Växeln, hallå?
Det finns telefonsamtal och det finns telefonsamtal, det borde jag om någon veta. Men det finns ett speciellt samtal - återkommande sådant - som alltid gör mig full i skratt.
Min bror.
Sen den dag jag flyttade hemifrån och lämnade den kungliga hufvudstaden för den blåsiga västkusten, har telefonsamtalen med min bror alltid haft samma mönster. Inte för att vi pratar ofta (tyvärr, får väl tilläggas), men de gånger vi pratar i telefon är det alltid likadant. Ju längre samtalet lider, desto mindre närvaro visar brorsan i sina svar. Man känner igen det direkt, när man får "Mhmm" och dylika svar i örat.
Som igår. Jag pratade om den senaste tidens "utveckling" på jobbet, berättade om lite olika jobb jag varit ute på, och om de interna stridigheterna. Och då kom de här "Mhmmm"..."Aaaa" och så vidare, och då visste jag direkt att han höll på med annat. Så jag konstaterade det rätt ut, att han inte lyssnade på mig längre. "Ja, näe, förlåt, jag läste bara en grej här på Aftonbladet...vad sa du?", fick jag till svar. Så började jag om. Och strax senare igen..."Mhmmm". WTF! Hörde du nåt av det jag sa?!? "Hahahaha! Jag läste just om frågor som ställts till gruvarbetarna i Chile...om hur de klarade de sexuella behoven när de var instängda i gruvan! Hahaha!" What the hell...!
Då kan man inte göra annat än skratta. Jag skulle likaväl kunna säga att jag har damunderkläder på mig på jobbet, och att jag sniffar mina egna fisar, utan att han skulle reagera på det. Och såhär har det varit i alla år, även när han själv ringer. Han är med några minuter, och sen blir det som att prata med sig själv. Och då ska vi inte ens prata om hur det är när han tittar på fotboll...
Näe, jag älskar min bror över allt annat, men att prata i telefon med honom är som att prata med sin spegelbild.
Humor.
Kommentarer
Trackback
