Till mamma.
Idag är det som bekant mors dag. En såndär klassisk dag som jag egenligen brukar fnysa åt, i linje med fars dag, alla hjärtans dag osv osv osv. En mamma är väl alltid en mamma, inte bara sista söndagen i maj? Och precis som pappor, respektiven och så vidare, så bör väl de uppskattas samtliga av årets trehundrasextiofem dagar? Det brukar i alla fall vara min inställning till sånahär kommersiella dagar.
Men inte i år.
I år vill jag uppvakta min mamma. Min mamma. Men eftersom det skiljer 55 mil mellan oss, så är det svårt för mig att stanna förbi på en kopp kaffe och ge en liten korg med badsalt och väldoftande oljor. Eller vad man nu ger på mors dag. Därför får jag göra det bästa av situationen, och på något sätt ge dig den credit du förtjänar. Inte bara för idag, utan för alla dagar.
Ända sen du och pappa gick isär (jag vet att det var det bästa för både er och för familjen, det är okej), har du varit både min mamma och min pappa. Men utöver det, har du även varit min bästa vän. Du har alltid haft ett öra till övers, du har alltid haft ett eller två kloka råd att ge (våra berömda nattsnack), du har lärt mig vikten av frihet under ansvar, och även om vi inte alltid har varit överens (vissa karriärsval, till exempel), så har du alltid stöttat mig. Det spelar ingen roll hur situationen har sett ut för dig, du har alltid gjort allt du bara kan för mig. Och min bror, förstås.
När pappa blev sjuk, hösten 2009, blev din roll som mamma ännu viktigare. Och hela tiden har du axlat den rollen med glans, du har hela tiden stöttat oss, gett oss viktig information och framför allt varit en välbehövd axel. Även tiden kring och efter pappas död nu, har du varit starkare och tapprare än jag själv någonsin kommer kunna vara. Trots dina egna band till pappa - det var trots allt en stor episod i ditt liv då ni var gifta - har du hela tiden lagt dig själv åt sidan, för att hålla mig och Javi på fötter.
Utöver allt detta, tampas du själv dagligen med din stora last. Din förbannade MS. Ett helvete som förföljt dig de senaste decennierna. Jag vet att det stundvis verkar som att jag inte förstår vidden av din sjukdom, men tro mig...det gör jag. Du anar inte hur ont det gör mig att se hur en sådan aktiv friluftsmänniska som du åker på den skit du åkt på. Det är så förbannat orättvist, att det gör mig riktigt arg. Men likt förbannat lägger du dig själv åt sidan när det behövs, även om det sen kostar dig månader med återhämtning.
Det är för mig ett bevis på en styrka som jag aldrig kommer att kunna förstå mig på. Och det är ett bevis på den fantastiska människa du är.
Jag är kanske inte alltid den exemplariske sonen. Jag vet att jag ibland kan vara osocial, tråkig, avskärmad och stundvis till och med lite otrevlig. Jag vet. Och det svider i mig när jag ser din blick, då jag har uttryckt mig på ett sätt som inte alls representerar de värdegrunder du gett mig. Så ja, jag vet att jag felar ibland, och jag ber om ursäkt för det. Men du ska veta att du, trots våra stundvisa dispyter och tendenser till att inte vara överens jämt, är den i särklass viktigaste personen i mitt liv. Det har du varit sen kvart över elva på förmiddagen, lördagen den 28'e oktober 1978. Eller till och med innan det, men det innefattar scener som jag helst inte vill tänka på.
Kortfattat - tack för allt, mamma. Jag älskar dig.
Och ja, jag ska ringa dig också...
Fan.
Jag saknar dig, gubbjävel.
Hej.
Jodå, mina vänner, jag är fortfarande här. Men av uppenbara skäl har jag helt enkelt saknat motivation att skriva. Eller ja, det har liksom inte hänt mycket mer av bloggvärde, så att säga. Inte för att det har hänt mycket mer nu heller, förutom alla turer som kommer efter någons död, och det är inget intressant att skriva.
Dagarna, eller de nu två veckorna efter pappas död har varit...overkliga. Jag har så sakterliga återgått till vardagen, med såväl jobb, umgänge, papparollen (som förvisso aldrig har åsidosatts) och så vidare. Och någonstans känns det konstigt. Vardag. Gå till jobbet. Tanka bilen. Åka och fiska. Handla mjölk (jag kommer ALLTID att rysa varje gång jag går förbi den hyllan på Coop där jag fick dödsbudet, för övrigt). Titta på fotboll. Spela Wii. Pilla på min iPhone 4. Läxor. Film. Ullared (uärk). Star Wars. Foppatofflor. Stjärnfall och satelliter. Vardag.
Hallå? Pappa är död!
Hur kan man återgå till vardagen? Hur kan nyheterna fortsätta gå på TV? Varför skrattar det inspelade skrattbandet i 2½ Men? Varför är Simpsons roliga? Varför firar Leo Messi sitt mål? Varför är Coca Cola gott? Varför njuter jag av att ligga och titta på stjärnorna? Pappa är död.
Ja, självklart fortsätter vardagen, och självklart måste den göra det. Annat vore konstigt. Men ändå kan jag inte låta bli att stundvis få dendär konstiga känslan. Att jag innerst inne vet att pappa hade daskat till mig och kallat mig allt från idiot och uppåt, det är en annan femma. Jag vet att han inte vill något annat än att vi alla ska fortsätta med våra liv och njuta av det. Men ändå. Det kommer väl.
På tal om pappa, måste jag bara berätta om att han av alla gjorde mig till hårt troende på efterlivet. Ni vet kanske sen tidigare inlägg, att jag har haft lite underliga/oförklarliga händelser här hemma, men det som hände förra måndagen var helt sinnessjuk.
Först lite bakgrund. När jag var yngre, och spenderade mina sommarlov/semestrar hemma hos farsan, var jag hårt osams med hans väckarklocka. Han jobbade förstås, och väckarklockan pep (och pep som fan) varje morgon. Vi kan väl säga att en tonåring som vill sova till lunch inte riktigt är sams med ett sånt beteende. Nåväl. Det var måndagen då vi hade kommit ner till Mallorca och hade spenderat hela kvällen på pappas likvaka. Vi kom hem till pappas lägenhet igen (där vi nu bodde), och skulle natta efter en väldigt intensiv dag. I samma stund som jag sätter nyckeln i dörren, börjar hans jävla väcklarklocka att pipa. Jag slänger mig på den och river ur batteriet...och klockan stannar då på 21:37. Trettiosju minuter över nio på kvällen. Tjugotre minuter i tio. Då har den fått för sig att börja larma. Samma kväll som pappas likvaka. Lite drygt ett dygn efter hans bortgång.
Ledsen ni non-believers, men jag är helt hundra på att det var pappa som sa hej. På ett för honom väldigt, väldigt typiskt sätt - genom att jävlas. Med glimten i ögat. Jag kan slå vad om att han satt där på sitt moln och skrattade gott. Jag kan verkligen se och höra hans skratt. För att inte tala om farmor. Vänta ni tills jag kommer upp. Vänta ni.
Så, jag var bara tvungen att inflika det. Och plötsligt blev det ändå ett halvlångt inlägg med en massa flum. Take it, så är det. Min blogg är min psykolog, och den tar inte betalt. Win.
Sängen nu, för ännu en natt med...
May angels lead you in.
Fredag före påskveckan. Vanlig vardag med jobb och allt annat leverne. Under en lugn stund på jobbet, slog jag brorsan en pling, då det var ett tag sen vi hade pratat. Så vi hade lite att ta igen. Och självklart drev samtalet in på vårt viktigaste samtalsämne - fotboll. På lördagen skulle nämligen "El Clasico" spelas. Fotbollsvärldens viktigaste match, matchen mellan Barcelona och Real Madrid. Brorsan berättade då att han tillsammans med ett gäng vänner skulle se matchen på en biograf i Åkersberga (strax norr om Sthlm), och undrade om jag var sugen på att komma upp och vara med. Första spontana tanken var att det var lite väl mycket för bara en fotbollsmatch, att köra 50 mil tur och retur, med allt vad det innebär. Så det fick vara. Men på lördagen ångrade jag mig, och styrde kosan uppåt Stockholm trots allt.
Och det var då allt gick åt helvete.
När jag började närma mig huvudstaden, hade brorsan åkt iväg en sväng för att hämta upp frugan sin, så jag passade på att stanna förbi hemma hos min kära mor på en kopp kaffe och en bensträckare. Väl där, frågar morsans gubbe om jag hade hört nåt nytt om farsan och om läget var stabilt. Stort frågetecken till svar. Visst, farsan har ju inte direkt varit den friskaste av nötkärnorna, men det är kanske inte så konstigt när man just har genomgått behandling för leukemi. Men sist jag hade snackat med gubben, vilket förvisso var nån vecka innan, så mådde han bra och pulade runt med sitt. Så jag fattade verkligen noll.
Tills vi kom hem till brorsan.
Lite avsides fick jag då berättat för mig att farsan hade lagts in akut på sjukhus redan på torsdagen, med en infektion i hela kroppen, och att det såg riktigt illa ut. So much för den lilla fotbollstrippen. För att inte tala om den feta käftsmällen, att från en sekund till en annan ha en helt okej fungerande far, till att förmodligen ha honom på dödsbädden. Inte direkt något man går igenom varje dag.
De kommande timmarna var ganska dimmiga och osäkra, då det ändå inte var riktigt helt definitivt. Han hade svarat bra på antibiotikan, och inom 48 timmar skulle vi ha besked om huruvida det skulle gå. Självklart började vi redan på lördagen fundera på om vi skulle åka ner, eller om vi skulle vara kalla och vänta på ytterligare besked, och vi valde att gå på det sistnämnda. Både brorsan och jag har våra liv här, våra jobb och allt runtomkring, och vi kan inte bara lämna det på obestämd tid, för att kanske tvingas åka hem igen utan att något nytt har hänt och kanske tvingas åka ner snart igen. Kvällen spenderades hur som på ovan nämnd biograf med den visade matchen - en skitmatch för övrigt - och avslutades sen med en rensande promenad hem till bror.
Söndagsmorgonen började lugnt med lite frukost, innan samtalet kom. Min faster ringde, och kunde knappt förmedla att läkarna nu frågade efter oss. Och när läkare frågar efter närmast anhöriga, då vet vi vad det innebär. Läget hade blivit sämre, och nu var det inte lång tid kvar. Beskedet tog tungt, för någonstans ville jag tro att min tjockskallige far skulle lyckas ducka även för denna kulan. Men nu blev det som sagt brådis. Bara att dra fram dator och kolla efter första bästa flyg ner, som på grund av lite olika omständigheter inte blev förrän en flight morgonen efter från Köpenhamn.
Sagt och gjort, biljetter bokades och det blev att hoppa in i bilen för att rusa hem och packa om väskorna, hämta pass och så vidare. Att köra till och från Stockholm är alltid jobbigt, men nu var det illa. Riktigt jävla illa. De 55 milen från brorsans hus till mitt var de längsta jag någonsin har kört. Jag vet att jag är säkerheten själv bakom ratten, men ändå befann jag mig i ett läskigt töcken av uppgivenhet, stress, sorg och på något sätt även ilska. Men bilen kör inte sig själv, det var bara att bita ihop och hålla sig på vägen.
Strax efter sju på kvällen var vi här hemma i stan igen, och mellanlandade på Coop för att köpa lite snask att ha med på den fortsatta resan. Jag passade då på att ringa brorsan för att meddela att vi var framme i stan, och kolla om något nytt hade hänt.
Och då hade det hänt.
Klockan 18:15 orkade inte pappas hjärta med mer, och fick en massiv hjärtinfarkt som resultat på infektionen i kroppen. Brorsan fick knappt fram orden, men jag förstod det mer än tydligt. Jag har stått på "rätt" sida om dödsbesked förr, men att stå på "fel" sida...det är något man aldrig kan tänka sig hur det känns. Nu vet jag i alla fall innebörden i "marken försvann under mina fötter". Samtidigt som det var ganska väntat, och jag tog det med ro, så kändes det ändå uselt. Jag hann inte ner. Jag kom för sent. Pappa var borta, och jag hann inte dit för att säga hej. Inte hej då, utan hej. Låta honom veta att jag var där med honom.
Samtidigt kändes det ändå lugnare, för nu behövde jag inte stressa och gå i ovisshet om huruvida jag skulle hinna eller inte. Om jag skulle vara där vid hans sista andetag, och hur jag skulle reagera då. Nu var det färdigt, och nu började formalia. Efterarbetet.
Bilfärden ner till Malmö, där natten skulle spenderas innan avfärd till Köpenhamn, kändes väldigt skum. Minnen sköljde över mig, tillsammans med känslor av sorg och ilska, men även glädje och lättnad. Nu slapp han trots allt må dåligt. Nu mådde han bättre än han gjort på väldigt länge. Och dessutom var han nu i gott sällskap av såväl sin mor som sin bror. Så det kändes ändå "skönt" på sitt sätt. Väl nere i Malmö, blev det två och en halv timmes sömn...och jag sov som däckad, händelserna till trots. Först 55 mil upp till Stockholm på lördagen, sen 55 mil hem dagen efter, följt av ytterligare 25 mil till Malmö...det är mer än nog för att knäcka vem som helst. Lägg då till alla känslor, intryck och händelser under det varande dygnet, så kan ni nog förstå att jag däckade.
Tidig morgon, och avfärd till Köpenhamn för att ta flyget till Palma, med mellanlandning i Berlin. För första gången i mitt liv ville jag verkligen inte åka till Mallorca, eftersom jag visste att det då skulle bli definitivt. Men det fanns inga alternativ. Farsan var död, och det var bara att acceptera det. Nu var det bara att bita ihop och köra hela efterarbetet.
Och vilket efterarbete det blev.
Vi möttes upp av min underbara kusin, som körde oss till farsans lägenhet. Jag får personligen säga att det var lite omtumlande och jag var absolut inte beredd på det. Grejen var den, att det inte fanns mycket mer plats att inkvartera oss, såvida vi inte skulle börja leta hotell. Brorsan och hans fru skulle bo hos min faster, där det fanns plats för dem, och vi fick således ta farsans lägenhet.
Det var en skum känsla att öppna dörren och finna lägenheten så som farsan hade lämnat den sista gången han såg den. Det stod ett glas mjölk på soffbordet, som nu i värmen hade blivit lite äckligt. Cigarettpaketet låg framme, tillsammans med hans glasögon och fjärrkontrollen till tv'n. Hans vårjacka hängde på stolen vid datorn, och andra kläder hängde på galgar lite varstans. Det såg helt enkelt ut som att han bara hade gått iväg en snabbis, och skulle komma tillbaka när som helst. Att han inte skulle göra det, att han aldrig mer skulle komma tillbaka till sina grejer var lite svårt att greppa. Jag tyckte mig höra ljudet av hans nycklar i dörren ett flertal gånger. Det var helt surrealistiskt. Men åter igen var det bara att finna sig i det och ta tag i verkligheten. Jag hade fått i "uppgift" att leta reda på pappas plånbok, då hans ID-kort behövdes för förberedelserna till begravningen. Det gick ganska snabbt, och så bar det av hem till faster på lite lunch.
Med lunchen intagen, var det åter igen dags att styra hemåt för att byta om till finkläder och bege sig till likvakan. Ritualerna kring folks död skiljer sig ganska markant från våra seder här hemma, kan man väl säga. I kapellet på kyrkogården, hölls likvaka mellan 14:30 till 21:00 för farsan. Dit kunde släkt, bekanta och vänner komma och ta ett sista farväl. Jag har personligen aldrig varit på en sådan, och...ja, jävlar. Vi kom dit runt 17-tiden, och redan då var det ganska mycket folk där, mestadels folk från pappas jobb. Det blev ganska tungt att möta alla "hans tjejer" från jobbet, de som han älskade var och en som sina egna döttrar, och som älskade honom som sin far.
Många kramar och sedvanliga kindpussar senare, var det dags. Ett djupt andetag, och jag klev in genom dörren till rummet. Där, i en kyld glasmonter, låg pappa i sin öppna kista. Han var så fin, iförd en vit särk med ett litet träkors över bröstet. Han hade fått håret tillbaka efter cellgiftsbehandlingen, och han hade även börjat få tillbaka formerna i ansiktet igen. Han såg helt enkelt ut som han gjorde för två-tre år sen. Så fin. Så rofylld. Han såg ut som om han sov så gott som han aldrig gjort förr. Det var lite surrealistiskt att se, för han såg verkligen ut som att han vilken stund som helst skulle vakna och sätta sig upp, slå huvudet i glasmontern, svära en ramsa och undra vem fan det var som hade låst in honom i kylskåpet. Det var till och med så att jag stundvis tyckte mig se hans bröst röra sig, som om han låg och snarkade sött.
Han var så fin.
Men det var verklighet då. Han var död. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte grät, för det gjorde jag. Det gick inte att hålla tillbaka längre. Och konstigt vore väl det. Ungefär som nu... Där låg han, mannen som gett mig liv. Mannen som gett mig så många skratt, så mycket gråt, så mycket kärlek, så mycket saknad och så många urusla vitsar. Huvudet fylldes med känslor, tankar och frågetecken. När var det jag pratade med honom sist? Vi hade pratats vid på MSN veckan innan, ett kort och "tråkigt" standardsamtal...men när pratade vi på riktigt sist? När sågs vi sist? Var sågs vi sist? Vad var det sista vi sa till varandra? Så mycket som jag inte kommer ihåg, och som kändes så jävla fel. Jag hade inga direkta sista minnen av pappa. Hade jag försummat honom? Hade jag tagit honom för given? Det kändes bara så jävla fel. Och det gör det än.
Vi blev kvar på vakan hela kvällen, fram till stängningsdags kl 21. Då frågade personalen om vi ville att han skulle rullas fram till oss innan de tog iväg honom, vilket vi gärna ville. Nu först fick jag se honom utan något mellan oss. Nu först var han riktigt nära mig. Och nu först kunde jag stryka fingrarna över hans kind. Han var så kall. Stram. Men fortfarande så fin. Jag lämnade en puss på hans panna, innan personalen rullade tillbaka britsen som kistan låg på, och vi begav oss hemåt. Det var sista gången jag såg pappa.
Dagen efter, i tisdags, var det dags för minnesstund, jordfästning och begravning. I den ordningen. Minnesstunden hölls åter igen i kapellet, nu endast med familjen närvarande. En präst gjorde sitt och välsignade kistan, som sedan kördes ner till familjegraven där han nu fick sin sista vila i gott sällskap. Den episoden för övrigt, det är en historia för sig. Kanske tar det en annan dag.
Senare på kvällen hölls begravningsceremonin i kyrkan, där alla åter igen samlades. Vänner, bekanta och familj. Kan erkänna att jag knappt kände igen hälften av människorna där. Ceremonin i sig var väldigt katolsk - full med bestämmelser om hur man ska sitta, agera och så vidare. Personligen ansåg jag det vara en enda stor fars, som pappa hade avskytt om han hade vetat om det. Han var aldrig något vidare kyrklig av sig, och detta var helt enkelt...näe. Jag ville bara att det skulle sluta, och den timmen där var mer än nog.
Efteråt blev det mer så som pappa hade velat ha det. Lite mingel utanför kyrkan, varvid jag egentligen omedvetet tog upp farsans flagg, när jag pratade med tjejerna från hans jobb. De stackars små liven var helt förstörda och grät uppgivet, vilket jag visste att pappa aldrig hade velat se. Vi pratade lite minnen, och jag underströk vikten i att inte vara ledsna för hans skull, och att han hade daskat till var och en av dem personligen om han hade sett hur de betedde sig. Sakterliga vände vi de hängande läpparna till skratt, och tjejerna var helt överens om att jag var på pricken lik farsan till sättet. De tackade för uppmuntran, och medgav att det kändes mycket bättre, och jag var själv lugn och nöjd. Jag - och farsan - vill inte se några ledsna miner. Han var trots allt fri nu. Därefter fortsatte kvällen på en bar, med öl, skratt, fotbollssnack och tilltugg. Åter igen helt som den gamle gubben hade velat ha det.
Det kändes gott.
Lite drygt en vecka har gått sedan min pappa tog sitt sista andetag. Ett och ett halvt år efter att han diagnosticerades med leukemi, ett och ett halvt års kämpande som den tappre krigare han var, somnade han in. Men inte utan att slåss. Inte utan att hänga med armarna och ge upp. För han gav aldrig upp, oavsett vad. Han hade sina fel, han hade sina brister, men han ställde alltid upp utan att någonsin säga ifrån. Hur tungt han än själv hade det, så kunde man alltid räkna med honom. Alltid. Därför vet jag att han nu har tagits emot med öppna armar i landet där uppe. Men du ska veta, gubbjäkel, att du alltid kommer att saknas. Du kommer alltid att finnas med mig.
Tills vi ses igen.
31/7 1947 - 17/4 2011
Inte sova.
Jag minns när jag var liten, och åkte ner till farsan på Mallorca varje sommar, och hur sista natten alltid var den mest ångestfyllda natten på året. Det var sista natten hos pappa, sista natten innan dagen kom som skiljde oss åt för de kommande tio månaderna. Sista natten som jag hade en chans att se honom, vara nära honom.
Jag hatade den natten.
Jag hatade den natten så pass, att jag vägrade sova. Jag ville inte att natten bara skulle svischa förbi och ta min pappa ifrån mig. Istället satt jag kvar på soffan, där farsan alltid sov, och höll honom sällskap. Var nära. Han somnade förstås, och så småningom föll jag också offer för John Blund. Men inte utan en kamp, och inte utan att jag lämnade pappas sida.
Den ångesten försvann när jag blev äldre, och lärde mig att acceptera att livet helt enkelt var så. Dessutom skaffade jag mig mitt eget liv, med familj och jobb och allt annat som vuxna människor skaffar sig, så jag hade en hel massa annat att tänka på än sista-natten-ångesten. Visst har det alltid varit tungt att åka hem från Mallorca, och lämna farsan åter igen, men det har inte varit lika ångestfyllt som när jag var liten.
Fram till nu.
Inatt är en sån natt. Utan att jag ens är där nere. Men ändå fylls jag åter igen av känslan att jag inte vill sova, för att morgondagen kommer. En morgondag som jag inte vill möta. Den här gången kommer inte morgondagen och tar ifrån mig min pappa för de kommande tio månaderna, utan den här gången kommer morgondagen och tar min pappa, punkt.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit två rader och sen suddat dem just nu, för jag vet inte hur jag ska få orden ur mig. Jag vet inte hur jag ska säga att cancern har vunnit, och att det nu med all säkerhet är fråga om timmar. Jag som trodde att allt var bra. Jag som trodde att det var en ljusning på väg. Jag som såg fram emot sommaren. Men så var inte fallet. Därför vill jag inte somna. Därför vill jag vara vaken så länge som jag kan och brotta undan John Blund så länge som jag bara orkar, så att inte morgondagen kommer.
För när morgondagen kommer, tar den min pappa ifrån mig. För gott.
Nut-case indeed.
Pratade med brorsan igår, som förtäljde att han minnsann skulle se El Clasico* på en biograf med ett gäng vänner ikväll.
För er som inte vet det, så är undertecknad en ganska spontan och impulsiv människa. Så gissa vem som i skrivande stund packar en liten väska för att styra kosan norröver till vår huvudstad?
Jag gör skäl för bloggens namn. I rest my case.
* El Clasico - spansk ligamatch mellan Barcelona och Real Madrid. Fotbollsvärldens största match.
Så olika men ändå inte.
En varm sommardag, och en barbröstad man ligger på gräset ute på gården och njuter av några solstrålar. Inga konstigheter - if it feels good, it is good.
Samma varma sommardag, samma gräsplätt på gården, och en barbröstad kvinna som njuter av lite sol. Whoooa, håll dina hästar! En kvinna med brösten i vädret? Bara sådär?
Simhallen. Pojkar, grabbar och män går runt som om ingenting och njuter av badet. Kvinnor går med bikini och Gud förbjude att de skulle gå topless.
Varför är det så? Ja, vi vet alla att vi reagerar på det, men varför? En man har inga som helst problem att visa sig barbröstad, men en kvinnas barm är ingenting för allmän beskådan? Vad är skillnaden, förutom det facto att de är något lite mer fylliga än männens? Vad är annars skillnaden? Det är en kroppsdel, precis som armar, ben, näsa och navel.
Är det själva fylligheten som är the issue? Då ska jag nog sluta visa mina muskler, eftersom de kanske är fylligare än någon annans? Ska Zlatan gömma sin näsa, eftersom den är större än en garageport? Framför allt - lite mer satta män, ska de gömma sina man-boobs? Näe, det argumentet köper jag inte. Lika lite som jag egentligen köper intimitets- och moraltjafset. Vi snackar inte om könsorgan, och vi snackar åter igen om en fylligare variant av männens bringa. Men nånstans har samhället matat oss med att män får gå barbröstade, medan kvinnor är smutsiga om de gör det. I mina ögon är det fel. Observera då att jag säger det på ett icke-perverst sätt.
Meeeeen...
Back in business.
Så har vi kommit till sista kvällen på min mer eller mindre (mer mindre än mer) frivilliga semester. Imorgon är det upp på hästen igen, hjälm på, visir ner och full galopp framåt. Men jag kan säga att ledigheten har uppnått förväntad utdelning, jag mår väldigt mycket bättre. Mycket bättre än jag för en stund hade kunnat tro.
Tack, alla ni som under tiden har hört av er och undrat. Jag tackar verkligen av hela mitt hjärta. Det värmer med så mycket kärlek från mina vänner och kära. [/sarkasm]
Det har varit en väldigt läskig period. Nog för att jag har varit med om både det ena och det andra, av varierande grad på the fucked-up-shit-läskig-scale. Men detta slog allt. Med råge. Den vidriga obehagskänslan, trycket, och oron, att stundvis ligga och vara helt säker på att man inte kommer nå ända fram till soluppgången, att inse att man kanske inte kommer vara vaken när morgondagen kommer...näe, mina vänner, jag önskar att jag kunde hålla med er och säga att jag överdriver. Men nej. Det var så det kändes vid ett par tillfällen. Och det är som sagt en vidrig känsla. En känsla av orättvisa. Inte så mycket för min egen skull, men för mina nära och kära. Mina riktiga nära och kära. Min familj. Släkt. Nära vänner. Det kändes riktigt jävla orättvist.
Jag kan sätta hur många ord som helst på det, men det finns egentligen inget som kan beskriva de senaste veckorna. Det här ovan var slutklämmen på det, men det har hållt på way mycket längre än så. Det kan jag se nu när jag tittar på den senaste tiden i retrospekt. Jag vet inte exakt när, men någonstans precis efter jul slutade jag vara mig själv. Någonstans där hann skiten i fatt mig, och började långsamt äta upp mig inifrån. En kollega, god vän och mentor på jobbet sa det häromdan, att han redan då märkte att någonting var på gång. Jag var inte längre mitt lugna, sälla jag. Och det stämmer. Jag kommer ihåg att jag dagen innan resan till Barcelona med svarta ögon sa att jag skulle sjukskriva mig vid hemkomst, om inte det var ordning på skiten tills dess.
Heh...tänk om jag hade kunnat vara lika skicklig på V75'an...
Men det var sant. Jag var inte mig själv längre. Den ständiga tröttheten, andfåddheten, det svängande humöret, känslan av att vara närvarande men ändå inte där, stickandet i armen, och framför allt obehagskänslan i bröstet. Det är så långt ifrån jag som det bara går att komma. Jag är ju för sjutton alltid pigg och glad, ständigt laddad med ett skämt eller en rolig comeback, älskar att röra på mig och bara njuta av livet. Nu var jag istället inget mer än en skugga av mig själv. En otroligt svart skugga. Och tro inte att ovan nämnd skit var löst heller. Tvärt om. Så skuggan matades med ännu mer mörker. Ända fram till det att kroppen sa stopp, och så kan ni gå upp till stycke tre här i texten och läsa vad som hände, eller ännu hellre läsa tidigare inlägg.
Nu när jag tänker på det, så ställer jag mig undrande till om en vecka verkligen räcker? Det återstår att se imorgon. Men jag vet i alla fall att jag har lärt mig mycket, förvånasvärt mycket om mig själv bara på den här veckan. Främst av allt, har jag lärt mig att jag någonstans måste släppa taget om saker och sluta vara allas superhjälte. Jag kan inte rädda allt och alla. Och då menar jag inte de där ute, de jag är anställd för att hjälpa. Jag menar de i mina egna led. Mina kollegor. De som jag kröker min rygg baklänges för, för att rädda skinnet på dem. För att göra det jobb som de mer eller mindre (mer mer än mindre) medvetet väljer att inte se eller höra. Det släpper jag nu. Gör de inte det de ska, så får de själva stå till svars för det.
Jag hjälper inte folk för att bli tackad, få medaljer eller på annat sätt bli erkänd. Absolut inte. Jag hjälper folk för att det är en del av min uppfostran, det är huvudsaken i mitt jobb, och det är helt enkelt så man beter sig. Men när folk börjar dra nytta av det, det är då man ska sätta ner foten. Snabbt. Något som jag hittills har varit för snäll (läs: dum) för att göra. Den mängd snällhet folk drar nytta av, står i rak proportion till den mängd snällhet de själva saknar. Därför förbrukar de någon annans. Nu såhär i efterledighetens klarhet står det ganska logist, egentligen. En insikt som man kan önska att man fått tidigare, men som ändå är skön att få innan det var för sent.
Så nu börjar jag så sakterliga hitta tillbaka till mitt gamla jag igen. En erfarenhet rikare, mängder av lärdom starkare.
Ur vägen.
Undra på...
Jag har varit sjukt dålig på att uppdatera bloggen det senaste, det är jag mycket väl medveten om. Anledningen till detta är något som jag har hintat om ganska mycket här på sidan - jag har varit på väg i en djupdykande spiral, som inte ens Röde baronen hade kunnat ta sig ur.
And I crashed.
De senaste månaderna har varit ganska tunga, såväl fysiskt som psykiskt. Det psykiska med stressen, mycket jobb, skit överallt och så vidare har jag skrivit om här. Men de fysiska aspekterna har jag aldrig tagit upp. För jag har själv ignorerat det. Jag har ignorerat trycket i bröstet. Jag har struntat i obehagskänslan. Jag har nonchalerat tröttheten, den stundvis plötsliga anfåddheten, stickandet/domnandet i armen, känslan av att inte veta var jag är, och framför allt humöret. Allt detta har jag struntat i, för jag har inte ansett det vara alarmerande nog för att höja ögonbrynet.
Fram till natten för ganska exakt en vecka sen. Redan förra måndagen på dagen kände jag mig riktigt olustig, men kunde bara inte sätta fingret på vad det var för något. Det var bara en väldigt olustig känsla och den gick inte över. Kommande natt blev ett totalt helvete. Tryck över bröstet, obehagskänsla, stickande i armen och en förbannat skum känsla i huvudet kom och gick och kom och gick och kom och gick. Det tog bara inte slut. Och stundvis var det så pass att jag trodde att det var dags att lämna in. Ja, förmodligen lite överdrivet i kombination med extrem trötthet...men så kändes det. Ändå inte tillräckligt för att ringa på ambulans, nej. Utan jag spenderade natten i detta eminenta sällskap, och någonstans lyckades jag somna i alla fall.
Men på tisdagen hade inte känslan riktigt släppt, så till slut la jag min misstro för svensk sjukvård åt sidan och åkte in till akuten. Ett EKG senare, remitterades jag ner till Varberg för vidare kontroll. Där togs det ytterligare ett EKG och typ sju liter blod från mig. Och så den berömda waiting-game. Till slut får jag träffa en läkare, som säger att såväl blodprover som EKG ser bra ut, och efter ett par väl ställda frågor konstaterades det att det är stress som lett till detta. And good day to you, good sir.
Badabim, badabom.
Sjukskrivning? Medicinering? Något annat? Innan jag ens hade hunnit tänka tankarna var läkaren på väg till nästa nummerlapp. Nej, inte patient, utan nummerlapp. En patient är något man tar sig tid till, som läkaren här uppe på akuten gjorde. Lämnad där med mina tankar, var det bara att dra en lättnadens suck att det åtminstone inte var något fel på riktigt. Men lite vila hade ju varit gott? Well...bara att dra till med semester då.
Och det är där vi står nu. Nu har ni the full story på vad som har hänt, och många av er lär säkert också ha fått en förklaring på varför jag har varit som jag har varit det senaste. Hell, i måndags sa jag själv högt att inte ens jag kände igen mig själv längre. Då är det illa.
Men hur har jag lyckats hamna här?
Det fick jag svar på idag. Jag var nämligen bokad på ett utvecklings-/lönesamtal idag mellan 10-12. Infann mig snällt på jobbet redan runt 09.30, så jag i lugnan ro kunde ånjuta en kopp java med tillhörande skvaller. Klockan 10 var det så dags för samtalet, trodde jag...men ingen chef infann sig, eller stod någonstans att hitta. Ett telefonsamtal senare visade att det hade uppstått ett missförstånd, där chefen trott att jag inte skulle dyka upp i och med min semester...trots att jag redan förra veckan underströk att jag skulle komma in. Nåväl, alla råkar vi ut för missförstånd, inget mer med det. Så det var bara att klunka ur sista kaffet och bege sig hemåt. Trodde jag.
- "Kan du bara hjälpa mig med det här lite snabbt, på väg ut?"
- "Well...ja, okej då..."
- "Du, Andersson! Nu när du ändå är här, skulle du kunna...?"
- "Ehm...jag har semester egentligen, men nåja..."
- "Åh! Är du här? Har inte du semester? Kan du bara kolla på det här...?"
- "Ähmevaff...jo, jag har semester!"
- "Ja, näe, skit i det..........det är okej............"
- "Gnnnnnh! Näe, det är lugnt...få se, vad ville du ha hjälp med?"
Och plötsligt infann sig dendär känslan som jag så duktigt lyckats undvika hela natten och morgonen. Trycket i bröstet. Stickandet i armen. Känslan av att huvudet ska poppa av och flyga iväg som en champagnekork.
Huvudet på spiken, med andra ord.
Efter sjukhusbesöket i förra veckan, var jag åter igen upp på hästen på torsdagen och fredagen. Men jag gjorde klart och tydligt för allt och alla vad som hade hänt, och att jag till en början hade tänkt ta en veckas semester från och med denna vecka.
Men så dyker man upp på jobbet en liten snabb sväng, och så är alla på en som pirayor på ett stycke kött. Som flugor på skit. Som fjortonåringar på en flaska hembränt. Utan någon som helst hänsyn eller respekt för det man sagt bara dagar tidigare. Ena sekunden ställs frågan "Har inte du semester?", bara för att nästa sekund följas av "Skulle du kunna...?". Underbart med sådan respekt.
Å andra sidan fallerade jag också. Och det är även detta som har bidragit till situationen - jag är för snäll. Jag kan helt enkelt inte vara det arsel som de flesta andra är, och bara säga nej. Jag kan inte stänga av och skita i det, när någon ber mig om hjälp. Jag kan ena stunden säga att jag verkligen måste vila, men nästa stund släpper jag allt för händerna och ställer upp. Så där har vi ett mea culpa.
Samtidigt tycker jag ändå som sagt att kollegor, tillika vänner, borde ha respekt nog för att veta när det är läge och inte läge. Har jag sagt att jag är slut och måste vila, så kommer man inte med ett "Skulle du bara kunna...?", och sen dessutom spela på mitt samvete när jag försöker opponera mig lite. Men, den dumsnälle vet att om man en gång har gett handen, så förväntas denna hand att ställa upp 24/7, no matter what.
Och därför är jag där jag är.
Undra på...
Uppfostran vs miljö.
Det är väldigt sällan jag pratar jobb med min mor. Hell, det är pinsamt sällan jag pratar med min mor över huvud taget, så då kan ni tänka er hur ofta vi då pratar jobb. Jag tror att man kan räkna antalet gånger med fingrarna på en hand som hållt en smällare på nyårsafton.
Men idag var då som sagt undantaget som bekräftade regeln. Inte bara att vi pratade, och pratade länge, vi pratade dessutom mestadels om jobbet. Kan förvisso bero på att hon frågade hur läget var, och jag svarade med att jag inte riktigt hade hunnit känna efter, då det är så jäkla mycket på jobbet. Och på den vägen kom vi osökt in på ämnet - jobbet. Kollegor, uppgifter, framgångar, klientel, motstånd och allt som hör till. Det roliga var att samtalet följde en röd tråd, nämligen omoral.
Omoral.
Människor som inte kan skilja på vad som är rätt och vad som är fel. Människor som inte kan skilja på "ditt" och "mitt". Människor som inte kan skilja på ansvar och ansvarslöshet. Stanna upp, ser er omkring och tänk efter lite. De finns överallt. På ett eller annat sätt, i olika utsträckning, är vi omringade av dessa människor.
Men varför är det så?
Där inledde min kära mor och jag jämförelsesamtalet om uppfostran versus miljö och omgivning. Vi mindes tillbaka till den tiden då vi bodde i förorten utanför Stockholm. Tiden i Norra Botkyrka...eller i Alby, om vi nu prompt ska leka Google Maps. Man kan väl inte direkt säga att brorsan och jag växte upp under idylliska förhållanden. Att växa upp i en förort med hög kriminalitet, mycket bus och dumheter som genomsyrar långt ner i åldrarna, det ger inte direkt höga odds för att man ska falla i samma skit. Och det är fakta. Tvinga mig inte att börja traggla kriminologi och sociologi med er nu, klockan är way för mycket. Lita bara på mitt ord.
Men ändå, som morsan själv sa, har både brorsan och jag lyckats ta oss längre än så. På ett lagligt sätt också. Brorsan är numera civilingenjör som i dagsläget jobbar som konsult, är gift, har en grymt ball son, hus och kombi. Och undertecknad...ja, jag har också kommit upp mig. Ni känner mig, jag drar inte repertoaren. Nu ska jag självklart inte dra alla mina barndomsvänner över en kam, jag vet många av dem som också har kommit upp sig. Men större delen av ungdomarna som växte upp samtidigt som jag har alla gått samma väg - neråt.
Detta har jag nu i äldre dagar (fy, vad tungt det känns att säga så) fortsatt se, och ser dagligen. Barn och ungdomar som man direkt vet att de tyvärr inte kommer komma långt i sina liv. Barn och ungdomar som handlar utan minsta konsekvenstänk. Barn och ungdomar som flyter med och lever efter "Äsch, nån annan löser det...". Det är en skrämmande bild att se, hur så många individer förstör sig själva, för att de faktiskt inte vet bättre. Och ännu värre är det att de tar med sig detta till vuxenlivet, om inget drastiskt görs.
Uppfostran versus miljö.
Barn och ungdomar som umgås i dylika miljöer, lär sig aldrig att förstå bättre. Alla andra tolvåringar står och röker sina fulcigg på den timmade moppen utanför den lokala affären. Således kan man säga att miljön spelar in. Men samtidigt är det upp till deras föräldrar att lära ut vad som är rätt och vad som är fel, att visa vad moral innebär, och framför allt att få dem att förstå att för varje handling finns det en konsekvens. Och det är här vi har den största bristen. Föräldrar tar sig inte tid till barnen, för att lära dem några viktiga små punkter som kommer återbetala sig tusen gånger om längre fram.
Precis som min mamma gjorde. Hon tog sig tid. Hon uppfostrade. Stundvis hårt, men alltid med en förklaring till varför. Och just detta la grunden till den respekt min bror och jag lärde oss att visa vår omgivning. Respekt för rätt och fel. Respekt för ditt och mitt. Konsekvenstänk. Detta, tillsammans med en stor skäppa kärlek och ömhet.
Skam att detta inte var övergripade i alla hem. Tänk så annorlunda saker hade sett ut då.
Jag tackar mamma och bugar mig i full respekt.
Vinter? Vår? Sommar? Istid?
Än en gång sitter jag och skakar på huvudet åt medias alltid lika professionella täckning av vädret. Idag heter det att "redan nästa vecka kommer våren", medan det förra veckan hette att "vintern kommer tillbaka med besked". Meteorolog måste vara det i särklass lättaste jobbet någonsin. Ta sin morgonkopp kaffe, kolla lite på himlen och sätta ihop en rad.
"Vintern är på väg tillbaka, och den kommer att hålla oss i sitt järngrepp med ner till 30 minusgrader i flera veckor till", heter det vid en kallfrusen morgonstund efter en dålig natt där man inte fått sig ett nyp.
"Nu börjar våren göra entré, och i nästa vecka kommer vi att uppleva några plusgrader och mycket sol", blir prognosen en stillsam morgon efter en het natt.
Och så håller det på och växlar, fram och tillbaka hela tiden. Vår, vinter, vår, vinter, mildare väder, ryssvinter, värme, vargavinter, vår, flera meter snö. Hela vinterhalvåret går inga-nyheter-idag-löpsedlarna ut på att spela en varannanveckavariant av leken hopp och förtvivlan. Den stora gissningsleken. Hur ofta har de rätt sen? Well...igår snöade det här, trots att väderleksrapporten sa att det skulle vara milt väder.
Näe, om man skulle skola om sig till meteorolog?
På tal om vuxna människor och ansvar...
Känns nedan avbildat scenario igen?
Äcklig disk i diskhon, gamla lunchtallriksköljsnuskrester, dyngsur disktrasa som luktar kadaver och ett diskställ som ingen tömt sen i julas. Välkomna till köket på min arbetsplats. En arbetsplats där det påstås att det ska jobba vuxna, mogna och ansvarsfulla människor.
Utåt sett.
Men innanför väggarna, där ingen ser, där är det ett jävla lekis. Tidningar, tomma kakpaket, smulor och kaffefläckar pryder borden. Använda tändstickor i tändsticksaskarna. Och så då disken. Koppar, bestick och grejer i diskhon, trots att diskmaskinen är tom. Och är diskmaskinen full, så plockar ingen ändå ur. Diskhon. Lunch-/middagstallrikar sköljs av, och snusket ligger kvar och luktar gott. Diskstället används inte, om så för en enda liten gaffel.
Åter igen - vuxna, mogna, ansvarstagande män och kvinnor.
Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur de måste sköta sina hem.
Happy new year!
Efter jul- och nyårshelgens, samt följande dagars hey baberiba, känns det som att det nu äntligen har stabiliserat sig igen. Läget på jobbet är under full kontroll, det sociala livet har långsamt vaknat ur sin dvala, och träningen har kommit igång på allvar.
NU känns det som ett nytt år.
Sen är det förstås en bonus att dendär vita skiten som täcker våra gator och torg börjar försvinna också. De få dagarna i Barcelona skyndade på min längta-till-våren-process, sånär som på att den blev sjuklig. Tänk att få snöra på skorna och ge sig ut på en oändlig löptur som inte måste brytas pga domnade kroppsdelar. Tänk att få packa lite fika och ge sig ut till nåt mysigt ställe och sitta på gräset i gott sällskap. Tänk att få komma till jobbet och åter igen höra "Vafan! Har du redan shorts på dig?!?"
Det går långsamt framåt, och det känns förjävla bra.
Och till råga på allt är det lönevecka nu. Läge att fira detta med en liten raj-rajkväll med gänget till helgen. Och jag tror bannemig att Texas Longhorn, följt av Rockbaren står på agendan.
Bring it on!
Un pequeño resumen.
Jaha, då var resan både kommen och gången. Det ska då vara fan, vad tiden går fort jämt! Känns som att det var häromdan vi bäddade ner oss på Landvetter i väntan på det tidiga morgonflyget till Barcelona, och redan är man hemma igen.
What the hell.
Resan då. Måste säga att jag blev positivt överraskad av övernattningen på Landvetter. I och med att flyget gick 07:25, skulle det bli stört omöjligt att ta sig ut med kollektivtrafik. Och jag ställer INTE bilen på långtidsparkeringen och betalar 600:-. Inte en chans. Så övernattning it is. Dra ihop några bänkar, så man skärmar av sig lite, dator i knät, snask som sällskap...och presto! Trodde inte att det skulle gå att sova, men ack så fel jag hade. Visst blev det sent, och visst blev det bara några få timmar, men sömn blev det. En bra start på resan, med andra ord.
Barcelona i sig sen, är en mycket vacker stad. Så länge man vet vad man ska göra, var man ska äta och vilka platser man ska besöka. Man kan inte komma ner till Barcelona och "go with the flow", för då är risken stor att man bara får se en vanlig storstad. På många sätt är Barcelona en otroligt vacker stad, men på andra sätt är den ändå förbannat anonym. Ta en av de stora gatorna, Avinguda del Paral-lel - en tre kilometer lång anonym aveny som sträcker sig från Plaza Espanya till hamnområdet. Visst finns det såväl affärer som restauranger, men inget man höjer ögonbrynen för.
Om man letar ihärdigt, eller har med sig några förhandstips, så kan man hitta några fina guldklimpar. Störst chans är om man åker till utkanterna av stan, eller till och med en bit ut på landet. Där är det garanterat att man finner gamla goa rustika restauranger som bjuder på lokala läckerheter. Men om man vill stanna inom stadsgränserna, gör man bäst i att ta sig till centrum och gamla stan, och där gå igenom alla bakgator och gränder. Det är där de riktiga restaurangerna gömmer sig. Restauranger, såväl inhemska som McDonalds finns att hitta överallt, men skillnaden är ändå stor. Jag kan av vissa skäl tyvärr inte skriva om tankarna och anledningarna kring skillnaderna, men lita på mig. Leta lite extra, det är värt det. Att serveras goda tapas av den gamle grå katalanen gör hela saken. Även något så enkelt som en café cortado smakar så mycket godare på rätt ställe.
Sevärdheter är lite lättare, men även här ska man helst vara förberedd och utrustad med en bra karta. Vissa sevärdheter, som Camp Nou, Sagrada familia och fontänerna vid Montjuic är svåra att missa, men det finns även sånt som man "måste" se som inte är lika lätt att hitta. Gamla kyrkor, Gaudis berömda arkitektur och lokala marknader är exempel på sevärdheter som inte direkt trillar ner i knät på dig. Var dock beredd på att många av de gamla sevärdheterna är just det - gamla. Det innebär att de behöver konstant översyn, och att risken för att du finner dem klädda i byggställningar och omgivna av lyftkranar är stor.
Nu får ni, kära läsare, kalla mig nyanserad eller vad ni än vill...men är man i Barcelona, får man inte åka därifrån utan att ha besökt Camp Nou och gått på match. Det är sån otrolig skillnad på fotbollskulturen i Spanien gentemot här i Svea rike. I Spanien är det en folkfest, som lockar folk i alla åldrar. Vi pratar alltså om allt från små barn till skrynkliga pensionärer, och alla har precis lika kul. Inga slagsmål, inga bengaler, inga huliganer. Bara sång, skratt och en förbannat tät gemenskap. De få poliser som finns där på plats, är mer där för att hjälpa till med upphittade nycklar och vägledning åt vilsna turister.
Barcelona är som sagt en otroligt vacker stad, men som sagt - ett starkt tips är att man redan i förväg har läst på om vad som finns i stan, såväl sevärdheter som restauranger, för att inte riskera att man kommer hem och undrar vad man egentligen har gjort.
Men se för böfvelen till att åka.
Well, well, well...
Things aren't always what they seem, now are they?
Ögon finns överallt.
