words of a nut-case

Jag har för mig att jag har bearbetat ämnet någon gång tidigare, men what the hey.

Julen är pga jobb inställd i det Anderssonska hemmet i år. Och det är väl inget mer med det, man har gått och blivit van. Men vad jag aldrig kommer vänja mig vid, det är hur min släkt hanterar läget med avstånd kontra umgänge.

Brorsan, som bor i Stockholm, skaffade hus för inte alltför länge sen. Och nu fick han snilleblixten att det skulle firas jul hos honom. Ingen dum idé per sé, bortsett från att undertecknad som sagt inte kan närvara. Senast igår fick han det bekräftat medelst telefon, samtidigt som han då passade på att fråga om nyår - även den struken från min närvarolista. "Jaha, tråkigt...", får man till svar, innan ämnet snabbt klassas som avhandlat.

Inget mer med det, tänker ni läsare. Och förvisso sant, men...

Jag åker till Stockholm säkerligen nånstans runt fyra, fem gånger om året. Minst. Men själv får jag besök på sin höjd en gång om året. På sin höjd. Och varje gång jag för det på tal, så får man det gamla vanliga "Ja, vi vet, vi ska komma så fort som möjligt..." till svar. Men likt förbannat tycks de kunna klämma in en helg när jag får darren och kör upp. Betalar dyra bensinpengar, hotell och what not, och åker upp.

Och nu då, när jag helt enkelt kommer ha en jul där man inte existerar på världskartan, så får man ett "Jaha, tråkigt..." i örat. Inte en minsta lilla fråga om de ska komma ner, inget förslag på att de kan hälsa på efter nyår, ingenting.

"Jaha, tråkigt..."

Precis som det har låtit de senaste tretton åren.

Jag är då fan trött på det...