Fitta.
Fat.
Handgranat.
Handgranat.
C'est fini.
Ja, det är väl mer eller mindre så jag känner mig, efter veckan som har varit.
Slut.
Meeen, det är inte långt kvar till semestern. Och on the positive side - det har börjat töa. Vi har säkert fått nånstans runt decimetern mindre snö på bara en dag! Ja, översämmat lite här och där, men...SNÖN FÖRSVINNER! Jag får citera Gert Fylking - "ÄNTLIGEN!"
På tal om nåt helt orelaterat. Sprang in i en person idag, i en såndär "aaaw-fuck-det-går-inte-att-undvika-kontakt"-situation, dessutom. Inte för att personen i fråga iof berör mig på det sättet, det är bara det att jag helt enkelt känner att jag inte har något med den personen att göra. Det var en gång en god vän, en väldigt god vän som man ställde upp i vått och torrt för, men...just nu så är det bara your regular John Doe för mig.
En jävla synd, men jag står tyvärr fast vid min rätt - I did you no wrong.
Slut.
Meeen, det är inte långt kvar till semestern. Och on the positive side - det har börjat töa. Vi har säkert fått nånstans runt decimetern mindre snö på bara en dag! Ja, översämmat lite här och där, men...SNÖN FÖRSVINNER! Jag får citera Gert Fylking - "ÄNTLIGEN!"
På tal om nåt helt orelaterat. Sprang in i en person idag, i en såndär "aaaw-fuck-det-går-inte-att-undvika-kontakt"-situation, dessutom. Inte för att personen i fråga iof berör mig på det sättet, det är bara det att jag helt enkelt känner att jag inte har något med den personen att göra. Det var en gång en god vän, en väldigt god vän som man ställde upp i vått och torrt för, men...just nu så är det bara your regular John Doe för mig.
En jävla synd, men jag står tyvärr fast vid min rätt - I did you no wrong.
Night of the living dead.
Om man skulle sätta en filmtitel på min sinnesstämning, så skulle det vara den i rubriken. I shit you not. Som om den senaste tiden inte har varit påfrestande nog, så kommer det ännu mer nu. Gåvan som inte slutar ge. Dubbelpass igår, 08:00-22:00. I säng waaay för sent. Upp idag klockan 05:00 för påstigning 06:00. Kliver av 17:00. Och så kommer onsdag och torsdag och bjuder på 08:00-19:00 pass.
Underbart. Jag går en bråd död tillmötes.
Nu - köttbullar och mackisar, sen ska jag tillfälligt avlida.
Värd att lyftas upp.
Bara för att den var så rolig.
Shopping-raped.
Grådassig, småblåsig vinterlördag. Vad göra? Daniel bestämmer sig för att åka ner till det lokala köpcentrat för att fönstershoppa. OBS! - fönstershoppa. Dvs, bara lalla runt och titta på grejer.
Där failade jag.
Kom in på Dressman och fick syn på en riktigt snygg ljusblå linneskjorta. "Hmmm, undrar hur den ser ut på mig...", tänkte jag. Så. Det var bara att styra av mot provrummen och svida om. Och håll i er, jag tyckte det såg riktigt godkänt ut. Gick ut ur provhytten för att se i lite bättre ljus, och hör då en kvinnlig stämma säga "Går det bra här?" - en giftig försäljare. Varning! Varning! För att inte vara ett totalt arsel, svarade jag att allt var lugnt och under kontroll. "Bra, för den där skjortan var riktigt snygg på dig!", får jag till svar.
Och där failade jag.
Tackade för kommentaren, och bestämde mig för att ta skjortan. Visst, 199:- för en linneskjorta är ju inga pengar, så vafanken. Gick fram till kassan, där en annan tjej stod. Lägger fram skjortan och tar fram plånboken. "Du vet väl att det är TVÅ skjortor för 299:-, va?"
Och där failade jag igen.
Visst, en hundring till, vad gör det? Så det var bara att lalla iväg och hitta en skjorta till i nån schysst färg. Kollade på militärgrön, sandbeige och till och med lila...men mjae. Så jag tog en vit. Vita linneskjortor går ju ALLTID an. Och så fram till kassan igen. För att nu betala två skjortor.
Nu stod plötsligt den första tösen i kassan, hon som lurade mig på den första skjortan. Nåväl. Jag la snällt fram den andra skjortan, och tog fram plånboken en andra gång. Medan hon slår in skjortorna, tindrar hon med ögonen och säger "Vi har kalsonger, X antal för Y kronor..." (kommer inte ihåg antalet eller summan). Men där fick det räcka. Jag svarade att jag har gott om kalsonger hemma. "Okej, men vi har även strumpor, sex par för hundra kronor...", och åter igen fick jag tålmodigt tacka för intresset men tacka nej. "T-shirts då?"
"GAAAAAAAAH!!! SLÅ IN MINA JÄVLA GREJER, STOPPA DEM I PÅSEN, TA BETALT OCH RÄCK MIG PÅSJÄVELN!!!", skrek jag inombords, medan jag bet ihop och åter igen tackade nej.
Jag tog min påse och gick därifrån, med en smutsig känsla som omgav mig.
I had just been shopping-raped.
Där failade jag.
Kom in på Dressman och fick syn på en riktigt snygg ljusblå linneskjorta. "Hmmm, undrar hur den ser ut på mig...", tänkte jag. Så. Det var bara att styra av mot provrummen och svida om. Och håll i er, jag tyckte det såg riktigt godkänt ut. Gick ut ur provhytten för att se i lite bättre ljus, och hör då en kvinnlig stämma säga "Går det bra här?" - en giftig försäljare. Varning! Varning! För att inte vara ett totalt arsel, svarade jag att allt var lugnt och under kontroll. "Bra, för den där skjortan var riktigt snygg på dig!", får jag till svar.
Och där failade jag.
Tackade för kommentaren, och bestämde mig för att ta skjortan. Visst, 199:- för en linneskjorta är ju inga pengar, så vafanken. Gick fram till kassan, där en annan tjej stod. Lägger fram skjortan och tar fram plånboken. "Du vet väl att det är TVÅ skjortor för 299:-, va?"
Och där failade jag igen.
Visst, en hundring till, vad gör det? Så det var bara att lalla iväg och hitta en skjorta till i nån schysst färg. Kollade på militärgrön, sandbeige och till och med lila...men mjae. Så jag tog en vit. Vita linneskjortor går ju ALLTID an. Och så fram till kassan igen. För att nu betala två skjortor.
Nu stod plötsligt den första tösen i kassan, hon som lurade mig på den första skjortan. Nåväl. Jag la snällt fram den andra skjortan, och tog fram plånboken en andra gång. Medan hon slår in skjortorna, tindrar hon med ögonen och säger "Vi har kalsonger, X antal för Y kronor..." (kommer inte ihåg antalet eller summan). Men där fick det räcka. Jag svarade att jag har gott om kalsonger hemma. "Okej, men vi har även strumpor, sex par för hundra kronor...", och åter igen fick jag tålmodigt tacka för intresset men tacka nej. "T-shirts då?"
"GAAAAAAAAH!!! SLÅ IN MINA JÄVLA GREJER, STOPPA DEM I PÅSEN, TA BETALT OCH RÄCK MIG PÅSJÄVELN!!!", skrek jag inombords, medan jag bet ihop och åter igen tackade nej.
Jag tog min påse och gick därifrån, med en smutsig känsla som omgav mig.
I had just been shopping-raped.
Underkänt.
Så hade vi då avtackning för en kollega som valt att röra sig vidare, efter fjorton år hos oss. En ganska emotionell stund för bland annat undertecknad, som har jobbat mycket med denne person. Det blev kaka, kaffe, presenter, tal, kramar och den obligatoriska blomman. En fin blomma, förstås, som överräcktes till denne persons stora förtjusning och övrigas glädje.
Men.
Alla sällskap har förstås sin bassängkissare, och så även här. Föga förvånande föll den lotten på arbetsplatsens förmodligen mest......ja, inte smartaste person, som tog en titt på blomman och vräker ur sig orden "Vilken kärringblomma!"
Now. De flesta tänker nog att en bufflig grabb, eller en gammal silverrygg utan vidare taktkänsla sagt detta.
FEL FEL FEL FEL!!! Detta kom från en ung dam, en ung dam som på sistone har fått många att rynka pannan åt hennes beteende, nonchalans och uttalanden. Den här personen har haft en jobbig period, och kanske fortfarande har det, men det finns gränser för hur man kan bete sig. Och här gick hon inte bara över gränsen, hon pissade även på den på väg över.
Det är för mig underkänt. Jävligt underkänt. Och det här är vad vi i kollegiet anser om det.
Men.
Alla sällskap har förstås sin bassängkissare, och så även här. Föga förvånande föll den lotten på arbetsplatsens förmodligen mest......ja, inte smartaste person, som tog en titt på blomman och vräker ur sig orden "Vilken kärringblomma!"
Now. De flesta tänker nog att en bufflig grabb, eller en gammal silverrygg utan vidare taktkänsla sagt detta.
FEL FEL FEL FEL!!! Detta kom från en ung dam, en ung dam som på sistone har fått många att rynka pannan åt hennes beteende, nonchalans och uttalanden. Den här personen har haft en jobbig period, och kanske fortfarande har det, men det finns gränser för hur man kan bete sig. Och här gick hon inte bara över gränsen, hon pissade även på den på väg över.
Det är för mig underkänt. Jävligt underkänt. Och det här är vad vi i kollegiet anser om det.
En alarmerande syn...
I min gamla blogg skrev jag om hur tyskarna håller på att invadera Mallorca på fullaste allvar. Vart man än vänder huvudet, ser man något med tysk anknytning. Affärer, restauranger, barer, firmor, you name it. Tyskt överallt.
Och det blev riktigt tydligt i onsdags när vi åkte hem, och jag såg mig omkring på flygplatsen. Inget annat än tyska flygplan överallt!
Palmas flygplats har gått från...
...en färgsprakande flygplats, med flygplan från alla världens flygbolag (och tyvärr hittade jag inga sånahär bilder från 80-talet, då det verkligen var action här), till detta...
...vad man skulle kunna tro är en tysk flygplats. Det är riktigt läskigt att se.
Redan?
Kändes som om det var igår jag åkte ner till Mallis, och plötsligt är man hemma igen. Känns så jävla fel på alla de sätt. Tiden ska inte få gå såhär fort, det är fel, fel, fel!
Framför allt känns det fel, för att det känns som om jag inte fick tillräckligt med tid med farsan. Han låg inlagd på sjukhuset hela tiden, sånär som på söndagen då han fick komma ut några timmar för att vara med på farfars 90-årsfirande. Men för övrigt låg han inne på sitt rum på sjukhuset, och fick ta emot besök en timme om dagen. Och då skulle man dessutom vara fullt påpälsad med skydd från topp till tå. Näe, det kändes bara fel. Skönt att vara med pappa, förstås, men ändå så fel med tanke på omständigheterna. Och speciellt för att det bara var några få dagar. Fel, säger jag. Fel.
Men för övrigt var det i alla fall okej. Hotellet var riktigt kick-ass, och utsikten från balkongen var lätt den bästa jag har haft.
Och som grädde på moset, hade vi världens åskväder ena natten. Vaknade av en sjujävla smäll, och på två röda satt jag påklädd på balkongen och njöt av skådespelet rakt ovanför oss. Vad jag däremot lyckades missa, och inte riktigt fattar hur, är att vi tydligen skakades av ett jordskalv en morgon. Den drabbade just det området där vi bodde, och var en 3'a på richterskalan...men likt förbannat lyckades jag sova mig igenom den. Hur bra är det då? Orutinerat...
Resans anekdot måste dock ändå vara från utresedagen. Ett tekniskt problem försenade flyget från Köpenhamn i drygt en och en halv timme, vilket i sin tur innebar att jag hann spendera hela tjugotre sekunder i Barcelona. Jävlar i havet, jag har aldrig sprungit så mycket och så fort som då. Och det var inte alls pinsamt att komma fram till gaten och se hur personalen bara stod och väntade...
Well, i det stora hela sett är jag nöjd med minisemestern. Men det var som sagt för kort. Och helt fel omständigheter. Men det var ändå skönt att komma iväg.
Så varför klaga?
Framför allt känns det fel, för att det känns som om jag inte fick tillräckligt med tid med farsan. Han låg inlagd på sjukhuset hela tiden, sånär som på söndagen då han fick komma ut några timmar för att vara med på farfars 90-årsfirande. Men för övrigt låg han inne på sitt rum på sjukhuset, och fick ta emot besök en timme om dagen. Och då skulle man dessutom vara fullt påpälsad med skydd från topp till tå. Näe, det kändes bara fel. Skönt att vara med pappa, förstås, men ändå så fel med tanke på omständigheterna. Och speciellt för att det bara var några få dagar. Fel, säger jag. Fel.
Men för övrigt var det i alla fall okej. Hotellet var riktigt kick-ass, och utsikten från balkongen var lätt den bästa jag har haft.
Och som grädde på moset, hade vi världens åskväder ena natten. Vaknade av en sjujävla smäll, och på två röda satt jag påklädd på balkongen och njöt av skådespelet rakt ovanför oss. Vad jag däremot lyckades missa, och inte riktigt fattar hur, är att vi tydligen skakades av ett jordskalv en morgon. Den drabbade just det området där vi bodde, och var en 3'a på richterskalan...men likt förbannat lyckades jag sova mig igenom den. Hur bra är det då? Orutinerat...
Resans anekdot måste dock ändå vara från utresedagen. Ett tekniskt problem försenade flyget från Köpenhamn i drygt en och en halv timme, vilket i sin tur innebar att jag hann spendera hela tjugotre sekunder i Barcelona. Jävlar i havet, jag har aldrig sprungit så mycket och så fort som då. Och det var inte alls pinsamt att komma fram till gaten och se hur personalen bara stod och väntade...
Well, i det stora hela sett är jag nöjd med minisemestern. Men det var som sagt för kort. Och helt fel omständigheter. Men det var ändå skönt att komma iväg.
Så varför klaga?
I want to go back...
Varför åkte jag hem?
