words of a nut-case

Det är väldigt sällan jag pratar jobb med min mor. Hell, det är pinsamt sällan jag pratar med min mor över huvud taget, så då kan ni tänka er hur ofta vi då pratar jobb. Jag tror att man kan räkna antalet gånger med fingrarna på en hand som hållt en smällare på nyårsafton.

Men idag var då som sagt undantaget som bekräftade regeln. Inte bara att vi pratade, och pratade länge, vi pratade dessutom mestadels om jobbet. Kan förvisso bero på att hon frågade hur läget var, och jag svarade med att jag inte riktigt hade hunnit känna efter, då det är så jäkla mycket på jobbet. Och på den vägen kom vi osökt in på ämnet - jobbet. Kollegor, uppgifter, framgångar, klientel, motstånd och allt som hör till. Det roliga var att samtalet följde en röd tråd, nämligen omoral.

Omoral.

Människor som inte kan skilja på vad som är rätt och vad som är fel. Människor som inte kan skilja på "ditt" och "mitt". Människor som inte kan skilja på ansvar och ansvarslöshet. Stanna upp, ser er omkring och tänk efter lite. De finns överallt. På ett eller annat sätt, i olika utsträckning, är vi omringade av dessa människor.

Men varför är det så?

Där inledde min kära mor och jag jämförelsesamtalet om uppfostran versus miljö och omgivning. Vi mindes tillbaka till den tiden då vi bodde i förorten utanför Stockholm. Tiden i Norra Botkyrka...eller i Alby, om vi nu prompt ska leka Google Maps. Man kan väl inte direkt säga att brorsan och jag växte upp under idylliska förhållanden. Att växa upp i en förort med hög kriminalitet, mycket bus och dumheter som genomsyrar långt ner i åldrarna, det ger inte direkt höga odds för att man ska falla i samma skit. Och det är fakta. Tvinga mig inte att börja traggla kriminologi och sociologi med er nu, klockan är way för mycket. Lita bara på mitt ord.

Men ändå, som morsan själv sa, har både brorsan och jag lyckats ta oss längre än så. På ett lagligt sätt också. Brorsan är numera civilingenjör som i dagsläget jobbar som konsult, är gift, har en grymt ball son, hus och kombi. Och undertecknad...ja, jag har också kommit upp mig. Ni känner mig, jag drar inte repertoaren. Nu ska jag självklart inte dra alla mina barndomsvänner över en kam, jag vet många av dem som också har kommit upp sig. Men större delen av ungdomarna som växte upp samtidigt som jag har alla gått samma väg - neråt.

Detta har jag nu i äldre dagar (fy, vad tungt det känns att säga så) fortsatt se, och ser dagligen. Barn och ungdomar som man direkt vet att de tyvärr inte kommer komma långt i sina liv. Barn och ungdomar som handlar utan minsta konsekvenstänk. Barn och ungdomar som flyter med och lever efter "Äsch, nån annan löser det...". Det är en skrämmande bild att se, hur så många individer förstör sig själva, för att de faktiskt inte vet bättre. Och ännu värre är det att de tar med sig detta till vuxenlivet, om inget drastiskt görs.

Uppfostran versus miljö.

Barn och ungdomar som umgås i dylika miljöer, lär sig aldrig att förstå bättre. Alla andra tolvåringar står och röker sina fulcigg på den timmade moppen utanför den lokala affären. Således kan man säga att miljön spelar in. Men samtidigt är det upp till deras föräldrar att lära ut vad som är rätt och vad som är fel, att visa vad moral innebär, och framför allt att få dem att förstå att för varje handling finns det en konsekvens. Och det är här vi har den största bristen. Föräldrar tar sig inte tid till barnen, för att lära dem några viktiga små punkter som kommer återbetala sig tusen gånger om längre fram.

Precis som min mamma gjorde. Hon tog sig tid. Hon uppfostrade. Stundvis hårt, men alltid med en förklaring till varför. Och just detta la grunden till den respekt min bror och jag lärde oss att visa vår omgivning. Respekt för rätt och fel. Respekt för ditt och mitt. Konsekvenstänk. Detta, tillsammans med en stor skäppa kärlek och ömhet.

Skam att detta inte var övergripade i alla hem. Tänk så annorlunda saker hade sett ut då.

Jag tackar mamma och bugar mig i full respekt.