words of a nut-case

Jodå, mina vänner, jag är fortfarande här. Men av uppenbara skäl har jag helt enkelt saknat motivation att skriva. Eller ja, det har liksom inte hänt mycket mer av bloggvärde, så att säga. Inte för att det har hänt mycket mer nu heller, förutom alla turer som kommer efter någons död, och det är inget intressant att skriva.

Dagarna, eller de nu två veckorna efter pappas död har varit...overkliga. Jag har så sakterliga återgått till vardagen, med såväl jobb, umgänge, papparollen (som förvisso aldrig har åsidosatts) och så vidare. Och någonstans känns det konstigt. Vardag. Gå till jobbet. Tanka bilen. Åka och fiska. Handla mjölk (jag kommer ALLTID att rysa varje gång jag går förbi den hyllan på Coop där jag fick dödsbudet, för övrigt). Titta på fotboll. Spela Wii. Pilla på min iPhone 4. Läxor. Film. Ullared (uärk). Star Wars. Foppatofflor. Stjärnfall och satelliter. Vardag.

Hallå? Pappa är död!

Hur kan man återgå till vardagen? Hur kan nyheterna fortsätta gå på TV? Varför skrattar det inspelade skrattbandet i 2½ Men? Varför är Simpsons roliga? Varför firar Leo Messi sitt mål? Varför är Coca Cola gott? Varför njuter jag av att ligga och titta på stjärnorna? Pappa är död.

Ja, självklart fortsätter vardagen, och självklart måste den göra det. Annat vore konstigt. Men ändå kan jag inte låta bli att stundvis få dendär konstiga känslan. Att jag innerst inne vet att pappa hade daskat till mig och kallat mig allt från idiot och uppåt, det är en annan femma. Jag vet att han inte vill något annat än att vi alla ska fortsätta med våra liv och njuta av det. Men ändå. Det kommer väl.

På tal om pappa, måste jag bara berätta om att han av alla gjorde mig till hårt troende på efterlivet. Ni vet kanske sen tidigare inlägg, att jag har haft lite underliga/oförklarliga händelser här hemma, men det som hände förra måndagen var helt sinnessjuk.

Först lite bakgrund. När jag var yngre, och spenderade mina sommarlov/semestrar hemma hos farsan, var jag hårt osams med hans väckarklocka. Han jobbade förstås, och väckarklockan pep (och pep som fan) varje morgon. Vi kan väl säga att en tonåring som vill sova till lunch inte riktigt är sams med ett sånt beteende. Nåväl. Det var måndagen då vi hade kommit ner till Mallorca och hade spenderat hela kvällen på pappas likvaka. Vi kom hem till pappas lägenhet igen (där vi nu bodde), och skulle natta efter en väldigt intensiv dag. I samma stund som jag sätter nyckeln i dörren, börjar hans jävla väcklarklocka att pipa. Jag slänger mig på den och river ur batteriet...och klockan stannar då på 21:37. Trettiosju minuter över nio på kvällen. Tjugotre minuter i tio. Då har den fått för sig att börja larma. Samma kväll som pappas likvaka. Lite drygt ett dygn efter hans bortgång.

Ledsen ni non-believers, men jag är helt hundra på att det var pappa som sa hej. På ett för honom väldigt, väldigt typiskt sätt - genom att jävlas. Med glimten i ögat. Jag kan slå vad om att han satt där på sitt moln och skrattade gott. Jag kan verkligen se och höra hans skratt. För att inte tala om farmor. Vänta ni tills jag kommer upp. Vänta ni.

Så, jag var bara tvungen att inflika det. Och plötsligt blev det ändå ett halvlångt inlägg med en massa flum. Take it, så är det. Min blogg är min psykolog, och den tar inte betalt. Win.

Sängen nu, för ännu en natt med...