If I leave you tomorrow...

By the time you read this, är jag snart på väg till Mallorca.


Njutning.

Sitter här med en nioåring som plötsligt blivit helt frälst av det gudomliga bandet KISS. Behöver jag säga mer? Får se om jag överraskar honom med att köra ner till konserten i Malmö i sommar...

För övrigt måste jag säga att jag är riktigt kluven. Ska jag bara skratta och gratulera (mest skratta), eller ska jag vara medmänsklig och varna stackars människan? Han vet inte vad han håller på ger sig in i...


Mwahahahaha!!!

I evigheter har kvinnor gnällt om klassikern "Om en kille ligger med många tjejer, så anses han vara kung. Men om en tjej ligger med många killar, anses hon vara en slampa. Är det rätt?" Well, mina vänner, se det såhär - om man har en nyckel som kan öppna väldigt många lås, så anses den vara en huvudnyckel. En grym nyckel som alla vill ha. Men om vi har ett lås som kan öppnas av många nycklar, så...ja, då måste vi väl ändå vara överens om att det är ett ganska risigt lås?

Hundmänniskor...

Observera nu att ni måste läsa hela inlägget innan ni börjar gå loss på mig om vilken hemsk människa jag är. Vilket jag iof redan vet...

Häromdan läste jag en insändare i en av våra tusen lokaltidningar, en insändare från den klassiska hundmänniskan. I denna insändare klagade skribenten på det facto att det skjuts fyrverkerier under större delen av nyårsaftonen, och hur detta påverkade hennes hund. Hon skrev om hur hon måste medicinera sin hund med lugnande medel, men tyckte inte om att hennes hund var okontaktbar under större delen av kvällen. Och hon tycker inte heller att det är kul att tvingas ifrån sitt hem i flera timmar på nyårsafton, för att hunden inte ska vara i närheten av allt smällande. Därför ville hon på något sätt få igenom att man bara ska få skjuta fyrverkerier från någonstans runt en halvtimme innan tolvslaget, och en stund därefter.

Där någonstans kände jag att jag ruttnade på denna hundmänniska. Det här är ett klassiskt exempel på en människa som lever sitt liv för sin hund, som vill att allt och alla ska anpassa sig efter hunden och dess behov. Gäster som kommer hem till dem är inte välkomna tillbaka såvida de inte hälsar på hunden när de har hälsat på värdarna. Och hunden ska vara med vart än husse och matte åker. Det innebär alltså att de oannonserat tar med sig sin hund på andra sociala tillställningar de är bjudna på, dvs - middagar och kalas hos andra människor. Alltid lika uppskattat att helt plötsligt ha en hund rännandes runt objudet hemma hos sig.

Sådana människor kan jag tyvärr inte med. Jag har personligen själv några såna i min umgängeskrets, och jag blir alltid lika full i skratt som full av irritation när jag ser dem. För deras hund är verkligen som om de hade fött djuret självt ur sin livmoder.

Och visst. Självklart ska man älska sin hund (eller sitt djur i allmänhet) som om det vore ens barn. Men det finns gränser. När man ställer krav på sin umgängeskrets och samhället i allmänhet, då har man tappat bollarna helt. Jag känner massor med hundägare som inte ställer till med något rabalder över nyårsfirande, som alltid frågar om de kan/får ta med hunden hem till en och som sätter tydliga gränser mellan människa och hund. De visar både för sig själva, andra och hunden själv att de är hundägare. Att det är de som äger hunden, inte att hunden äger dem. Det är skillnaden mellan hundmänniskor och hundägare.

Så. Jag antar att de flesta av mina lokala vänner och läsare här lär har läst mitt svar till denna hundmänniska i Kungsbackaposten. För de som känner mig, vet att jag inte håller käften. Jag var snabb som ett lavemang med att skicka in ett svar, som mer eller mindre gjorde den här personen påmind om att deras älskade hund vackert ställer till det för andra människor HELA ÅRET OM. Nu när det är vinter och fullt med snö ute, påminns vi verkligen om att det finns hundar. Var femte meter ser vi en skvätt med den klassiska gula snön. Och på vissa ställen är det ännu mer, då man nästan kan tro att en elefant stått och kissat. Det är jättekul för speciellt oss föräldrar som har barn som älskar att vältra sig i snön. Vi måste hålla järnkoll på dem, så de inte dyker med huvudet före ner i en gul hög, eller så att de inte kastar en ljusgul snöboll på oss föräldrar. På samma sätt måste vi resten av året se upp när vi går på gräsmattor, så vi inte går och trampar i en rykande färsk nylagd korv. För kom igen nu, hur många av oss här har INTE gått och trampat i en hundskit?

Hundar, och dess lata ägare, ställer till det för allt och alla hela året om. Det går inte att blunda för. Men det är jävligt sällan någon säger något om det. Hundar måste trots allt kissa och bajsa, det går inte heller att komma ifrån. Det är något som alla vi vet och förstår...även om själva bajsplockandet kunde vara lite flitigare. Men på nyårsafton, då jävlar vaknar alla hundmänniskor till liv och anser att samhället är värdelöst som tillåter fyrverkeriskjutande på andra tider än mellan 23:30 och 00:30. Har de någonsin funderat på de familjer med barn som med all sannolikhet ligger och sover till tolvslaget, men som ändå vill se lite av de fina fyrverkerierna om så redan klockan fem på kvällen? Jag har själv varit där, och jag förstår det till fullo. Det rör sig om EN dag om året som det smäller, och som de stackars hundarna blir nervösa och mår dåligt. Men det rör sig om trehundrasextiofem dagar som vi övriga människor måste akta oss för att inte vurpa på en rykande hundskit, eller dyka ner i gul snö. Ändå är det hundmänniskorna som en gång om året hörs mest.



Därför, mina vänner, därför tycker jag inte om hundmänniskor.

Gåta.

Hur får man en collie att låta som en katt?

Kör sodexho-svepningen i bandsågen, och presto! -"Miiaaaaaauuuuuu"



Imorgon kommer ett lite mer utförligt inlägg om fenomenet "Hundmänniskor". Icke att förväxla med "Hundägare".

Jag. Hatar. Snö.

Låt det bli känt att jag, Daniel, avskyr snö och allt vad det står för.

Jag skojar inte. Jag hatar snö.

RSS 2.0