words of a nut-case

Jag antar att de flesta av er känner till min hemliga nördiga sida, fotografin. Om inte, så borde ni skämmas och omedelbums bege er av till min egen webbsida, http://www.fotogeek.se.

NU!

Visst kan jag erkänna att jag är ganska nischad som fotograf, men det är mitt stuk. Natur och då gärna i närbild, det är vad jag gillar att fotografera. Detaljer, former, sånt som ögat kanske inte alltid lägger märke till när man är ute...det är där jag är i mitt esse.

Men för att få de bilderna, kan man inte bara stå raklång och sikta. Det är knappt att det duger med att ställa sig på huk. Oh no. Jag utmanar ödet. Eller så är det mer så att jag bara kopplar bort att jag ser ut som en total idiot när jag, som igår, ligger raklång på ett iskallt och småblött isblock ute vid havet. Eller att jag tar spjärn mot ett träd med ena foten, medan jag håller balansen på en sten med andra foten, för att sträcka ut armen så långt jag kan för att fota en groda på nära håll. Eller när jag springer ut på en stenstrand i meterhöga vågor och ett underlag som försvinner under fötterna på mig, för att fånga svallet. Och jag som trodde att mitt jobb bjöd mig på många underliga ställningar...

Ni må tro att det har kostat mig. Än så länge bara på kroppen, för det känns verkligen som ett workoutpass att fota som jag gör. För att falla tillbaka till gårdagen - jag var ute vid havet och klättrade på klippor som vattenpiskats och sedan frusit. Balansgång med sextusen kronor i händerna. Men när man har tagit sikte på ett objekt som ska fotograferas, då finns det inga hinder. Det glömmer man just där och då.

I alla fall tills man är klar, vänder sig om och inser att vägen tillbaka plötsligt har blivit tusen gånger värre. Vassa och glashala stenar, förrädisk och snötäckt is, flera meter mellan de olika avsatserna. Hur fan kom man dit man är?

Som sagt, jag är en hard-core fotonörd. Men det är min avkoppling från vardagen, jobbet och all annan skit där ute. Då är det bara jag, kameran och naturen.

Och min foto-kama sutra.

Så, nu är den här så kallade julen över, och thank God för det. Nej, jag är ingen Grinch (som vissa kallar mig), utan jag är bara bitter på årets jul för att den har varit som den har varit. Om man lite längre fram frågar mig hur julen 2010 har varit, så går jag raskt över på nästa fråga. Julkänslan infann sig riktigt aldrig och julafton stank, precis som förutspått.

Och nu har vi då kommit till de här berömda "mellandagarna", dagarna mellan jul och nyår då samhället går i någon form av limbo/dvala/paltkoma efter julmaten. Vad är öppet? Vad är stängt? Av det som är öppet, vilka tider gäller? Vilka förrättningar kan man ringa? Vilka kommer man bara få en trevlig röst i örat av? Vilka jobbar? Vilka är lediga? Vilka är hemma? Vilka har försvunnit från jordens yta? Dagarna mellan jul och nyår är helt jävla uppochnervända, och det stör mig som fan. Kalla mig inrutad, kalla mig fyrkantig, kalla mig vad ni vill - jag vill att allt ska se ut som vanligt, med vanliga öppettider, allt på sin plats och framför allt inga jävla zombies som går runt på gator och torg, butiker och affärer utan någon som helst aning om vad de gör där! Det ska se ut som om det vore vilken random onsdag i maj som helst.

Då så.

Nu stannar vi till en stund, och reflekterar över en fras som de flesta av oss har hört eller kommer att höra a plenty of...

God fortsättning!

"God fortsättning"? What the hell? För mig är den här frasen svenska språkets blindtarm. Detta är något som vi har sagt till varandra i eoner, bara för att vi "måste" säga det. En artighetsfras. Den som inte önskar god fortsättning på sin näste, är ett avskum som inte förtjänar mer än kol i julstrumpan till nästa år.

Men vad handlar "god fortsättning" om, egentligen? Att man NU, dagarna efter jul och likaså dagarna efter nyår, önskar varandra att kommande tid blir god? Ja, det är väl det som menas, om jag inte har förstått det fel. Men varför ska man önska varandra det just vid jul och nyår? Får inte jag önska god fortsättning till min granne fredag den tionde juni nästa år? Eller främst av allt - varför ens önska god fortsättning vid ett speciellt tillfälle? Betyder icke-användandet av frasen "god fortsättning" resten av året, att vi alla skiter i varandra?

Näe, hur många av er som har sagt ovan nämnda fras, har egentligen en legitim anledning till att använda den just nu, och inte om fyra månader? Vem av er vet egentligen varför ni ens säger det, förutom att ni är förprogrammerade att vid jul och nyår ta fram frasen från den dammiga burken märkt med "Speciella saker som bara får användas vissa tider om året"? Notera att den här burken även innehåller andra knäpperier som exempelvis Alla hjärtans dag, namnsdagar, julbord, skatteåterbäring och påskägg.

Titta inte på mig som om jag är en galning, för det vet vi redan att jag är. Visa istället varandra kärlek och uppskattning hela året, när mottagaren som minst förväntar sig det. För det, mina vänner, det är riktig uppskattning. Önska inte varandra god fortsättning bara för att det är efterjultider och man måste göra det.

Ha en bra dag, kära läsare. Idag, imorgon och fredag den tionde juni nästa år.

Varje år är det samma humoristiska visa. Redan när de första snöflingorna börjar dala mot marken, blir det totalt kaos ute. Och ju längre snösäsongen lider, desto värre blir kaoset. Bilar i dikena, masskrockar på motorvägarna, lastbilar och bussar på tvären, inställda tåg, inställda flyg, brutna armar, ben, svanskotor och Systemetpåsar med innehåll spillt över gångbanorna.

Kaos. Eller som vår vän Laserturken skulle säga - "snön gör kaoz me han".

Undertecknad är inne på sitt trettioandra (32) år i jordelivet, varav åtminstone tjugosju (27) har spenderats i winter wonderland av olika grad och djup. Men likt förbannat har det låtit likadant år efter år efter år efter år. Och det summeras med ett ord - snökaos. Rubrikerna i media är stora och många, och alla handlar om effektarna av samma sak - snökaos. Vart man än vänder huvudet, hör man folk prata om en och samma sak - snökaos.

HALLÅ?!?

Det var snökaos förra året med. Det var bilar i diket förra året med. Det var masskrockar förra året med. Tåg ställdes in förra året med. Lastbilar stod på tvären över motorvägen i flera timmar förra året med. Ortopederna var överbelastade förra året med.

Och året innan det.

Och året dessförinnan.

Och året före det.

Och så vidare...

Är det inte dags att man trycker på pausknappen två sekunder och reflekterar lite? Vad var det som gick snett förra året? Och nu menar jag inte att man ska hitta en skyldig myndighet eller institution att hänga, för dålig snöröjning eller sandning. Nu menar jag på det egna planet. Det är trots allt vi, du och jag, som orsakar olyckorna. Ja, vi vet att snöröjningen är usel. Ja, vi vet att det inte sandas förrän tre dagar efter att plogen har kört förbi och tryckt ner snön mot marken (för nej, det ska ju inte plogas ända ner till asfalten). Ja, vi vet att vägarna blir moddiga och snudd på omöjliga att köra på. Ja, vi vet att det kan töa lite och sen plötsligt frysa till isgata igen. För det var ju samma visa förra året. Och alla år innan det.

Varför krockar vi igen då? Varför halkar vi och bryter arslet av oss? Varför hamnar bussarna på snedden?

Sluta leta syndabockar när olyckan är framme, och gå till er själva. Om ni halkade som idioter på gångbanorna förra året, köp broddar. Om ni slirade runt med bilen och var snudd på att äta en lyktstolpe - eller till och med krockade, well se då till att lätta lite på gasen och håll avstånd till bilen framför. Förbannar ni er över inställda tåg och bussar? Planera in er resa lite bättre, med tidigare avgång för att gardera er mot inställda turer och ändrade rutter.

Kom igen, det har sett ut såhär år efter år. Det är ingen nyhet. Sluta reagera som om det var första gången ni såg snö. Sluta stå där med byxorna nere varje år. Ni var med förra året. Och året innan det. Och året dessförinnan. You know the drill. Var beredda.

Det för mig osökt lite snabbt till en annan rolig grej som också hör säsongen till - har ni tänkt på att snöskyfflar, snöslungor och dylika föremål ALLTID tar slut på vintersäsongen? Det är alltid enorm efterfrågan, och butikerna har stora backorders på dessa. Folk svär och muttrar och kliar huvudet funderande på hur de nu ska skotta ut bilen ur garaget, eller hur de ska ploga uppfarten till huset och så vidare. Det här är också något som man hör år efter år efter år. Alltid brist på skyfflar och slungor såhär års.

Vart fan tar grejerna vägen?

Uppenbarligen är köptrycket så pass hårt, eftersom det tar slut så snabbt. Det innebär alltså att massvis med folk köper dessa ting. Men vart tar skyfflarna och snöslungorna vägen efter säsongens slut? Slängs de i havet, med ägarens lättade suck "Åh, äntligen är det här hemska konstiga vita borta, nu kan jag kasta min skyffel..."? Jag menar, om det köps så förbannat mycket ena året, så borde ju ett stort behov till nästa år vara täckt. Och om detta köptryck har varit stort i många år - för handen på hjärtat, det har varit slut på snöskyfflar och snöslungor varje vintersäsong i mååånga år nu - så borde väl de flesta hushållen by now äga en skyffel eller slunga? Var i fan kommer då detta tryck på handeln ifrån?

Vi är nio miljoner invånare i Svea rike idag. Plusminus. Jag orkar inte leta fram siffror på antal hushåll och/eller hushåll i radhus/villa eller annat dylikt som är i behov av egen snöröjning. Men jag får fortfarande inte ihop det enorma behov som gör att vi år efter år får slut på snöskyfflar och snöslungor i butikerna. Vi är liksom inte ett land med sjuhundratusen miljoner invånare. DÅ hade man kunnat förstå att det kan vara svårt att hitta grejer. Men nu är vi "bara" nio miljoner. Kom igen, det är färre än hela New York-området (som ligger på närmare 20 miljoner invånare(!)), och inte fan har de brist på snöskyfflar?

Sluta kasta fanskapet i havet, snön kommer nästa år igen!

GAAAAAH!!! Undra på att jag vill gå i ide varje vinter...

Jag tittar ut genom fönstret, och ser - förutom såntdär äckligt kallt mörker och rövsnö - ett väldigt fåtal fönster som hintar om vad det är för säsong. I shit you not. Nu tänker jag inte räkna, göra staplar och diagram, men det är VÄLDIGT få hushåll som tycks ha julpyntat i sann julanda. Nån ljusstake här, nån stjärna där och kanske nån slinga på nån balkong. Men långt ifrån så som jag vill minnas det från förr.

Förr.

Förr om åren var det ljusstakar, stjärnor och/eller blinkande jagvetefanvads i vart och vartenda fönster. Det var så mycket ljus i alla fönster, att man nästan var tvungen att flytta Ringhals till vårt område bara för att försörja oss med ström. Okej, kanske lite överdrivet då, men you get the picture. Man kunde gå ute och känna att det var jul i alla hus.

Men inte nu längre.

Nu går man runt utomhus och reagerar ungefär som när man i början på februari fortfarande ser ljusstakar i nåt random fönster - "What the hell, har nån dött i den lägenheten?" Ja, innan man kommer på att det faktiskt ÄR jul nu. Det är trots allt den tjugoförsta december. Tre dagar före julafton. Och julpyntet är snabbräknat.

Varför är det så?

Är det energikrisen? Är det för att folk känner att en ljusstake i fönstret, á 510:-/dag i elkostnad, inte är värt det? Eller är det för att åttiotalisterna har börjat hitta ut från mammas och pappas skyddande (tillika julpyntade) hem, och inte bryr sig? En stjärna för 149:- kan trots allt köpa en två groggar ute på krogen på fredag! Är det dagens stressade samhälle, där medelsvensson jobbar ända fram till dopparedagen, som gör att folk helt enkelt inte har hunnit med?

God the fuck knows.

Jag lägger i alla fall min andel av skulden på årets julkalender. What the fuck. Ja, jag har tvingats svälja vissa avsnitt av julkalendern, och jag kan bara säga en sak - WHAT THE FUCK. Är det någon där ute av mina läsare som har sett skiten? Var nånstans finns julkänslan? Var är granarna? Var är tomtarna? Var är detdär myspyset? Nänä, har har vi tagit en random bok på biblioteket, hämtat ut en random kamera på Siba och plockat upp lite random folk för att filmatisera den här random boken, och således kalla det för julkalender.

Fuck off!

Det här är en serie i stil med Sune, Bert, Svensson Svensson och Rena rama Rolf! Helvete, det är mer julkänsla i en dokumentär om Titanic än den här "julkalendern"! Och såhär har det varit de senaste åren - totalt intetsägande julkalendrar. Så nu har folk ruttnat på det och gett upp på julen.

Ja, så är det. Julen är ett dött koncept. Ska vi slå vad?

Min gode vän, tillika partner in crime och öldrickarcompadre Martin, skrev följande inlägg i sin blogg...

"Att kallas till ett lägenhetsbråk på julafton.

Trapphus med fyra lägenhetsdörrar. Bakom en dörr hörs barnskrik. En titt på brevinkastet säger att det är den lägenheten som grannarna ringt om. Namnet stämmer.

Du ringer på.

Mannen som öppnar ser inte direkt förvånad ut. Du och din kollega står där i era polisuniformer. Båtmössan på huvudet och de svarta handskarna på händerna. Tjänsteminen påkopplad.
Mannen tar ett steg tilbaka och med en berusad persons yviga gest vinkar han in er.
Ni kliver in i en liten hall. Ni kan se in i vardagsrummet och ser teven som visar något tecknat. Bredvid teven står en gran, klädd och fin med ljus som glimmar och guldstjärna i toppen. Bakom teven ser ni barnet som skriker.

Det är en två-åring som tröstas av en femåring. Femåringen ser med stora ögon på er samtidigt som han försöker trösta lillebror som nu hulkar fram sin oro och besvikenhet.
Mannen sätter sig i soffan och slänger ut med armarna. På bordet framför honom står både vin och spritflaskor blandat med skålar med hemmagjord knäck och choklad. Under soffbordet ligger upprivet julpapper och färgglada omslagssnören huller om buller. En radiostyrd bil och en förpackning med ett tågset ligger öppnat framför en fåtölj.

I fönstren lyser adventsljusstakarna.

Du ser dig omkring. Ser en gång som leder bort mot ett kök. Du ber din kollega stanna kvar med mannen samtidigt som du går gången bort.
Köket är välstädat. Julpyntat med röda tomtar och röd julgardin. Adventsljus även här i fönstret.

Det luktar glögg.

Kvinnan ligger på golvet. Hennes panna är spräckt och blodet täcker hela spisen som hennes huvud har dunkats mot, upprepade gånger. En stark hand om hennes nacke och den hårda kraften då pannan med full fart slår i plattorna har fått henne att till slut bli medvetslös.
Du får upp din radio. Ambulans tillkallas. Du böjer dig ner. Får blod på dina uniformsbyxor. Dina handskklädda händer kontrollerar pulsen på den blodiga halsen. Hon lever. Pulsen är svag. Du är orolig för att röra henne, orolig att skada hennes nacke. Du känner dig osäker. Vad är rätt och vad är fel att göra?
Du hör hur det lilla barnet börjar att gråta inne från vardagsrummet igen. Femåringen som fortsätter att trösta. I skydd av teven och julgranen.

Vad har de sett, vad har de fått höra?

Följande har hänt i verkligheten.

Jag skulle vilja vädja till alla er som är föräldrar. Se till att hålla sams i jul. Julen är en väldigt speciell tid för barnen. Det är större än allt annat. Låt julen få vara en glädjens tid, en tid då barnen får vara barn och där de får bli överraskade och få minnen. Bra minnen.
Många vuxna dricker, och en del klarar inte av alkoholen. Då blir det bråk.
Ge då fan i att dricka, om du är en sån som inte kan.
Julen är tiden då skilda vuxna skall försöka umgås ”för barnens skull”. Kan ni inte det utan måste tjafsa och bråka. Umgås inte då. Fira på vart sitt håll.

Jag har varit polis i 20 år och jag har väl jobbat 9-10 julaftnar. Jag blir lika förbannad varje gång som jag måste åka och ta hand om berusade vuxna som inte kan hålla sams. Och detta inte allt för sällan inför barn.
Vad är det för jävla sätt att hålla på så där och förstöra julen för barnen, brukar jag säga. Och riskerar på så vis att bli av med jobbet eftersom jag som polis inte får uttrycka mig så. Men jag tar risken.

Tänk nu på det här. Och jag menar allvar.

Skärp er – för barnens skull!"


Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Men. Däremot skulle jag vilja göra ett litet tillägg till detta. För vad det gäller händelser som denna ovan, spelar det ingen roll om det är julafton eller inte.

Jag tror nog att de flesta inom polisen har sett detta scenario, men tyvärr får vi ändå inte glömma att julafton bara är en dag på året. Sen har vi nyår, valborg, påsk, midsommar, tredje februari, sjuttonde oktober, nionde juni och resten av årets trehundrasextiofem dagar.

Det jag menar är, att den dag man låter alkoholen eller för den delen något annat göra det Martin ovan har beskrivit, då är det strunt samma för barnen om det så är julafton, födelsedag eller en random onsdag. Ett barn som bevittnar fysiskt våld mellan sina föräldrar, och framför allt våldsamt våld, kommer aldrig bli sig likt igen.

Aldrig.

Visst kan mamma och pappa stundvis bli galna på varandra. Hand upp den som inte har svurit en ramsa och kanske till och med höjt rösten. Men att låta den känslan gå överstyr, och kanalisera det genom fysiskt våld – speciellt inför barnen – det är fel.

Julafton eller inte.

När man kommer till en punkt, då man känner att vissa saker verkligen inte är värt det, betyder det då att man har gett upp hoppet? Eller är det istället ett uppvaknande? Jag antar att det beror på hur man ser på det, en definitionsfråga so to speak.

Där är jag nu. I en viss aspekt i alla fall. Hoppet. "Hoppet". Näe, det är inte lockande. Känner att jag klarar mig utan. Betyder det att jag har gett upp? Inte alls. Tvärt om. Känner bara att jag inte vill engagera mig i något som jag ändå vet inte kommer att bli bra i slutändan. Därför låter jag det hellre vara i väntan på bättre tider.

Så nu vet du, kära läsare.

Men jag är ingen quitter.

Det har vid ett antal tillfällen påpekats att jag är duktig när det gäller att formulera sig i skrift, och det ska jag inte sticka under stolen med. Hell, låt mig åtminstone sätta en medalj på min bringa, för böfvelen. Det är inte alltför ofta jag har en ego-boost, så när jag väl går loss så gör jag det.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag för en herrans massa år sen tog en lös distanskurs i kriminologi, och började använda min kära mor som bollplank för mina arbeten. Hon blev snabbt imponerad av mitt sätt att skriva, och tyckte att jag skulle satsa på att sadla om till journalist.

Snacka om att jag regnade på hennes parad, när jag berättade om mina planer att bli polis.

Men visst, jag ska som sagt inte hymla med att jag gillar att skriva. Det gjorde jag redan som ung, när jag kunde sätta mig och dikta ihop de allra mest osannolika historier om allt och ingenting, men ändå knyta ihop det i ett präktigt litet paket. Sedermera blev det de obligatoriska heldagsuppsatsskrivningarna, som alla mina klasskamrater suckade och jämrade sig åt, medan jag själv såg det om årets roligaste dag. Jag var alltid först in och sist ut när vi skrev uppsatser. Och det märktes även på betygen.

Jag önskar att jag kunde hitta lådan där alla mina uppsatser och annat skrivet otyg finns...om den lådan nu existerar, jag vet inte riktigt vad morsan gjorde av alla mina grejer när jag flyttade hastigt och lustigt. Men det hade varit ganska skoj att hitta lådan, bara för att ta en trip down memory lane.

Länge har jag funderat på om jag skulle sätta mig ner och "skriva en bok". Visst, kanske inget som man springer till Bonnier med, men ändå...bara sätta sig ner och se om jag fortfarande har det. Behöver inte vara en flera hundra sidor tjock deckare, men något. Jag vet inte. Är bara jävligt sugen. Och väldigt lat.

Nåväl. En sak är i alla fall säker - pennan är mäktigare än svärdet.


...så länge inte handlingar är starkare än ord. Åh, denna röra.

För ett tag sen var jag ute på middag, och råkade ut för den mest bisarra olyckan någonsin. Ja, olycka och olycka. Jag bet snett i en majskolv, och på nåt jäkla konstigt sätt lyckades mina fyra nedre framtänder hoppa till. De lossnade inte, de flög inte all världens väg eller blev på annat sätt lösa. Men de hoppade till och typ av bytte läge. Obehagligt som fan.

Det blev en liten blödning i tandköttet, och för att det inte skulle bli några komplikationer började jag med munskölj, utöver tandborstningen. Grejen är bara den, att den här jävla munsköljen tycks göra min tunga helt lam. Jag skojar inte. Sen jag började med munskölj, känner jag mindre smak och har dessutom en typ av domnad känsla på tungan.

Vet ni vad det innebär?!?

Jag som är ett kulinariskt geni, kökens Einstein, en gourmand, en yngre Per Morberg...plötsligt känner jag inte dendär lilla touchen av smak, detdär lilla som avgör om maten blir god eller om den blir Danielikat. Det är som att klippa stämbanden på Celine Dion, att såga av benen på Usain Bolt, eller hugga armarna av Mario Andretti. Det är fel. Så jävla fel.

Och framför allt - en tunga utan känsel eller smak är en dödsdom i andra sammanhang också. And that is not good. Not good at all. Så vänner, akta er när ni sköter er munhygien, det kan få ödesdigra konsekvenser!

Angående gårdagens händelser i Stockholm...ja, jag tänker inte uttrycka mig i ord, utan jag låter några bilder säga sitt.






Grattis, hörrni...

Den senaste tiden har det varit ganska skakigt på mitt jobb. Det ena efter det andra har strömmat in, och det har krävt ganska mycket av de få resurser vi har. Av någon obskyr anledning, har jag till en början själv tagit kommandot och styrt upp grejer, och nu på senare tid har ansvaret lagts över på mig från högre ort...vilket jag får erkänna är ganska ballt. Då verkar det ju som att jag gör saker bra.

Och så är det faktiskt.

Jag har alltid krävt en viss ordning oavsett vad, men speciellt när det verkligen gäller. Och när det gäller jobbet, så finns det inget utrymme för "ooopsies", därför vill jag se till att allt görs som det ska. När jag märker att ingen tar ansvaret, då kliver jag fram och styr upp skiten. Precis som jag har har gjort det senaste, och nu då dessutom fått ålagt mig när jag finns tillgänlig.

Det är här jag då blir attackförbannad, när någon medvetet obstruerar. Ja, jag använder ett så pass hårt ord som "obstruktion", för det är vad den här personen gör. Går rätt emot allt som sägs, och när jag pekar med hela handen blir det dessutom protester, sura miner och skitsnack. DET, mina vänner, det gör mig riktigt förbannad. Jag må fortfarande vara på golvnivå, men om jag har blivit ålagd ansvaret att styra upp saker när det behövs, då ska det fanimej lyssnas på mig. Självklart är jag öppen för dialog, det är det absolut viktigaste i att styra upp saker, men ibland måste man peka med hela handen och då kan det inte gnällas.

Sist hade vi ett ganska skarpt läge, och väldigt kort med resurser. Så jag bad de få resurserna vi hade om att jobba över tills vi fått ordning på situationen, erbjöd till och med kompensationspizza på det. Inga problem från något håll...sånär som från den där personen. Direkt blev det gnäll och skitsnack på olika håll från den här personen, det blev sura miner och helt onödigt tjafs.

Till detta bör tilläggas, att personen i fråga redan är den slappaste personen som finns att hitta. Vi pratar om en person som systematiskt duckar jobb, som har gjort det till en vana att komma sent och gå tidigt, och som nu då alltså klagar när det ställs lite "krav" på en.

Det är svårt att ha respekt för en sån person, och ännu värre - det är ännu svårare att känna tillit, något som ibland är ett absolut måste.

Dock tar det inte bort att jag då och då kommer peka med hela handen och använda dendär rösten som säger "Nu lyssnar du på mig, eller så kan du ta och gå hem.", hur mycket jag än vill försöka undvika det. Men vill man ställa sig upp mot mig, så får man vara beredd på dans. För nu har jag befogenheter. Befogenheter och ansvar. Ansvar mot våra kunder, alla tusentals män, kvinnor och barn där ute.

Och de går före alla interna egon på mitt jobb.

Efter en dag som denna, så säger jag bara en sak...



Jaja...drömma kan man väl.

Idag på jobbet fick jag reda på att jag har varit objekt för en liten lek bland några töser/damer. En lek som tydligen gick ut på att gissa min ålder.

Min ålder? What the fuck? Gissa min ålder?

Och där blev det plötsligt öppet för tolkning. Ska man ta det som något positivt, eller ska jag stryka några personer från min julkortslista? Jag har redan sen tidigare fått höra misstankar om att jag är nånstans mellan 35 och 40, vilket kom som en spark på smalbenet. Men samtidigt får jag ju erkänna att jag stundvis beter mig som en snorunge. Jag kan inte rå för att jag är jobbets prankster och pajas. Så fort det finns läge, så är jag framme och busar. No matter vad, no matter vem.

Så...bortåt 40, eller 20? Vad har de gissat? Varför? Och vad sa de?

What's my age again?

Precis hemkommen från en attackmysig kväll på Liseberg. Helt outstanding, om man till och med får säga så. Det var ju knappt att man märkte de sju miljoner minusgraderna ute. Nästan inte en människa på plats, så det var verkligen fritt att bara strosa runt och mysa.

We liked.


Now - lite mys på soffan.

Ja, ikväll har man verkligen varit VIP. Efter en skön arbetsdag och lite god löpning tillsammans med min eminente filosofbroder Robin, blev det sen avkoppling med middag och bio i Göteborg.

Men inte bara vad skit som helst.

I gott sällskap skall gott ånjutas. Så det blev VIP-sidan på Bergakungen. Och detta innebar fri bar, lyxig middag, fri tillgång till snacks och dricka, och självklart lite lyxigare salong. Eller vad sägs om breda fåtöljer, med feta armstöd, fällbara ryggstöd och till och med ett litet bord mellan fåtöljerna? It was good, I tell you. Good. Filmen, Cornelis, var en tung men väldigt bra film. Jag brukar inte ha mycket till övers för svenska filmer, men den här var faktiskt riktigt bra. Att få en inblick i mannen bakom visorna, trubaduren, skägget, det var intressant. Tragiskt, men intressant.

Så kvällen får två tummar av två möjliga.

Och innan jag nu rinner i säng, ska jag bara lämna en bild som referens till Robins och Daniels senaste filosoferande i firmabilen - varför säger termometern INNE i bilen att det är minusgrader, när det trots allt är ganska varmt och gott i bilen?

Dagens inlägg riktar sig inte till en specifik person, utan till ett specifikt beteende jag har sett hos ganska många människor i min sociala sfär. Så kom inte och gapa på mig nu, ffs.

Ett fenomen som aldrig upphör att förvåna mig, är vad jag kallar för IT-blindhet. Människor som sitter framför en dator, men vet egentligen inte vad fan de gör. De klickar och pekar och trycker och skriver, and at the end of the day, kan de inte redovisa för vad det är de har gjort. Och det ställer till det för oss som kan lite mer om datorer, när dessa människor skriker efter oss och vill ha hjälp.

En dator pajar SÄLLAN på eget bevåg. En dator gör allt som oftast endast vad användaren på ett eller annat sätt säger åt den att göra, vilket innebär att en dator oftast pajar pga användaren. Och ska man då försöka få lite information ur personen i fråga, så är det rätt så kört om det rör sig om en IT-blind människa. Vill dessa minnas det rätt, så har de inte ens rört datorn.

Ett klassiskt exempel på IT-blindhet, är en person som laddar ner och/eller installerar något. Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick - "Uhm...var finns filen nu då?" eller "Jaha, var ligger programmet?" Jadu, kära vän...hade du tagit dig två sekunder extra, istället för att klicka dig fram likt en fjortonårig porrsurfare, så hade du med all säkerhet sett att datorn frågat dig var du vill spara filen, eller var du ska installera programmet.

Min mamma är en typisk sådan person. Jag mailar henne foton härifrån, och sen ringer hon och frågar var bilderna ligger. "I mailen.", svarar man ju snällt. "Ja, men jag sparade dem på datorn. Var hamnade de då?", får man som följdfråga. Och där någonstans börjar den molande känslan bakom tinningen.

Den här typen av Lucky Luke-datoranvändare fascinerar mig som sagt. Jag blir nyfiken på om detta beteende återspeglas i andra instanser av vardagen, som exempelvis ett telefonsamtal...
- "Du! Var är jag nånstans?"
- "Öh...skulle inte du bara köra till affären?"
- "Jo, jag satte mig i bilen och svängde på ratten och tryckte på pedalerna lite...men nu vet jag inte var jag är nånstans."

Eller...

- "Urk! Den här omeletten smakar kadaver!"
- "Verkligen! Vad har du gjort egentligen?"
- "Ja...man skulle väl ta saker i kylskåpet och röra ner i äggen?"
- "Förvisso, men kanske inte hallonsylt, mango chutney, äpplepaj och öronmedicin?"

Alltså...dagens hårt krävande samhälle, kräver att man håller tungan rätt i mun emellanåt. Du vill inte gärna borsta tänderna med salvan för analklådan. Du vill undvika att tvätta håret med handsalva. Du vill helst inte försöka byta TV-kanal med telefonen. Och du vill med all säkerhet inte gå ut med underkläderna utanpå byxorna. Du måste ha lite koll på vad du gör för att inte trassla till det, och det är ingen som helst skillnad när du sätter dig framför datorn.

Ska du spara ner en fil, så kommer datorn fråga dig var du vill spara den. Klicka inte bara på första bästa knapp, utan tänk på var du sparar sakerna. Om du ska installera ett program, kommer datorn fråga dig var du vill installera programmet (alternativt SÄGA var det kommer installeras). Se till att komma ihåg detta, så du inte står där på en tom p-plats mitt i ingenstans utan att veta var du är, hur du har hamnat där och hur du tar dig tillbaka.

Det är inte svårt.

Jag har för mig att jag har bearbetat ämnet någon gång tidigare, men what the hey.

Julen är pga jobb inställd i det Anderssonska hemmet i år. Och det är väl inget mer med det, man har gått och blivit van. Men vad jag aldrig kommer vänja mig vid, det är hur min släkt hanterar läget med avstånd kontra umgänge.

Brorsan, som bor i Stockholm, skaffade hus för inte alltför länge sen. Och nu fick han snilleblixten att det skulle firas jul hos honom. Ingen dum idé per sé, bortsett från att undertecknad som sagt inte kan närvara. Senast igår fick han det bekräftat medelst telefon, samtidigt som han då passade på att fråga om nyår - även den struken från min närvarolista. "Jaha, tråkigt...", får man till svar, innan ämnet snabbt klassas som avhandlat.

Inget mer med det, tänker ni läsare. Och förvisso sant, men...

Jag åker till Stockholm säkerligen nånstans runt fyra, fem gånger om året. Minst. Men själv får jag besök på sin höjd en gång om året. På sin höjd. Och varje gång jag för det på tal, så får man det gamla vanliga "Ja, vi vet, vi ska komma så fort som möjligt..." till svar. Men likt förbannat tycks de kunna klämma in en helg när jag får darren och kör upp. Betalar dyra bensinpengar, hotell och what not, och åker upp.

Och nu då, när jag helt enkelt kommer ha en jul där man inte existerar på världskartan, så får man ett "Jaha, tråkigt..." i örat. Inte en minsta lilla fråga om de ska komma ner, inget förslag på att de kan hälsa på efter nyår, ingenting.

"Jaha, tråkigt..."

Precis som det har låtit de senaste tretton åren.

Jag är då fan trött på det...

Okej, här kommer ett inlägg som kommer få er att tro att jag är ett nut-case. Oh, wait... F*ck it, luta er tillbaka, läs och ta det för vad det är. För det här är serious shit.

För några år sen, började skumma grejer inträffa i min lägenhet. Grejer som har fått mig att börja fundera på hur det verkligen står till med andar, spöken, poltergeists och annat löst pack som jag inte rå på. Det hela började en kväll, när jag i lugnan ro satt på soffan i vardagsrummet och hörde ett enormt PANG utifrån köket. Raskt tar jag mig ut för att se vad sjutton det var som hade hänt, och såg då en tavla som hade trillat ner från väggen. Jävla billiga IKEA-skit, kan inte hålla sig på plats.

Men grejen var bara den, att såväl vajern den hängde på, som kroken på väggen var intakta och inte det minsta deformerade. Det vill säga - tavlan hade rasat, men inte på grund av att vajern hade gått av eller att kroken hade pajat. Det var som att den hade lyfts ner från väggen. Skumt. Men jag hängde upp den igen, för den skulle ju helt enkelt hänga där.

Trodde jag.

Några dagar senare var det dags igen. Ännu ett PANG från köket, och ännu en gång var det samma tavla som hade gått i backen. Och ja, ännu en gång var allt helt och till synes intakt och omöjligt för att få omkull tavlan. Så denna gång höjde jag lite på ögonbrynet, och började undra om det var något onormalt som gjorde detta, så att säga. Tavlan hängdes inte upp igen. Istället valde jag att ställa den lutad mot ena köksbänken, i väntan på bättre tider. Där skulle ingen kunna slänga omkull tavlan i alla fall.

Trodde jag.

Ytterligare några dagar senare hördes åter igen ett bekant PANG från köket. What. The. Fuck. Ut i köket med mig, för att kolla vad som hänt, och håll i er - tavlan ligger ner på golvet. Visst, kanske stod den så dumt lutad långt ifrån bänken, att den kunde hasa ner och omkull? Eller kanske stod den så pass nära bänken, att den kunde tippa? But oh no. Så dum är jag inte. Den stod alldeles lagom, så att den varken skulle kunna glida eller tippa. Och framför allt inte tippa...vilket den hade gjort. Tavlan stod så pass lutad mot bänken, att det skulle behövas en kraft utifrån för att få den att tippa. Åter igen höjde jag på ögonbrynet, och ställde undan tavlan for good.

Sen gick det ett tag utan några smällar eller annat skumt. Den andra tavlan i köket hängde snällt på sin plats, och inget gick omkull. Så jag antog att detdär med tavlan måste ha varit nån freakgrej, med logisk förklaring.

Trodde jag.

En kväll lite längre fram, skulle jag käka glass eller nåt annat dylikt. Ut i köket för att hämta skål, dricka och sånt. Dock lyckades jag med bedriften att glömma en sked, så jag vände ut i köket igen. Och när jag kom ut till köket, möttes jag av en syn som åter igen fick mig att höja på ögonbrynet och som sände kalla kårar nerför min rygg - en av stolarna vid matbordet stod lutad mot väggen. Tippad, lutad mot väggen. Jag VET att stolen inte stod så när jag hade varit och hämtat de andra grejerna bara halvminuten tidigare. Men där stod den. Tippad mot väggen. Och till saken kan ju tilläggas att mina köksstolar är as av massivt trä. Inget man direkt blåser omkull. Jag kan erkänna att jag började få allt svårare att försöka skylla det på logiska förklaringar. Men jag skakade åter igen på huvudet och konstaterade att det bara var sammanträffanden som inte skulle hända igen.

Trodde jag.

Ytterligare ett litet tag hade gått sedan episoden med stolen, och åter igen var jag ute i köket och grejade. Gick fram och tillbaka, mellan kök och vardagsrum. Pretty standard. Men vid en av gångerna som jag kommer ut i köket, står en av kökslådorna öppen - lådan som jag förvarar köksknivarna i. Nu började det här bli för bissarrt, och jag kunde inget annat än att skratta åt det hela. Knivlådan, av allt. Den segaste lådan i köket (som jag faktiskt fick byta ut senare, men det är en annan episod), stod plötsligt utdragen. Jag hade då inte dragit ut den, varför skulle jag om jag gick fram och tillbaka och grejade med annat? Men varför hade jag inte heller hört den dras ut under de få sekunder jag var borta? Frågetecknen var och ÄR många, och redan då valde jag bara helt enkelt att inte ens söka svar på dem. Jag började helt enkelt acceptera att något skumt händer i mitt kök, men så länge det inte drabbar mig eller de mina rent fysiskt, så...go ahead. Oh, just det...vi kanske inte ska nämna gången jag var i köket och plötsligt kände hur det brände till på handen, för att hitta ett blödande rivsår...

Nu var det ett bra tag sen något hände, förutom att glödlampor har en tendens att paja väldigt mycket oftare ute i köket än någon annanstans i kåken...men det är inte ens värt att reagera på. Däremot hände nåt skumt imorse igen, och det är därför jag satte mig för att skriva om detta nu. Igår kväll tog jag - som ofta - ett glas oboy innan läggdags. När jag kom upp imorse, ställde jag ut glaset på diskbänken i väntan på att tömma diskmaskinen och stoppa in glaset. Senare. Satt här ute på soffan och glodde på TV, när jag hör ett skumt ljud med inslag av glas. Och när jag säger skumt ljud, så menar jag då alltså att det inte är nåt pang, slag, smäll, nåt som faller eller så. Det var bara ett skumt ljud, föjt av glassplitterljud. Går ut i köket, och ser att glaset har gått sönder. Det skumma är bara att det inte är glassplitter överallt i köket, vilket annars brukar vara vanligt när glas går sönder. Glassplittret, sånär som på det lilla som fallit ner på golvet, ligger ganska samlat på diskbänken. Och ännu skummare är det facto att det bara är nedre halvan på glaset som är pulveriserat, medan övre halvan är intakt.

Alla händelser jag har skrivit om här har säkert var och en sin individuellt logiska förklaring. Men allt som allt känns det väldigt skumt, men samtidigt lite ballt. Det bör även noteras att även om det har funnits mer folk här i huset vid vissa tillfällen, så har ingen varit i köket och ingen känns vid att ha gjort något av det inträffade.

Så...andar, finns dom?

På tal om detta med att vara pappa året runt...

Igår satt jag i firmabilen och hade en efter omständigheterna lugn stund, när min mobil plingade till.

"Hej", skickat från min son. Inget mer, inget mindre. Hej. Nu är det så att jag känner min pojk så pass, att när han skriver så, så är det något han vill. Och eftersom vi hade det lugnt just då, tog jag och ringde upp honom. En lite nedslagen röst svarar, och direkt förstår jag att det är något som inte stämmer. Mycket riktigt. Med gråten i halsen, berättar han att han med ett jättefint hemmagjort kort frågat chans på en tjej i klassen - och fått nobben.

Kniv i magen.

På nolltid ställer man om från jobb-Daniel till pappa-Daniel. Det spelar ingen roll hur pass risig dagen har varit, och det spelar inte heller någon roll hur kass eller nerstämd jag själv känner mig. Allt blir som bortblåst när man hör sitt barn i ett sådant läge. Jobbet fick vackert vänta femton minuter, men det gick att rycka upp pojken till slut. Det är det viktiga. Men det är tungt. Att inte kunna sitta där och krama om pojken. Att inte hålla om och försäkra om att allt kommer att bli bra. Att bara ge trygghet på annat sätt än en röst i telefonen. Det gör ont.

Vi vet att pappa inte kan vara där hela tiden, och det är förjävligt. Men tyvärr är livet sådant, det är inte alltid rättvist. Därmot vet du att jag aldrig är långt borta. Även om vi befinner oss på två helt olika platser, så finns jag alltid där. Och precis som när du skrubbade knät som liten, så är jag där direkt och blåser bort det onda. Glöm aldrig det, grabben. Aldrig.

Pappa älskar dig.

Det här är egentligen en fortsättning på inlägget från häromdan, där jag rantade loss angående fenomenet kring fars dag. Hur kommersen har skapat en dag, som är tänkt att tillägnas oss pappor, och som firas genom att köpa slipsar, skjortor och what not som vi kan "behöva". Ja, ni har väl läst inlägget...om inte, så gör det.

Efter en liten "diskussion" i ämnet, började jag fundera på hur många kommersiella dagar vi egentligen har. Och då stryker jag alltså jul, påsk och midsommar, som min motargumand tog upp. "Ja, varför ska man fira jul, påsk och midsommar?", det är liksom inte riktigt samma sak. Jul, påsk och midsommar har viss betydelse oavsett om man är troende eller ej. Framför allt är det dagar då man samlar sina nära och kära kring ett gott matbord och umgås. Samma sak gäller födelsedagar, då de HAR en riktig innebörd - det är trots allt dagen man såg dagens ljus, tog sitt första andetag, sög sitt första bröst osv. Klart att det måste uppmärksammas på dagen.

Men fars dag? Mors dag? Näe, jag köper inte det. Mor och far är man hela året runt, precis som jag sa i mitt tidigare inlägg. Och inte behöver vi slipsar, sjalar eller annat lull-lull på en specifik dag för att veta att vi är det? Jag ser hellre att jag uppmärksammas helt spontant istället. En kram, en puss, en teckning ritad på dagis/fritids...DET är riktig kärlek. Inte när almanackan säger att det är dags.

Samma sak gäller en annan stor komersiell dag - alla hjärtans dag. Näst efter jul, måste det vara en av de dagarna då det spenderas mest pengar på året. Och varför? För att alla respektive köper något fint till sin käresta. Humbug! Åter igen - jag uppvaktar min flickvän när jag vill och hur ofta jag vill, och blir hellre spontant uppvaktad vilken dag som helst. Inte den fjortonde februari.

Jag firar gärna jul, påsk och midsommar. Sätter mig kring matbordet med mina nära och kära, alla samlade för en av de få gångerna alla kan träffas tillsammans. Så det tänker jag inte säga ett ord om. Men fars dag, mors dag, namnsdagar och alla hjärtans dag...to hell with it.

Ja, så var det dags igen. Ingen har väl kunnat undgå kommersens ständiga påminnelser på sistone, om att det idag är fars dag. Andra söndagen i november, då pappa skall uppmärksammas med smörgås och kaffe på sängen, en slips köpt på KappAhl, en sidenskjorta från Dressmann, en blomma från Interflora och en chokladask från ICA.

Jag betackar mig.

Jag är pappa 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Inte bara andra söndagen i november. Jag är lika mycket pappa idag som jag var igår, och som jag kommer vara imorgon. Varför uppmärksammades jag inte igår? Varför uppmärksammas jag inte imorgon? Är fars dag en central uppmärksamningsdag för fäder? Må så vara, men behövs det?

Den dagen jag "sköt skarpt", så att säga, visste jag/vi precis vad som gällde. Ska man nu då uppmärksammas med en speciell dag för det? Jag uppmärksammas inte en dag om året för mitt yrkesval. Jag kommer nog inte uppmärksammas nästa år på årsdagen av mitt bilköp. När vi bestämde att skaffa barn, skrev vi på ett osynligt avtal där vi sa att vi skulle ställa upp för våra barn 24 timmar om dygnet, året om, till vårt sista andetag.

Detta belönas med att vi varje dag får se våra barn friska, glada, trygga och välmående. Och detta, mina vänner, detta är fars och mors dag. Vi behöver inga slipsar, skjortor eller blommor. Ett spontant "Jag älskar dig pappa", och en kram, vilken dag som helst på året slår det finaste silke.

Så grattis på fars och mors dag på er - varje dag. Och ja, grattis till er/oss söner och döttrar som står ut med våra föräldrar. Det är också värt ett omnämnande.