Back in business.
Så har vi kommit till sista kvällen på min mer eller mindre (mer mindre än mer) frivilliga semester. Imorgon är det upp på hästen igen, hjälm på, visir ner och full galopp framåt. Men jag kan säga att ledigheten har uppnått förväntad utdelning, jag mår väldigt mycket bättre. Mycket bättre än jag för en stund hade kunnat tro.
Tack, alla ni som under tiden har hört av er och undrat. Jag tackar verkligen av hela mitt hjärta. Det värmer med så mycket kärlek från mina vänner och kära. [/sarkasm]
Det har varit en väldigt läskig period. Nog för att jag har varit med om både det ena och det andra, av varierande grad på the fucked-up-shit-läskig-scale. Men detta slog allt. Med råge. Den vidriga obehagskänslan, trycket, och oron, att stundvis ligga och vara helt säker på att man inte kommer nå ända fram till soluppgången, att inse att man kanske inte kommer vara vaken när morgondagen kommer...näe, mina vänner, jag önskar att jag kunde hålla med er och säga att jag överdriver. Men nej. Det var så det kändes vid ett par tillfällen. Och det är som sagt en vidrig känsla. En känsla av orättvisa. Inte så mycket för min egen skull, men för mina nära och kära. Mina riktiga nära och kära. Min familj. Släkt. Nära vänner. Det kändes riktigt jävla orättvist.
Jag kan sätta hur många ord som helst på det, men det finns egentligen inget som kan beskriva de senaste veckorna. Det här ovan var slutklämmen på det, men det har hållt på way mycket längre än så. Det kan jag se nu när jag tittar på den senaste tiden i retrospekt. Jag vet inte exakt när, men någonstans precis efter jul slutade jag vara mig själv. Någonstans där hann skiten i fatt mig, och började långsamt äta upp mig inifrån. En kollega, god vän och mentor på jobbet sa det häromdan, att han redan då märkte att någonting var på gång. Jag var inte längre mitt lugna, sälla jag. Och det stämmer. Jag kommer ihåg att jag dagen innan resan till Barcelona med svarta ögon sa att jag skulle sjukskriva mig vid hemkomst, om inte det var ordning på skiten tills dess.
Heh...tänk om jag hade kunnat vara lika skicklig på V75'an...
Men det var sant. Jag var inte mig själv längre. Den ständiga tröttheten, andfåddheten, det svängande humöret, känslan av att vara närvarande men ändå inte där, stickandet i armen, och framför allt obehagskänslan i bröstet. Det är så långt ifrån jag som det bara går att komma. Jag är ju för sjutton alltid pigg och glad, ständigt laddad med ett skämt eller en rolig comeback, älskar att röra på mig och bara njuta av livet. Nu var jag istället inget mer än en skugga av mig själv. En otroligt svart skugga. Och tro inte att ovan nämnd skit var löst heller. Tvärt om. Så skuggan matades med ännu mer mörker. Ända fram till det att kroppen sa stopp, och så kan ni gå upp till stycke tre här i texten och läsa vad som hände, eller ännu hellre läsa tidigare inlägg.
Nu när jag tänker på det, så ställer jag mig undrande till om en vecka verkligen räcker? Det återstår att se imorgon. Men jag vet i alla fall att jag har lärt mig mycket, förvånasvärt mycket om mig själv bara på den här veckan. Främst av allt, har jag lärt mig att jag någonstans måste släppa taget om saker och sluta vara allas superhjälte. Jag kan inte rädda allt och alla. Och då menar jag inte de där ute, de jag är anställd för att hjälpa. Jag menar de i mina egna led. Mina kollegor. De som jag kröker min rygg baklänges för, för att rädda skinnet på dem. För att göra det jobb som de mer eller mindre (mer mer än mindre) medvetet väljer att inte se eller höra. Det släpper jag nu. Gör de inte det de ska, så får de själva stå till svars för det.
Jag hjälper inte folk för att bli tackad, få medaljer eller på annat sätt bli erkänd. Absolut inte. Jag hjälper folk för att det är en del av min uppfostran, det är huvudsaken i mitt jobb, och det är helt enkelt så man beter sig. Men när folk börjar dra nytta av det, det är då man ska sätta ner foten. Snabbt. Något som jag hittills har varit för snäll (läs: dum) för att göra. Den mängd snällhet folk drar nytta av, står i rak proportion till den mängd snällhet de själva saknar. Därför förbrukar de någon annans. Nu såhär i efterledighetens klarhet står det ganska logist, egentligen. En insikt som man kan önska att man fått tidigare, men som ändå är skön att få innan det var för sent.
Så nu börjar jag så sakterliga hitta tillbaka till mitt gamla jag igen. En erfarenhet rikare, mängder av lärdom starkare.
Ur vägen.
