words of a nut-case

Igår blev jag medelst subtilt hot om stryk hemskickad från jobbet. Då hade jag redan gått i styva sex timmar med feberfrossa, hosta, snörvel och en kropp som värkte som sällan förr. Ändå skulle undertecknad ta sin patenterade tjockskallighet och jobba.

När jag här ovan sa "som sällan förr", då menar jag dock det. Jag kan inte riktigt minnas när jag var såhär dålig sist. Ont i varenda större led i kroppen, hosta, konstant snörvlande, känslan av att ha huvudet i ett skruvstäd, och så då förstås febern med sina toppar och dalar.

Seriöst nu - ni kvinnor ska inte komma och prata om mensvärk. Ledsen älskling, men så är det. Faktiskt.

Det hela började i lördags. Jag hade bjudit in några vänner på tapasmiddag, och självklart vaknar jag då febrig och äcklig på lördagmorgonen. Stopp på planerna? Of course not. Det var bara att masa sig iväg till affären, storhandla och så hem för att dra på sig förklädet. Kiss the cook. Kanske inte idag. Jag förstår inte riktigt än hur jag lyckades, men det gjorde jag. Gästerna blev nöjda, Barcelona vann och allt gick som det skulle. Lustigt dock, för jag har bara ett stort svart hål i minnet där...

Söndagen kändes lite bättre, så därför blev det jobb på måndag. Bad move. Men okej, jag fixade sex timmar i alla fall. Sen blev det då som sagt hot om stryk, så det var bara att packa ihop och gå hem. Och där är vi nu. Heldag hemma, med failat löfte om åska, och ett huvud på väg att explodera. Ärligt talat, vem fan uppfann bihålorna? Vad ska man med dem till anyway? Ett jävla otyg, det är vad det är.

Stoppa tåget, jag vill hoppa av.