words of a nut-case

Jag har varit sjukt dålig på att uppdatera bloggen det senaste, det är jag mycket väl medveten om. Anledningen till detta är något som jag har hintat om ganska mycket här på sidan - jag har varit på väg i en djupdykande spiral, som inte ens Röde baronen hade kunnat ta sig ur.

And I crashed.

De senaste månaderna har varit ganska tunga, såväl fysiskt som psykiskt. Det psykiska med stressen, mycket jobb, skit överallt och så vidare har jag skrivit om här. Men de fysiska aspekterna har jag aldrig tagit upp. För jag har själv ignorerat det. Jag har ignorerat trycket i bröstet. Jag har struntat i obehagskänslan. Jag har nonchalerat tröttheten, den stundvis plötsliga anfåddheten, stickandet/domnandet i armen, känslan av att inte veta var jag är, och framför allt humöret. Allt detta har jag struntat i, för jag har inte ansett det vara alarmerande nog för att höja ögonbrynet.

Fram till natten för ganska exakt en vecka sen. Redan förra måndagen på dagen kände jag mig riktigt olustig, men kunde bara inte sätta fingret på vad det var för något. Det var bara en väldigt olustig känsla och den gick inte över. Kommande natt blev ett totalt helvete. Tryck över bröstet, obehagskänsla, stickande i armen och en förbannat skum känsla i huvudet kom och gick och kom och gick och kom och gick. Det tog bara inte slut. Och stundvis var det så pass att jag trodde att det var dags att lämna in. Ja, förmodligen lite överdrivet i kombination med extrem trötthet...men så kändes det. Ändå inte tillräckligt för att ringa på ambulans, nej. Utan jag spenderade natten i detta eminenta sällskap, och någonstans lyckades jag somna i alla fall.

Men på tisdagen hade inte känslan riktigt släppt, så till slut la jag min misstro för svensk sjukvård åt sidan och åkte in till akuten. Ett EKG senare, remitterades jag ner till Varberg för vidare kontroll. Där togs det ytterligare ett EKG och typ sju liter blod från mig. Och så den berömda waiting-game. Till slut får jag träffa en läkare, som säger att såväl blodprover som EKG ser bra ut, och efter ett par väl ställda frågor konstaterades det att det är stress som lett till detta. And good day to you, good sir.

Badabim, badabom.

Sjukskrivning? Medicinering? Något annat? Innan jag ens hade hunnit tänka tankarna var läkaren på väg till nästa nummerlapp. Nej, inte patient, utan nummerlapp. En patient är något man tar sig tid till, som läkaren här uppe på akuten gjorde. Lämnad där med mina tankar, var det bara att dra en lättnadens suck att det åtminstone inte var något fel på riktigt. Men lite vila hade ju varit gott? Well...bara att dra till med semester då.

Och det är där vi står nu. Nu har ni the full story på vad som har hänt, och många av er lär säkert också ha fått en förklaring på varför jag har varit som jag har varit det senaste. Hell, i måndags sa jag själv högt att inte ens jag kände igen mig själv längre. Då är det illa.

Men hur har jag lyckats hamna här?

Det fick jag svar på idag. Jag var nämligen bokad på ett utvecklings-/lönesamtal idag mellan 10-12. Infann mig snällt på jobbet redan runt 09.30, så jag i lugnan ro kunde ånjuta en kopp java med tillhörande skvaller. Klockan 10 var det så dags för samtalet, trodde jag...men ingen chef infann sig, eller stod någonstans att hitta. Ett telefonsamtal senare visade att det hade uppstått ett missförstånd, där chefen trott att jag inte skulle dyka upp i och med min semester...trots att jag redan förra veckan underströk att jag skulle komma in. Nåväl, alla råkar vi ut för missförstånd, inget mer med det. Så det var bara att klunka ur sista kaffet och bege sig hemåt. Trodde jag.

- "Kan du bara hjälpa mig med det här lite snabbt, på väg ut?"
- "Well...ja, okej då..."

- "Du, Andersson! Nu när du ändå är här, skulle du kunna...?"
- "Ehm...jag har semester egentligen, men nåja..."

- "Åh! Är du här? Har inte du semester? Kan du bara kolla på det här...?"
- "Ähmevaff...jo, jag har semester!"
- "Ja, näe, skit i det..........det är okej............"
- "Gnnnnnh! Näe, det är lugnt...få se, vad ville du ha hjälp med?"

Och plötsligt infann sig dendär känslan som jag så duktigt lyckats undvika hela natten och morgonen. Trycket i bröstet. Stickandet i armen. Känslan av att huvudet ska poppa av och flyga iväg som en champagnekork.

Huvudet på spiken, med andra ord.

Efter sjukhusbesöket i förra veckan, var jag åter igen upp på hästen på torsdagen och fredagen. Men jag gjorde klart och tydligt för allt och alla vad som hade hänt, och att jag till en början hade tänkt ta en veckas semester från och med denna vecka.

Men så dyker man upp på jobbet en liten snabb sväng, och så är alla på en som pirayor på ett stycke kött. Som flugor på skit. Som fjortonåringar på en flaska hembränt. Utan någon som helst hänsyn eller respekt för det man sagt bara dagar tidigare. Ena sekunden ställs frågan "Har inte du semester?", bara för att nästa sekund följas av "Skulle du kunna...?". Underbart med sådan respekt.

Å andra sidan fallerade jag också. Och det är även detta som har bidragit till situationen - jag är för snäll. Jag kan helt enkelt inte vara det arsel som de flesta andra är, och bara säga nej. Jag kan inte stänga av och skita i det, när någon ber mig om hjälp. Jag kan ena stunden säga att jag verkligen måste vila, men nästa stund släpper jag allt för händerna och ställer upp. Så där har vi ett mea culpa.

Samtidigt tycker jag ändå som sagt att kollegor, tillika vänner, borde ha respekt nog för att veta när det är läge och inte läge. Har jag sagt att jag är slut och måste vila, så kommer man inte med ett "Skulle du bara kunna...?", och sen dessutom spela på mitt samvete när jag försöker opponera mig lite. Men, den dumsnälle vet att om man en gång har gett handen, så förväntas denna hand att ställa upp 24/7, no matter what.

Och därför är jag där jag är.

Undra på...