words of a nut-case

Ja, som ni kanske har märkt, har det inte varit direkt lika flitigt bloggande här som tidigare. Nej, mamma, det är inte för att du har börjat läsa och jag måste tänka mig extra mycket för om vad jag skriver... Jag har helt enkelt inte alls spenderat lika mycket tid vid datorn över huvud taget, har jag märkt. Är det för att jag jobbar som en dåre, och inte orkar sitta här sen? Är det för att jag mentalt är helt slut efter alla turer kring den senaste tidens händelser? Är det för att det är sommar, och man inte gärna sitter inne på sina lediga stunder? Är det för andra rådande omständigheter?

Lite från A och lite från B, skulle jag väl säga.

Men jag lämnar inte bloggen i ett hörn, som en illa luktande sko. Jag finns fortfarande här. Vet inte hur mycket dårskap jag kommer att skriva om, däremot...för plötsligt känns min värld väldigt, väldigt odårig. Skumt, huh?

Jag vet däremot att den här pausen inte bara visar sig i min blogg, utan den visar sig lite överallt. Ja, jag har lovat att laga en dator till en kompis. Ja, jag har lovat att göra ett tapasrecept till kusinens flickvän. Ja, jag har lovat att göra en massa saker, som jag helt enkelt inte kommer till skott med. Men vet ni vad? Så här är det. Just nu är det mina regler och villkor som gäller, och det får folk acceptera. Som den eminente Duke Nukem skulle säga "It's my way or......hell, it's my way."

Det är inte för att vara dryg, otrevlig eller what not som jag säger så. Jag säger det för att skydda mig själv, helt enkelt. Självklart kan jag hjälpa mina vänner, men jag kan däremot inte säga att det blir då och där. Det blir när det passar mig. Jag vill inte lova något, och sen ha en "sån där dag", där jag bara inte orkar. För ja, jag har såna där dagar än. Såna där dagar, då jag knappt känner igen mig själv. Och ni ska veta, att det inte är direkt jättekul att inte orka något annat än bara sova bort en hel dag. It has been done. Men tro inte att jag sover i den bemärkelsen - jag tappar medvetandet. Det där med att ta tillvara på sömnen, det kan man ju bara drömma om. Haha, drömma om... Näe, jag somnar och sover som klubbad. Förr kunde jag vakna av minsta lilla ljud, men nu sover jag som avsvimmad. Och när jag vaknar, känns det som om jag precis hade slutit ögonen. Trots att jag kanske har sovit tretton timmar. Sug på den, nu.

Men visst, det har ändå hunnits med ett par måsten. Förra helgens resa till Stockholm var exempelvis ett sådant måste. Var tvungen att infinna mig på spanska ambassaden på måndagen för att greja med lite av den underbara byråkratin som man får ärva efter någons dödsfall, så det var bara att vackert packa sig upp. Men okej, det funkade alldeles prima att köra de 55 milen, när man hade gott sällskap att lyssna på nostalgimusik och prata film med. Och väl uppe i hufvudstaden fick vi gott umgänge med mor och bror, tillsammans med deras respektiven och även brorsans lilleman. Ett litet family-gettogether. Att Melodifestivalen kom i vägen och förstörde allt - jäkla fruntimmer att bestämma - det är väl en annan femma. Vi fick vår fotboll i alla fall.

Trippen till ambassaden är en episk historia i sig, som jag inte ens tänker nämna. Jag är fortfarande ärrad efter den. Herrejävlarihavet.

Men ja, ni ser, jag är här och jag står upp. Eller ja, just nu sitter jag då. Men nu ska jag ställa mig upp och hämta min lunch. There. Ni vet var jag finns, om det är nåt. Men räkna inte med mycket.