Inte sova.
Jag minns när jag var liten, och åkte ner till farsan på Mallorca varje sommar, och hur sista natten alltid var den mest ångestfyllda natten på året. Det var sista natten hos pappa, sista natten innan dagen kom som skiljde oss åt för de kommande tio månaderna. Sista natten som jag hade en chans att se honom, vara nära honom.
Jag hatade den natten.
Jag hatade den natten så pass, att jag vägrade sova. Jag ville inte att natten bara skulle svischa förbi och ta min pappa ifrån mig. Istället satt jag kvar på soffan, där farsan alltid sov, och höll honom sällskap. Var nära. Han somnade förstås, och så småningom föll jag också offer för John Blund. Men inte utan en kamp, och inte utan att jag lämnade pappas sida.
Den ångesten försvann när jag blev äldre, och lärde mig att acceptera att livet helt enkelt var så. Dessutom skaffade jag mig mitt eget liv, med familj och jobb och allt annat som vuxna människor skaffar sig, så jag hade en hel massa annat att tänka på än sista-natten-ångesten. Visst har det alltid varit tungt att åka hem från Mallorca, och lämna farsan åter igen, men det har inte varit lika ångestfyllt som när jag var liten.
Fram till nu.
Inatt är en sån natt. Utan att jag ens är där nere. Men ändå fylls jag åter igen av känslan att jag inte vill sova, för att morgondagen kommer. En morgondag som jag inte vill möta. Den här gången kommer inte morgondagen och tar ifrån mig min pappa för de kommande tio månaderna, utan den här gången kommer morgondagen och tar min pappa, punkt.
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit två rader och sen suddat dem just nu, för jag vet inte hur jag ska få orden ur mig. Jag vet inte hur jag ska säga att cancern har vunnit, och att det nu med all säkerhet är fråga om timmar. Jag som trodde att allt var bra. Jag som trodde att det var en ljusning på väg. Jag som såg fram emot sommaren. Men så var inte fallet. Därför vill jag inte somna. Därför vill jag vara vaken så länge som jag kan och brotta undan John Blund så länge som jag bara orkar, så att inte morgondagen kommer.
För när morgondagen kommer, tar den min pappa ifrån mig. För gott.
hej du... usch jag vet inte vad jag ska säga, finns liksom inga ord i sådana här lägen, blir så ledsen för din skull.. du stöttade mig i somras när jag var rädd att min pappa skulle försvinna, och det är jag tacksam för. så jag kan bara säga ta hand om dig!
