ögonen har vattnats, och någon enstaka tår har runnit. Men inget mer. Och än lyser brytet med sin frånvaro.

Maj, som sagt...jag var upp på hästen ganska snabbt igen, efter allt som skulle göras nere på Mallorca. Jag tror att jag bara var ledig nån enstaka dag, innan jag bestämde att jag ville försöka återgå till vardagen igen. Eh...ja. Det var väl sådär lätt, även om det kanske inte märktes. Jag har alltid varit bra på att hålla masken, och även så denna gång.

Men okej, sommaren var ändå på väg, och det fick man ju passa på att ånjuta. Grillsäsongen inleddes, och det var till och med så att grabbarna badade...! Måste vara farmors gener.



Jag passade även på att skriva en eller två rader tillägnat till min mamma på mors dag, för att alla skulle få se hur jävla bäst hon är.


Juni

Ni som tröttnat, kan sluta läsa när ni vill. Men även juni var en månad präglad av farsan. Och det är varenda dag, så face it helt enkelt. Men vad som utmärkte sig just nu, var att jag en natt drömde en riktigt skum dröm. En dröm där jag satt och snackade med farsan om allt som hänt, och även efter att jag i drömmen insett att jag bara drömde, vaknade jag ändå inte upp. Hade han ett finger med i spelet? Jag vet i alla fall att jag är hårt troende på att det finns något efter detta liv, och att de som inte längre är med oss fysiskt finns med på något annat sätt.

Juni månad invigde mig i en ny proffsamatöraktivitet. Sen tidigare känt, är jag ju proffsamatörfotograf ett tag nu, men nu var det dags för ännu en varför-ska-jag-sitta-hemma-och-ruttna-aktivitet.

Fiske.

Ett spontanryck på Ullared (brrrrr) senare, hade jag ett nytt och fint fiskespö i handen. Och en helvetes massa övrig utrustning. Sen var det bara att köra. Ulf visade mig den otroligt sköna piren ute i Lerkil (edit: förlåt, Ulf), och vem hade vetat att det skulle bli mitt andra hem resten av sommaren? Jag skojar inte, jag tror att jag spenderade fler timmar där ute än vad jag gjorde hemma. Nästan i alla fall. Men vem kan motstå spänningen, och känslan av hugget när fisken krokar? Det är vanebildande. Så pass, att jag till och med gav mig på nattfiske. Rykten gjorde gällande att öringen var som mest aktiv på senkvällarna/tidiga natten, så det blev ett försök på det. Och herrejävlar...



Min första havsöring! Och ja, jag var tvungen att hålla min 47'a (!) jämte, bara för att få lite jämförelse. 55 cm och ca 1.500 g hamnade den på. Var jag nöjd? Att jag var! Speciellt med tanke på att samma fisk hade gäckat mig hela kvällen innan, och hela den här kvällen. Varken mete, skeddrag, jigg eller spinnare tog den på. Men när pappa tog fram sitt specialvapen - fluga...då sa det KABLAM!, och så satt han. Och ja, den smakade gott.

Blodad tand? And then some. Så större delen av min sommar kan summeras med en bild...



Needless to say, inleddes semestern i slutet på juni. Sju veckors ledighet väntade, och det var väl behövda sju veckor. Planen var att ta det lugnt och inte göra mycket mer än fiska och åka till Mallorca. Roadtrippen uteblev tyvärr, men det går fler bilar.

Så först blev det då en tvåveckorsresa till Mallorca. Valet av boende var kanske inte det klokaste, då vi hamnade i det mest brittiska kvarteret i Santa Ponca. Normalt sett är Santa Ponca mitt favoritställe på Mallorca, vad det gäller hotell och boende. Men jag har tydligen bara varit på rätt sida innan. Nu blev det den stökiga sidan, med en massa gapande, skrikande, krossade rutor, gröna lasrar, blod, brandlarm och allt detta orsakat av överfulla brittiska ungdomar i åldrarna 15-20. Varje kväll var det något. Jag vet inte hur många gånger jag fick gå ner till receptionen och påpeka att det INTE är okej att sitta och gapskriksjunga tillsammans med fönsterdånande musik på grannbalkongen. Jesus. Aldrig mer den sidan av Santa Ponca.

Vistelsen för övrigt var ganska...jag vet inte. Större delen av tiden spenderades tyvärr på all formalia som skulle fixas inför arvet efter farsan. Skaffa spanskt ID-kort, springa runt på olika myndigheter för att hämta olika papper, underskrifter, notarier, osv osv osv. Lite tråkigt, men ett måste. Jag var tvungen att fixa så mycket som möjligt, innan brorsan sen skulle komma ner och ta över. Ärligt talat, så längtade jag hem. Även om vi ändå hade våra goda stunder.











Den här sista bilden kommer mamma att hata mig för. Men vem älskar inte att retas?


Juli

De flesta av oss som får frågan om vårt starkaste minne från juli månad, svarar med all säkerhet samma sak - terrordådet i Norge. Sprängdådet i Oslo följt av alla ungdomar som fick sätta livet till inför en man som inte riktigt förstått sig på vad som är rätt och vad som är fel. Och ja, det påverkade mig med. Inte bara för att jag trots allt är medmänniska, utan även för att jag har några vänner i Oslo. Klart att man blev orolig.

Däremot blev jag irriterad av svallet som följde detta illdåd. Plötsligt var alla solidariska, var och varenda en bytte sin profilbild på Facebook till en bild med en norsk flagga, man skrev den ena efter den andra statusuppdateringen om att tända ljus för offren, tysta minuter, jadda jadda jadda. Stopp nu, innan ni kallar mig kall och oempatisk.

Au contraire.

Jag känner jättemycket för de drabbade. Punkt. Men det hjälper inte dem någonstans att jag tänder ett ljus och sätter i mitt fönster. De omkomna kommer inte tillbaka av att jag är tyst en minut klockan 12. Och jag har inte ens någon av de drabbade som vän på Facebook, så varför skulle jag ha en norsk flaggknapp på min visningsbild...om det ens hade hjälpt något? Jag ser inga statusuppdateringar om de svältande barnen i Somalia, jag ser inga knappar med flaggor för att hedra de som dagligen jagas, förtrycks och avrättas i mellanöstern. Jag såg inget konkret om Japan efter jordbävningen och tsunamin i Fukushima? Varför är vi bara solidariska vid vissa tillfällen, medan vi skiter i andra? Hur solidariska är vi då? Det är lite som det här tjafset varje år runt nyår, om att vi borde förbjuda smällare och raketer, för att det skrämmer våra djur. Jaha? Nu är det viktigt? Men vad händer när grannen drar igång betongborren? Det skrämmer också mina djur. Ska vi förbjuda betongborrar också? För att inte tala om de små ungarna på flyget som skriker sig igenom en tretimmarsflygning...ska de också förbjudas? Äh, lägg ner. Ska man vara engagerad i något, så måste man engagera sig dels i andra liknande situationer, och även i konsekvenserna av det man engagerar sig i. Annars är man oseriös.

Ja, jag känner för Norge. Där räckte det för mig.

För övrigt var juli en lugn månad. Semester hela månaden, och den spenderades mestadels med min nya hobby. Ett fiskespö, en termos med kaffe, och havet.




Augusti

Ledigheten började lida mot sitt slut, så det gällde att maxa dagarna. Vart tog sommaren vägen? Trots sju veckors ledighet, kunde jag helt enkelt inte riktigt säga att jag var nöjd med semestern. Eller jo, nöjd var jag, men jag kände mig inte alls utvilad. Var det pga allt nattfiske? Fortfarande slut efter Mallorca? Vem vet. Jag kände mig i alla fall inte som om jag hade fått ladda batterierna tillräckligt. Mätaren stod på typ...45%.

Fisket tog mig nu till sjöfiske. Vi har en liten sjö - eller en väldigt stor damm, kalla det vad du vill - här i buschen som heter Lillesjön. Där planteras öring och regnbåge. En otroligt vacker och fridfull plats att vistas på. Och det var där som jag en dag kan svära på att farsan var med och retades med mig.

Bakgrund: När jag var liten, var vi alla fyra (morsan, farsan, brorsan och jag) och kampade i Stockholms skärgård. Farsan älskade också att fiska, vilket han gjorde sent på kvällen. Så en kväll kom han in på vår lägerplats och gapade lyriskt. Jag tittade yrvaket ut genom tältspringan och såg honom med två gigantiska gäddor. Och det första jag säger är "Var har du köpt dom?" Man kunde se hur farsans moral och stolthet sjönk ner genom vadarstövlarna, och hur han ville daska mig medvetslös med de där två fiskarna.

Now. 25 år senare. Jag stod på en av bryggorna i Lillesjön, och det ville sig bara inte. Timme ut och timme in, jag kastade och fick helt enkelt inte napp. De andra fiskarna på de andra bryggorna runtom sjön fick några fiskar, men jag kammade noll. Kände att jag började ge upp, så jag vände blicken uppåt skyn och nickade lite till farsan för att se om inte han kunde ge mig lite fiskelycka. Kast. Vev. Och hugg. Jag fick hugg. Och napp! Det var en pigg liten rackare som ryckte och drog och simmade fram och tillbaka, men till slut tröttnade han och kom upp.



En mört på sju centimeter. Jag skojar inte. I munnen kan nu se flugan jag kastade, och de är inte stora. En liten, rutten jävla mört. Jag tittade upp igen, och kunde nästan se farsan sitta och ramla ur sitt moln av skratt. Det är nämligen så typiskt honom. Närhelst han kunde hitta en lucka för att jävlas med en - på skoj - så gjorde han det. Nu hade han dessutom en upp på mig, efter att jag sänkte hans fiskestolthet...så ja, jag kan ha svurit på att det här var hans verk. Och varför är jag så säker på det? När jag hade släppt tillbaka mörten, kastade jag ut igen. Och då...



Pang. Där såg jag hans snälla, fromma leende. Hur han tittade på mig, och klappade mig på axeln och sa "Visst är det en skön känsla att få napp?" Han stod bredvid mig på bryggan. Och fan, vad gott jag mådde just då.

Det blev ett par fisketurer ut till Lillesjön, varav ett par tidiga morgonfisketurer. Ni anar inte hur underbart det är att komma till den lilla sjön mitt i skogen, solen är precis på väg upp, dimman dansar över det spegelblanka vattnet, och man hör inget annat än älgarna som brölar i skogen och de plaskande pigga fiskarna i sjön. Underbart.



Men allt var inte frid och fröjd i augusti. Det var här jag även fick bekräftat att om en myndighet vill rövknulla (ursäkta mitt språk) folket, så gör de det. Och få de motstånd, så ändrar de saker och ting tills det går. Jag fick nämligen en "påminnelse" från Transportstyrelsen, om att jag hade missat att betala en tullpassage á 20:- i Stockholm i våras. Och Transportstyrelsen, i samarbete med Skatteverket, och således även Svea rikes stat, har lyckats få igenom en lag som säger att om man missar att betala sin tullpassage, hur liten den än må vara, så åläggs man med en påminnelseavgift (läs: straffavgift) på 500:-. Inga påminnelser, ingenting. Wham, blam, thank you ma'am. Och tro inte att du kan diskutera med staten. Det var bara att glömma. Spelar ingen roll att du inte är från staden, och har svårt att fokusera på var de jävla tullarna finns i den stressiga och hektiska Stockholmstrafiken. Spelar ingen roll att du förklarar att du har hängt på brevlådan hemma, och inte sett någon avi från dem. Ansvaret är ditt. Punkt. 520:-, tack så mycket.

I slutet på augusti tog jag även tag i min kassa fot, som har varit kass sedan midsommar 2007. Och svensk sjukvård, ja...wow. Jag hoppas verkligen att jag inte blir sjuk på riktigt riktigt. Med den här nya "vårdgarantin", har sjukvården då alltså rätt att säga "Hej, vi vet att du är sjuk och/eller har ont..men du får vänta tre månader innan vi tar en titt." - imponerande.


September

Snacka om stiltje. Här gick livet helt enkelt sitt stilla lunk, och det var inte mycket värt att återberätta som hände. Jo! Jag var ju för böfvelen och såg Frölunda - New York Rangers på Scandinavium! Det var lite häftigt. Tyvärr var jag alldeles för tagen av magin i matchen, att jag inte knäppte några kort. Ja, nästan inga kort i alla fall. Jävla jag.



Dålig bild, ja, men det är vad jag har. Och ja, det är Henrik Lundqvist i målet där. DEN Henrik Lundqvist.


Oktober

Det här var en månad som bjöd på stolthet så det heter duga. Christopher, min store grabb, korades tillsammans med sin klass till Kungsbacka kommuns mästare i såväl fotboll som basket för femteklassare. Kommunmästare. Både fotboll och basket. Det är då fan inte många som kan säga det. Och ja, det var just så nervöst att se på matcherna som man kan gissa sig till.



Men även oktober bjöd på ett litet grått moln. I form av ComHem. Av nån dum anledning valde jag att säga upp mitt flera år långa förhållande med Viasat, och äntligen falla för saknaden av spansk fotboll. Sagt och gjort, så jag ringde ComHem och anslöt mig till dem. Och fick ett löfte, som sen visade sig inte alls vara så som det var sagt, och det fanns inga inspelningar eller papper på vad jag hade fått lovat, så än en gång fick jag vackert ta den i stjärten och tiga.


November

Det märks att jag börjar tröttna på att skriva va? Men det är faktiskt så, att hösten har varit förvånansvärt lugn. Det har ni kanske även märkt på min blogg. Jag har knappt skrivit nånting, och det är därför jag börjar fundera på om jag verkligen ska fortsätta. Vi får se.

Jag sitter och går igenom foton och blogginlägg för att se om det verkligen hände något i november, men förutom att lilleman fyllde år, så hände inte särskilt mycket. Vi har börjat gå och titta på Frölundas juniorer på Frölundaborg. Det är ganska häftigt att se testosteronstinna grabbar i åldrarna mellan 16 och 20 åka runt och spela hockey. Dessutom är det gratis, vilket gör det än lite ballare. Jag tog med kameran vid ett tillfälle, och det resulterade i ett erbjudande om att bli officiell fotograf. Mer eller mindre.

Det var även i november som det efter fyra och ett halvt år konstaterades att jag har gått med ett avslitet ledband i foten. Skoj va? Det krävdes bara dryga fyra år, ett otal läkarbesök och en helvetes massa värk för att komma fram till det. Tack så mycket.


December

Ganska snabbt bestämdes det att julen skulle firas hemma hos brorsan i Stockholm. Vi i familjen har haft ett överjävligt år, och jag kände att det inte var mer än rätt att fira tillsammans med dem där uppe. Så den planen spikades ganska snabbt. Vi skulle köra upp härifrån den 22'a (ville inte åka på storemans födelsedag, dagen efter), och hem nånstans i mellandagarna. Brorsan skulle stå för platsen, och undertecknad skulle stå för maten. Morsan skulle inte lyfta ett enda finger, utan bara sitta och njuta av barnbarnen, gott sällskap och god mat.

Riiiiitsh!

Där sprack den planen litegrann. Onsdagen den 14'e fick jag ett samtal från kirurgen i Falkenberg, som frågade om jag kunde komma redan på fredagen. Två dagar senare. Det var antingen det, eller vänta till någon gång i februari. Svaret var ganska givet. Sagt och gjort, jag gick under skalpellen den 16'e. Sex dagar innan tänkt bilfärd till Stockholm. Man kan väl säga såhär...



...körandet är ganska uteslutet ett tag framöver.

Så det blev till att raskt boka flyg istället, vilket på sitt sätt är lite skönare än att sitta och köra i typ sex timmar. Samtidigt är det sådär bekvämt att sitta på ett flygplan med gips upp till knät, och hoppa fram på kryckor på en flygplats som känns större än en storstad. Men vi kom upp, och det blev en mycket lyckad jul. Jag stod, tro det eller ej, och lagade maten utan några större bekymmer. Mycket uppskattat och mycket gott. Skinka, mina köttbullar, korv, grönkål, sill, jansson, rödbetssallad, lutfisk, choklad...you name it, det fanns på bordet. Och det var underbart.




Så ja, detta har väl mer eller mindre varit mitt år i ett enda långt blogginlägg. Roliga stunder, och mindre roliga stunder. Skratt, gråt, fisk och julmat. Stolthet, irritation och allt annat som hör den här galne mannens liv till.

Med detta vill jag önska er läsare (om ni ens är några) ett gott nytt år, och allt det bästa till er och era nära. Ta hand om er och uppskatta varandra. Livet ger inga repriser.

SKÅL!