En ursäkt.
Nu kommer de flesta av er läsare - typ 110% - att tappa hakan, men jag ska för en gångs skull skriva lite seriöst.
Med detta inlägg, vill jag be om ursäkt. Varför då, undrar ni? Ni som undrar, ni kan sluta läsa.
Det slog mig idag. Jag har inte riktigt varit den jag borde vara den senaste tiden. Eller ja...det senaste året, mer eller mindre. Fråga mig inte varför, men det dök upp för mig idag bara rätt upp och ner. Helt utan anledning. En typ av skuldkänsla. Eller inte riktigt skuldkänsla heller, men en...je ne sais que. Och jag kände mig plötsligt rutten. Väldigt rutten.
Jag vill be om ursäkt till mina nära och kära. Min släkt. Mina nära vänner. Er som jag borde träffat lite oftare. Er som jag borde ringt eller pratat med lite oftare. Er som jag bryr mig om, utan att visa det. Jag vet att jag har avvisat många telefonsamtal utan att ringa tillbaka. Jag vet att jag inte svarat på sms, mail eller annat. Jag vet att jag inte dyker upp helt spontant med en påse bullar i handen och ett stort kaffesug. Jag har varit helt asocial.
Undanflykter finns det inga, förklaringar desto fler. Men de ska inte liknas vid undanflykter.
För lite drygt ett år sen föll den stora bomben om farsans sjukdom. Att få besked om att han hade cancer, var som en fet knytnäve i mellangärdet. Att han sen dessutom bor 300 mil härifrån gjorde inte saken lättare. Turerna blev många och de blev långa, och det gör sitt.
Samtidigt gick nästa ljus upp. Morsan har i många år dragit på den förrädiska sjukdomen MS, och det har man hunnit vänja sig vid. Men på senare tid har det varit ofrånkomligt att hon blir sämre och sämre för varje gång hon får en dipp. Hon orkar inte lika mycket, hon är dålig oftare och så vidare. Och det riktigt senaste har det varit riktigt risigt. Här spelar avståndet också in, även om femtio mil inte är lika mycket som trehundra. Men det är långt nog.
Sen har vi då jobbet. Jag älskar mitt jobb, hur otacksamt, smutsigt och jobbigt det än må vara stundvis. Men det är mycket ändå. Interna stridigheter, folk som inte sköter sitt jobb, någon (läs: undertecknad) med way för mycket ansvarskänsla och ansvar som således läggs på. Näe, jag åker inte bara runt och viftar med fingret, för att sen åka hem och helt glömma vad jag har gjort. Det är allt oftare som jobbet följer med mig hem, om inte fysiskt så psykiskt.
De här tre punkterna låter som skolboksexempel på undanflykter, men det är det inte. Jag vill bara redogöra för vad som konstant snurrar i huvudet på mig, och tar mycket av den tid och/eller energi som jag borde ha lagt åt det där telefonsamtalet, den där koppen kaffe eller det där roliga sms'et. Jag har bara inte orkat. Och om jag inte orkar, då är jag inget roligt sällskap. Varesig på telefon eller på plats.
Därför ber jag om ursäkt. Jag ber om ursäkt till min mor. Jag ber om ursäkt till min far. Jag ber om ursäkt till min bror. Jag ber om ursäkt till min nästanbror (trots att han hänger löst på den punkten om han inte börjar bejaka sin halvspanjorska sida mer...haha). Jag ber om ursäkt till min kaffedrickarvän. Jag ber om ursäkt till de vänner jag borde vara tacksam över att ha som vänner.
Kommer jag skärpa mig? I do not know. Jag hoppas det. Men om inte annat, så hoppas jag i alla fall att ni har fått en liten bättre bild av varför jag kan uppfattas som ett skithål.
