words of a nut-case

Okej, här kommer ett inlägg som kommer få er att tro att jag är ett nut-case. Oh, wait... F*ck it, luta er tillbaka, läs och ta det för vad det är. För det här är serious shit.

För några år sen, började skumma grejer inträffa i min lägenhet. Grejer som har fått mig att börja fundera på hur det verkligen står till med andar, spöken, poltergeists och annat löst pack som jag inte rå på. Det hela började en kväll, när jag i lugnan ro satt på soffan i vardagsrummet och hörde ett enormt PANG utifrån köket. Raskt tar jag mig ut för att se vad sjutton det var som hade hänt, och såg då en tavla som hade trillat ner från väggen. Jävla billiga IKEA-skit, kan inte hålla sig på plats.

Men grejen var bara den, att såväl vajern den hängde på, som kroken på väggen var intakta och inte det minsta deformerade. Det vill säga - tavlan hade rasat, men inte på grund av att vajern hade gått av eller att kroken hade pajat. Det var som att den hade lyfts ner från väggen. Skumt. Men jag hängde upp den igen, för den skulle ju helt enkelt hänga där.

Trodde jag.

Några dagar senare var det dags igen. Ännu ett PANG från köket, och ännu en gång var det samma tavla som hade gått i backen. Och ja, ännu en gång var allt helt och till synes intakt och omöjligt för att få omkull tavlan. Så denna gång höjde jag lite på ögonbrynet, och började undra om det var något onormalt som gjorde detta, så att säga. Tavlan hängdes inte upp igen. Istället valde jag att ställa den lutad mot ena köksbänken, i väntan på bättre tider. Där skulle ingen kunna slänga omkull tavlan i alla fall.

Trodde jag.

Ytterligare några dagar senare hördes åter igen ett bekant PANG från köket. What. The. Fuck. Ut i köket med mig, för att kolla vad som hänt, och håll i er - tavlan ligger ner på golvet. Visst, kanske stod den så dumt lutad långt ifrån bänken, att den kunde hasa ner och omkull? Eller kanske stod den så pass nära bänken, att den kunde tippa? But oh no. Så dum är jag inte. Den stod alldeles lagom, så att den varken skulle kunna glida eller tippa. Och framför allt inte tippa...vilket den hade gjort. Tavlan stod så pass lutad mot bänken, att det skulle behövas en kraft utifrån för att få den att tippa. Åter igen höjde jag på ögonbrynet, och ställde undan tavlan for good.

Sen gick det ett tag utan några smällar eller annat skumt. Den andra tavlan i köket hängde snällt på sin plats, och inget gick omkull. Så jag antog att detdär med tavlan måste ha varit nån freakgrej, med logisk förklaring.

Trodde jag.

En kväll lite längre fram, skulle jag käka glass eller nåt annat dylikt. Ut i köket för att hämta skål, dricka och sånt. Dock lyckades jag med bedriften att glömma en sked, så jag vände ut i köket igen. Och när jag kom ut till köket, möttes jag av en syn som åter igen fick mig att höja på ögonbrynet och som sände kalla kårar nerför min rygg - en av stolarna vid matbordet stod lutad mot väggen. Tippad, lutad mot väggen. Jag VET att stolen inte stod så när jag hade varit och hämtat de andra grejerna bara halvminuten tidigare. Men där stod den. Tippad mot väggen. Och till saken kan ju tilläggas att mina köksstolar är as av massivt trä. Inget man direkt blåser omkull. Jag kan erkänna att jag började få allt svårare att försöka skylla det på logiska förklaringar. Men jag skakade åter igen på huvudet och konstaterade att det bara var sammanträffanden som inte skulle hända igen.

Trodde jag.

Ytterligare ett litet tag hade gått sedan episoden med stolen, och åter igen var jag ute i köket och grejade. Gick fram och tillbaka, mellan kök och vardagsrum. Pretty standard. Men vid en av gångerna som jag kommer ut i köket, står en av kökslådorna öppen - lådan som jag förvarar köksknivarna i. Nu började det här bli för bissarrt, och jag kunde inget annat än att skratta åt det hela. Knivlådan, av allt. Den segaste lådan i köket (som jag faktiskt fick byta ut senare, men det är en annan episod), stod plötsligt utdragen. Jag hade då inte dragit ut den, varför skulle jag om jag gick fram och tillbaka och grejade med annat? Men varför hade jag inte heller hört den dras ut under de få sekunder jag var borta? Frågetecknen var och ÄR många, och redan då valde jag bara helt enkelt att inte ens söka svar på dem. Jag började helt enkelt acceptera att något skumt händer i mitt kök, men så länge det inte drabbar mig eller de mina rent fysiskt, så...go ahead. Oh, just det...vi kanske inte ska nämna gången jag var i köket och plötsligt kände hur det brände till på handen, för att hitta ett blödande rivsår...

Nu var det ett bra tag sen något hände, förutom att glödlampor har en tendens att paja väldigt mycket oftare ute i köket än någon annanstans i kåken...men det är inte ens värt att reagera på. Däremot hände nåt skumt imorse igen, och det är därför jag satte mig för att skriva om detta nu. Igår kväll tog jag - som ofta - ett glas oboy innan läggdags. När jag kom upp imorse, ställde jag ut glaset på diskbänken i väntan på att tömma diskmaskinen och stoppa in glaset. Senare. Satt här ute på soffan och glodde på TV, när jag hör ett skumt ljud med inslag av glas. Och när jag säger skumt ljud, så menar jag då alltså att det inte är nåt pang, slag, smäll, nåt som faller eller så. Det var bara ett skumt ljud, föjt av glassplitterljud. Går ut i köket, och ser att glaset har gått sönder. Det skumma är bara att det inte är glassplitter överallt i köket, vilket annars brukar vara vanligt när glas går sönder. Glassplittret, sånär som på det lilla som fallit ner på golvet, ligger ganska samlat på diskbänken. Och ännu skummare är det facto att det bara är nedre halvan på glaset som är pulveriserat, medan övre halvan är intakt.

Alla händelser jag har skrivit om här har säkert var och en sin individuellt logiska förklaring. Men allt som allt känns det väldigt skumt, men samtidigt lite ballt. Det bör även noteras att även om det har funnits mer folk här i huset vid vissa tillfällen, så har ingen varit i köket och ingen känns vid att ha gjort något av det inträffade.

Så...andar, finns dom?