words of a nut-case

På tal om detta med att vara pappa året runt...

Igår satt jag i firmabilen och hade en efter omständigheterna lugn stund, när min mobil plingade till.

"Hej", skickat från min son. Inget mer, inget mindre. Hej. Nu är det så att jag känner min pojk så pass, att när han skriver så, så är det något han vill. Och eftersom vi hade det lugnt just då, tog jag och ringde upp honom. En lite nedslagen röst svarar, och direkt förstår jag att det är något som inte stämmer. Mycket riktigt. Med gråten i halsen, berättar han att han med ett jättefint hemmagjort kort frågat chans på en tjej i klassen - och fått nobben.

Kniv i magen.

På nolltid ställer man om från jobb-Daniel till pappa-Daniel. Det spelar ingen roll hur pass risig dagen har varit, och det spelar inte heller någon roll hur kass eller nerstämd jag själv känner mig. Allt blir som bortblåst när man hör sitt barn i ett sådant läge. Jobbet fick vackert vänta femton minuter, men det gick att rycka upp pojken till slut. Det är det viktiga. Men det är tungt. Att inte kunna sitta där och krama om pojken. Att inte hålla om och försäkra om att allt kommer att bli bra. Att bara ge trygghet på annat sätt än en röst i telefonen. Det gör ont.

Vi vet att pappa inte kan vara där hela tiden, och det är förjävligt. Men tyvärr är livet sådant, det är inte alltid rättvist. Därmot vet du att jag aldrig är långt borta. Även om vi befinner oss på två helt olika platser, så finns jag alltid där. Och precis som när du skrubbade knät som liten, så är jag där direkt och blåser bort det onda. Glöm aldrig det, grabben. Aldrig.

Pappa älskar dig.