Redan?
Kändes som om det var igår jag åkte ner till Mallis, och plötsligt är man hemma igen. Känns så jävla fel på alla de sätt. Tiden ska inte få gå såhär fort, det är fel, fel, fel!
Framför allt känns det fel, för att det känns som om jag inte fick tillräckligt med tid med farsan. Han låg inlagd på sjukhuset hela tiden, sånär som på söndagen då han fick komma ut några timmar för att vara med på farfars 90-årsfirande. Men för övrigt låg han inne på sitt rum på sjukhuset, och fick ta emot besök en timme om dagen. Och då skulle man dessutom vara fullt påpälsad med skydd från topp till tå. Näe, det kändes bara fel. Skönt att vara med pappa, förstås, men ändå så fel med tanke på omständigheterna. Och speciellt för att det bara var några få dagar. Fel, säger jag. Fel.
Men för övrigt var det i alla fall okej. Hotellet var riktigt kick-ass, och utsikten från balkongen var lätt den bästa jag har haft.
Och som grädde på moset, hade vi världens åskväder ena natten. Vaknade av en sjujävla smäll, och på två röda satt jag påklädd på balkongen och njöt av skådespelet rakt ovanför oss. Vad jag däremot lyckades missa, och inte riktigt fattar hur, är att vi tydligen skakades av ett jordskalv en morgon. Den drabbade just det området där vi bodde, och var en 3'a på richterskalan...men likt förbannat lyckades jag sova mig igenom den. Hur bra är det då? Orutinerat...
Resans anekdot måste dock ändå vara från utresedagen. Ett tekniskt problem försenade flyget från Köpenhamn i drygt en och en halv timme, vilket i sin tur innebar att jag hann spendera hela tjugotre sekunder i Barcelona. Jävlar i havet, jag har aldrig sprungit så mycket och så fort som då. Och det var inte alls pinsamt att komma fram till gaten och se hur personalen bara stod och väntade...
Well, i det stora hela sett är jag nöjd med minisemestern. Men det var som sagt för kort. Och helt fel omständigheter. Men det var ändå skönt att komma iväg.
Så varför klaga?
Framför allt känns det fel, för att det känns som om jag inte fick tillräckligt med tid med farsan. Han låg inlagd på sjukhuset hela tiden, sånär som på söndagen då han fick komma ut några timmar för att vara med på farfars 90-årsfirande. Men för övrigt låg han inne på sitt rum på sjukhuset, och fick ta emot besök en timme om dagen. Och då skulle man dessutom vara fullt påpälsad med skydd från topp till tå. Näe, det kändes bara fel. Skönt att vara med pappa, förstås, men ändå så fel med tanke på omständigheterna. Och speciellt för att det bara var några få dagar. Fel, säger jag. Fel.
Men för övrigt var det i alla fall okej. Hotellet var riktigt kick-ass, och utsikten från balkongen var lätt den bästa jag har haft.
Och som grädde på moset, hade vi världens åskväder ena natten. Vaknade av en sjujävla smäll, och på två röda satt jag påklädd på balkongen och njöt av skådespelet rakt ovanför oss. Vad jag däremot lyckades missa, och inte riktigt fattar hur, är att vi tydligen skakades av ett jordskalv en morgon. Den drabbade just det området där vi bodde, och var en 3'a på richterskalan...men likt förbannat lyckades jag sova mig igenom den. Hur bra är det då? Orutinerat...
Resans anekdot måste dock ändå vara från utresedagen. Ett tekniskt problem försenade flyget från Köpenhamn i drygt en och en halv timme, vilket i sin tur innebar att jag hann spendera hela tjugotre sekunder i Barcelona. Jävlar i havet, jag har aldrig sprungit så mycket och så fort som då. Och det var inte alls pinsamt att komma fram till gaten och se hur personalen bara stod och väntade...
Well, i det stora hela sett är jag nöjd med minisemestern. Men det var som sagt för kort. Och helt fel omständigheter. Men det var ändå skönt att komma iväg.
Så varför klaga?
Kommentarer
Trackback
