words of a nut-case

Alla har vi sett dem. Den där klassiska människan som man tittar på, och ordet "hora" är det första som dyker upp i huvudet. På ett eller annat sätt känner vi alla till en sån person. Eller ja, så tycks det vara i alla fall. Samtalsämnet dök nämligen upp under ett samtal med en vän, och ja...titta där.

Min personliga erfarenhet kommer från min förra arbetsplats. En tjej som jobbade där en kort period, men lämnade ett väldigt spännande spår efter sig. Ett spår som för många nu såhär i efterhand skriker det berömda ovan nämnda ordet.

Det hela började med att personen i fråga blev god vän med undertecknad, och som vilken annan god vänskap var det självklart givet att man fikade tillsammans, lunchade samtidigt, satt och pratade skit och hade kul rent allmänt. Inga konstigheter. Men tydligen ville denna personen mer, och när detta vänligt men bestämt avböjdes från mitt håll, ja...då var man knappt vatten värd.

Men.

This is where the fun begins. Det tog inte lång tid efter detta, som personen i fråga hade inlett en precis lika åååååh så kul vänskap med en annan manlig arbetskamrat. Och åter igen var det mellan dem gemensamma fikastunder, luncher, umgänge och what not. Det var lite lustigt att se det utspelas såhär utifrån sett, för nu förstod man gliringarna lite bättre.

Men. Igen.

Även här svalnade den överdrivna vänskapen ganska snart, och lika snabbt igen var det ännu en annan manlig kollega som var den nya bäste vännen. Än en gång spelades samma lustiga scenario upp, och nu var vi två som stod och tittade på och skrattade gott.

Meeeeeen. Ja, än en gång.

Tro det eller ej, mina kära läsare, så hände det igen. En fjärde stackare fick bli säsongens smak, med allt vad det innebar. Det var knappt att man kunde tro sina ögon, och nu var snacket väl utbrett bland personalen på plats. Needless to say, så slutade denna människa på arbetsplatsen kort efter det. Och det var då det började bubbla upp bland oss fyra inblandade, att hon hade gått tillväga på precis samma sätt med alla fyra. Vänskap, trevligt umgänge, en skoj kompis...som sen så småningom ville mer. Och när hon fått nobben, så har personen tappat all aktning och inte varit värd den jord han trampat på. I fyra fall.

Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man tänker på sånahär människor. Såna som går från person till person och söker bekräftelse, och när de har sugit ur det de vill ha så går de vidare till nästa. Men samtidigt kan man inte låta bli att tänka på hur tomma de måste känna sig inombords. Hur de går till sängs om kvällarna och känner dendär krypande, äckliga känslan...för nog fan vet de vad de gör, och de känner sig själva äckliga. Men faktum kvarstår - de utnyttjar folk. Vissa kallar såna människor för pest, andra för ohyra, eller rentav horor.

Och alla känner vi en. Minst.

...rullar jag så långt in under soffan som det bara går. Och där står man och tänker "Typiskt, av alla ställen, så skulle den förstås rulla längst in, längst bak bakom alla kablar, där alla dammråttor hamnar när de ska dö, och är omöjlig att nå. Jävla gummiboll."

Ja, det är mer eller mindre jag just nu. Off mood, ur gängorna, trött, kinkig och har förmodligen gått och fått både en och sjutton doser Fukitol i sömnen. Och det värsta är att jag har mindre och mindre anledning till att skylla på den här förbannade vintern. Morgnarna blir ljusare och ljusare, kvällarna likaså. Ljusmässigt börjar våren göra sig påmind. Att vi sen fortfarande har ett harmageddon med snö utanför dörren, det är en annan femma. Vi har ljus i alla fall. Och ljus är bannemig viktigt.

Så vad ska jag skylla på? Mycket på jobbet? Situationen med farsan? Människor som jag skulle vilja (men varken får eller tänker, för den delen) sparka ut tänderna på? Allt och alla som hela jävla tiden förväntar sig att jag ska vara deras jävla 24/7 amatörpsykolog? Jadu, det känns som att allt bara hamnar i en stor, bubblande gryta, och där ligger det och puttrar. Puttrar och jäser och bara väntar på att få rinna över. Men samtidigt känns det som att den här grytan rymmer ganska mycket skit. Men det betyder inte att grytan inte är trött.

Och detta suger. Jag har fått kommentarer om att jag inte är riktigt mig själv, frågor om vad som händer och what not. Och ärligt talat kan jag inte sätta fingret på vad det är, mer än den här jävla grytan som puttrar. Men jag kan inte direkt säga att jag kan göra nåt åt saken? Jag kan inte påverka jobbet - alltför mycket, jag kan inte kurera farsan, och jag skulle ligga pyrt till om jag gick fram till det fåtal personer jag anser förtjänar det och ge dem en extra spricka i röven. Näe, då är det bättre att skylla på den här förbannade vintern istället.

Jävla vinter.

Fat.

Handgranat.

Ja, det är väl mer eller mindre så jag känner mig, efter veckan som har varit.

Slut.

Meeen, det är inte långt kvar till semestern. Och on the positive side - det har börjat töa. Vi har säkert fått nånstans runt decimetern mindre snö på bara en dag! Ja, översämmat lite här och där, men...SNÖN FÖRSVINNER! Jag får citera Gert Fylking - "ÄNTLIGEN!"

På tal om nåt helt orelaterat. Sprang in i en person idag, i en såndär "aaaw-fuck-det-går-inte-att-undvika-kontakt"-situation, dessutom. Inte för att personen i fråga iof berör mig på det sättet, det är bara det att jag helt enkelt känner att jag inte har något med den personen att göra. Det var en gång en god vän, en väldigt god vän som man ställde upp i vått och torrt för, men...just nu så är det bara your regular John Doe för mig.

En jävla synd, men jag står tyvärr fast vid min rätt - I did you no wrong.

Bara för att den var så rolig.

Grådassig, småblåsig vinterlördag. Vad göra? Daniel bestämmer sig för att åka ner till det lokala köpcentrat för att fönstershoppa. OBS! - fönstershoppa. Dvs, bara lalla runt och titta på grejer.

Där failade jag.

Kom in på Dressman och fick syn på en riktigt snygg ljusblå linneskjorta. "Hmmm, undrar hur den ser ut på mig...", tänkte jag. Så. Det var bara att styra av mot provrummen och svida om. Och håll i er, jag tyckte det såg riktigt godkänt ut. Gick ut ur provhytten för att se i lite bättre ljus, och hör då en kvinnlig stämma säga "Går det bra här?" - en giftig försäljare. Varning! Varning! För att inte vara ett totalt arsel, svarade jag att allt var lugnt och under kontroll. "Bra, för den där skjortan var riktigt snygg på dig!", får jag till svar.

Och där failade jag.

Tackade för kommentaren, och bestämde mig för att ta skjortan. Visst, 199:- för en linneskjorta är ju inga pengar, så vafanken. Gick fram till kassan, där en annan tjej stod. Lägger fram skjortan och tar fram plånboken. "Du vet väl att det är TVÅ skjortor för 299:-, va?"

Och där failade jag igen.

Visst, en hundring till, vad gör det? Så det var bara att lalla iväg och hitta en skjorta till i nån schysst färg. Kollade på militärgrön, sandbeige och till och med lila...men mjae. Så jag tog en vit. Vita linneskjortor går ju ALLTID an. Och så fram till kassan igen. För att nu betala två skjortor.

Nu stod plötsligt den första tösen i kassan, hon som lurade mig på den första skjortan. Nåväl. Jag la snällt fram den andra skjortan, och tog fram plånboken en andra gång. Medan hon slår in skjortorna, tindrar hon med ögonen och säger "Vi har kalsonger, X antal för Y kronor..." (kommer inte ihåg antalet eller summan). Men där fick det räcka. Jag svarade att jag har gott om kalsonger hemma. "Okej, men vi har även strumpor, sex par för hundra kronor...", och åter igen fick jag tålmodigt tacka för intresset men tacka nej. "T-shirts då?"

"GAAAAAAAAH!!! SLÅ IN MINA JÄVLA GREJER, STOPPA DEM I PÅSEN, TA BETALT OCH RÄCK MIG PÅSJÄVELN!!!", skrek jag inombords, medan jag bet ihop och åter igen tackade nej.

Jag tog min påse och gick därifrån, med en smutsig känsla som omgav mig.



I had just been shopping-raped.

Så hade vi då avtackning för en kollega som valt att röra sig vidare, efter fjorton år hos oss. En ganska emotionell stund för bland annat undertecknad, som har jobbat mycket med denne person. Det blev kaka, kaffe, presenter, tal, kramar och den obligatoriska blomman. En fin blomma, förstås, som överräcktes till denne persons stora förtjusning och övrigas glädje.

Men.

Alla sällskap har förstås sin bassängkissare, och så även här. Föga förvånande föll den lotten på arbetsplatsens förmodligen mest......ja, inte smartaste person, som tog en titt på blomman och vräker ur sig orden "Vilken kärringblomma!"

Now. De flesta tänker nog att en bufflig grabb, eller en gammal silverrygg utan vidare taktkänsla sagt detta.
FEL FEL FEL FEL!!! Detta kom från en ung dam, en ung dam som på sistone har fått många att rynka pannan åt hennes beteende, nonchalans och uttalanden. Den här personen har haft en jobbig period, och kanske fortfarande har det, men det finns gränser för hur man kan bete sig. Och här gick hon inte bara över gränsen, hon pissade även på den på väg över.


Det är för mig underkänt. Jävligt underkänt. Och det här är vad vi i kollegiet anser om det.

Kändes som om det var igår jag åkte ner till Mallis, och plötsligt är man hemma igen. Känns så jävla fel på alla de sätt. Tiden ska inte få gå såhär fort, det är fel, fel, fel!

Framför allt känns det fel, för att det känns som om jag inte fick tillräckligt med tid med farsan. Han låg inlagd på sjukhuset hela tiden, sånär som på söndagen då han fick komma ut några timmar för att vara med på farfars 90-årsfirande. Men för övrigt låg han inne på sitt rum på sjukhuset, och fick ta emot besök en timme om dagen. Och då skulle man dessutom vara fullt påpälsad med skydd från topp till tå. Näe, det kändes bara fel. Skönt att vara med pappa, förstås, men ändå så fel med tanke på omständigheterna. Och speciellt för att det bara var några få dagar. Fel, säger jag. Fel.

Men för övrigt var det i alla fall okej. Hotellet var riktigt kick-ass, och utsikten från balkongen var lätt den bästa jag har haft.



Och som grädde på moset, hade vi världens åskväder ena natten. Vaknade av en sjujävla smäll, och på två röda satt jag påklädd på balkongen och njöt av skådespelet rakt ovanför oss. Vad jag däremot lyckades missa, och inte riktigt fattar hur, är att vi tydligen skakades av ett jordskalv en morgon. Den drabbade just det området där vi bodde, och var en 3'a på richterskalan...men likt förbannat lyckades jag sova mig igenom den. Hur bra är det då? Orutinerat...

Resans anekdot måste dock ändå vara från utresedagen. Ett tekniskt problem försenade flyget från Köpenhamn i drygt en och en halv timme, vilket i sin tur innebar att jag hann spendera hela tjugotre sekunder i Barcelona. Jävlar i havet, jag har aldrig sprungit så mycket och så fort som då. Och det var inte alls pinsamt att komma fram till gaten och se hur personalen bara stod och väntade...

Well, i det stora hela sett är jag nöjd med minisemestern. Men det var som sagt för kort. Och helt fel omständigheter. Men det var ändå skönt att komma iväg.

Så varför klaga?

Sitter här med en nioåring som plötsligt blivit helt frälst av det gudomliga bandet KISS. Behöver jag säga mer? Får se om jag överraskar honom med att köra ner till konserten i Malmö i sommar...

För övrigt måste jag säga att jag är riktigt kluven. Ska jag bara skratta och gratulera (mest skratta), eller ska jag vara medmänsklig och varna stackars människan? Han vet inte vad han håller på ger sig in i...

I evigheter har kvinnor gnällt om klassikern "Om en kille ligger med många tjejer, så anses han vara kung. Men om en tjej ligger med många killar, anses hon vara en slampa. Är det rätt?" Well, mina vänner, se det såhär - om man har en nyckel som kan öppna väldigt många lås, så anses den vara en huvudnyckel. En grym nyckel som alla vill ha. Men om vi har ett lås som kan öppnas av många nycklar, så...ja, då måste vi väl ändå vara överens om att det är ett ganska risigt lås?

Observera nu att ni måste läsa hela inlägget innan ni börjar gå loss på mig om vilken hemsk människa jag är. Vilket jag iof redan vet...

Häromdan läste jag en insändare i en av våra tusen lokaltidningar, en insändare från den klassiska hundmänniskan. I denna insändare klagade skribenten på det facto att det skjuts fyrverkerier under större delen av nyårsaftonen, och hur detta påverkade hennes hund. Hon skrev om hur hon måste medicinera sin hund med lugnande medel, men tyckte inte om att hennes hund var okontaktbar under större delen av kvällen. Och hon tycker inte heller att det är kul att tvingas ifrån sitt hem i flera timmar på nyårsafton, för att hunden inte ska vara i närheten av allt smällande. Därför ville hon på något sätt få igenom att man bara ska få skjuta fyrverkerier från någonstans runt en halvtimme innan tolvslaget, och en stund därefter.

Där någonstans kände jag att jag ruttnade på denna hundmänniska. Det här är ett klassiskt exempel på en människa som lever sitt liv för sin hund, som vill att allt och alla ska anpassa sig efter hunden och dess behov. Gäster som kommer hem till dem är inte välkomna tillbaka såvida de inte hälsar på hunden när de har hälsat på värdarna. Och hunden ska vara med vart än husse och matte åker. Det innebär alltså att de oannonserat tar med sig sin hund på andra sociala tillställningar de är bjudna på, dvs - middagar och kalas hos andra människor. Alltid lika uppskattat att helt plötsligt ha en hund rännandes runt objudet hemma hos sig.

Sådana människor kan jag tyvärr inte med. Jag har personligen själv några såna i min umgängeskrets, och jag blir alltid lika full i skratt som full av irritation när jag ser dem. För deras hund är verkligen som om de hade fött djuret självt ur sin livmoder.

Och visst. Självklart ska man älska sin hund (eller sitt djur i allmänhet) som om det vore ens barn. Men det finns gränser. När man ställer krav på sin umgängeskrets och samhället i allmänhet, då har man tappat bollarna helt. Jag känner massor med hundägare som inte ställer till med något rabalder över nyårsfirande, som alltid frågar om de kan/får ta med hunden hem till en och som sätter tydliga gränser mellan människa och hund. De visar både för sig själva, andra och hunden själv att de är hundägare. Att det är de som äger hunden, inte att hunden äger dem. Det är skillnaden mellan hundmänniskor och hundägare.

Så. Jag antar att de flesta av mina lokala vänner och läsare här lär har läst mitt svar till denna hundmänniska i Kungsbackaposten. För de som känner mig, vet att jag inte håller käften. Jag var snabb som ett lavemang med att skicka in ett svar, som mer eller mindre gjorde den här personen påmind om att deras älskade hund vackert ställer till det för andra människor HELA ÅRET OM. Nu när det är vinter och fullt med snö ute, påminns vi verkligen om att det finns hundar. Var femte meter ser vi en skvätt med den klassiska gula snön. Och på vissa ställen är det ännu mer, då man nästan kan tro att en elefant stått och kissat. Det är jättekul för speciellt oss föräldrar som har barn som älskar att vältra sig i snön. Vi måste hålla järnkoll på dem, så de inte dyker med huvudet före ner i en gul hög, eller så att de inte kastar en ljusgul snöboll på oss föräldrar. På samma sätt måste vi resten av året se upp när vi går på gräsmattor, så vi inte går och trampar i en rykande färsk nylagd korv. För kom igen nu, hur många av oss här har INTE gått och trampat i en hundskit?

Hundar, och dess lata ägare, ställer till det för allt och alla hela året om. Det går inte att blunda för. Men det är jävligt sällan någon säger något om det. Hundar måste trots allt kissa och bajsa, det går inte heller att komma ifrån. Det är något som alla vi vet och förstår...även om själva bajsplockandet kunde vara lite flitigare. Men på nyårsafton, då jävlar vaknar alla hundmänniskor till liv och anser att samhället är värdelöst som tillåter fyrverkeriskjutande på andra tider än mellan 23:30 och 00:30. Har de någonsin funderat på de familjer med barn som med all sannolikhet ligger och sover till tolvslaget, men som ändå vill se lite av de fina fyrverkerierna om så redan klockan fem på kvällen? Jag har själv varit där, och jag förstår det till fullo. Det rör sig om EN dag om året som det smäller, och som de stackars hundarna blir nervösa och mår dåligt. Men det rör sig om trehundrasextiofem dagar som vi övriga människor måste akta oss för att inte vurpa på en rykande hundskit, eller dyka ner i gul snö. Ändå är det hundmänniskorna som en gång om året hörs mest.



Därför, mina vänner, därför tycker jag inte om hundmänniskor.

Hur får man en collie att låta som en katt?

Kör sodexho-svepningen i bandsågen, och presto! -"Miiaaaaaauuuuuu"



Imorgon kommer ett lite mer utförligt inlägg om fenomenet "Hundmänniskor". Icke att förväxla med "Hundägare".

Låt det bli känt att jag, Daniel, avskyr snö och allt vad det står för.

Jag skojar inte. Jag hatar snö.

Häromdan var jag ute och mellandagsshoppade, och jag fick med mig mer än jag hade betalat för. Dock inget i plastpåse.

Jag var i tre av varandra oberoende affärer, vars namn jag inte tänker nämna (de rimmar iaf på Liba, ElGikanten och MediaParkt), och blev helt förbluffad över hur säkerheten funkar hos dem. Ett av ställena hade en vakt som såg ut att undra hur sjutton han hade hamnat där, och jag slår vad om att man skulle kunna stjäla hans byxor utan att han ens märkte av det. Det andra stället har - som vanligt - ett gäng vakter som man genast ser är sånadär klassiska PHS-rejects. Dvs - tuffingar som egentligen bara vill ha lagen på sin sida för att sätta sig på folk. Lite läskigt.

Men bäst av allt var att larmbågarna tjöt till på två av ställena, varav två gånger på ena stället. Mellandagsrea, mer folk än på Ullared, av alla de sorterna...som bäddat för dumheter. Så vad förväntar man sig när bågarna tjuter? Jo, att säkerhetsansvariga direkt ska vara på plats för att reda ut vad som hänt. Men vad hände? På ena stället tog det typ tio sekunder innan vakten ens reagerade, och då lyfte han bara lite på huvudet för att från femton meters håll kanske få en glimt av vad det var som lät. Och på andra stället vankade vakten lite långsamt och lojt bort till kassan.

Nu menar jag förstås inte att man ska kalla in NI eller dylikt så fort larmet går, men lite mer engagemang skulle jag som arbetsgivare och butikschef kräva. I ett sånthär virrvarr av människor är det inte alls svårt att ta en tvättmaskin under armen och bara lalla ut genom kassakön och larmbågarna, för att sen försvinna i myllret av människor.

Näe, jag kan inte direkt säga att det jag såg denna dagen ökade på mitt redan låga förtroende för butiksväktare.

Igår (julafton) pratade jag - förstås - med hela tjocka släkten på telefon. Men ett av samtalen blev lite utöver det vanliga "hej hej, god jul, vad har ni ätit, vad blev det för julklappar, osv osv osv"-snacket. Och av alla, så var det när jag pratade med mamma.

Hon berättade nämligen att hon hade skickat ett sms till pappa - som för övrigt mår bra och är ute från sjukhuset i några dagar nu - för att kolla hur läget var med honom. Till grejen hör den, att hon även för några dagar sen hade skickat ett sms till honom, men då hade inte farsan hennes mobilnummer. Självklart blev han lite förvånad och undrade vem det var som skrev. Och så fick då morsan förklara att det var hon. Hur som. Igår skickade hon som sagt ännu ett sms och kollade läget, varvid han åter igen frågade vem det var som skrev. Farsan är inte dum, och dessutom är han en notorisk skämtare...så det bäddade för allehanda sms-hyss mellan de två.

HALLÅ!

Mina föräldrar är A: frånskilda, och B: strax över 60 år gamla. Och de sms-skämtar med varandra, som om de vore ett par ungjävlar? Vafan! JAG håller på sådär, men det hör för sjutton till min generations kultur!

Dock får jag erkänna att jag skrattade mig harmynt åt det. Bara tanken på att ha morsan och farsan konverserandes med varandra är ju skoj. Att de sen gör det via sms är ännu roligare. Och att de sen håller på kivas fram och tillbaka som små ungar, det är hilariöst!

Så det blev en ganska trevlig julklapp, bara sådär.

Något jag verkligen lärde mig från när jag läste den lilla gnuttan sociologi, var att allt som händer har en bakomliggande orsak. Allt som görs har en anledning, något som andra ofta kanske inte riktigt tänker på. Så sociologin fick mig verkligen att öppna ögonen för folks beteende.

Men.

Det finns vissa människor som jag, hur mycket jag än vrider och vänder på det, inte kan förstå mig på. Självklart bär alla på sitt bagage, men visst beteende måste ha ett sådant bagage bakom sig att personen i fråga borde vara i akut behov av en psykolog. Sådant beteende är skadligt, inte för omgivningen, utan för personen själv. Att dagligen bete sig på det sätt man gör, kommer i slutändan straffa sig självt när folk tröttnar på den skiten.

Och det fall jag tänker på just nu är på väldigt, och då menar jag väldigt god väg att bränna ut sig. Alla har rätt till en dålig dag. Men när till och med det allra närmaste kollegialet inte vet vilken fot man ska stå på från stund till stund, och när andra runtomkring inte längre känner igen personen, då har det gått långt. En person som ena sekunden dampar loss för ett oskyldigt skämt, för att nästa sekund stå och attackskratta snudd på gränsen till tillgjort, det är tecken på osundhet. Läge-för-psykolog-osundhet.

Eller så kan man bara vänta och se hur hela omgivningen och karriären rasar ihop. By all means.

Men jag förstår mig inte på det i alla fall.