words of a nut-case

Det har vid ett antal tillfällen påpekats att jag är duktig när det gäller att formulera sig i skrift, och det ska jag inte sticka under stolen med. Hell, låt mig åtminstone sätta en medalj på min bringa, för böfvelen. Det är inte alltför ofta jag har en ego-boost, så när jag väl går loss så gör jag det.

Jag kommer fortfarande ihåg när jag för en herrans massa år sen tog en lös distanskurs i kriminologi, och började använda min kära mor som bollplank för mina arbeten. Hon blev snabbt imponerad av mitt sätt att skriva, och tyckte att jag skulle satsa på att sadla om till journalist.

Snacka om att jag regnade på hennes parad, när jag berättade om mina planer att bli polis.

Men visst, jag ska som sagt inte hymla med att jag gillar att skriva. Det gjorde jag redan som ung, när jag kunde sätta mig och dikta ihop de allra mest osannolika historier om allt och ingenting, men ändå knyta ihop det i ett präktigt litet paket. Sedermera blev det de obligatoriska heldagsuppsatsskrivningarna, som alla mina klasskamrater suckade och jämrade sig åt, medan jag själv såg det om årets roligaste dag. Jag var alltid först in och sist ut när vi skrev uppsatser. Och det märktes även på betygen.

Jag önskar att jag kunde hitta lådan där alla mina uppsatser och annat skrivet otyg finns...om den lådan nu existerar, jag vet inte riktigt vad morsan gjorde av alla mina grejer när jag flyttade hastigt och lustigt. Men det hade varit ganska skoj att hitta lådan, bara för att ta en trip down memory lane.

Länge har jag funderat på om jag skulle sätta mig ner och "skriva en bok". Visst, kanske inget som man springer till Bonnier med, men ändå...bara sätta sig ner och se om jag fortfarande har det. Behöver inte vara en flera hundra sidor tjock deckare, men något. Jag vet inte. Är bara jävligt sugen. Och väldigt lat.

Nåväl. En sak är i alla fall säker - pennan är mäktigare än svärdet.


...så länge inte handlingar är starkare än ord. Åh, denna röra.