Human nature.
Något jag verkligen lärde mig från när jag läste den lilla gnuttan sociologi, var att allt som händer har en bakomliggande orsak. Allt som görs har en anledning, något som andra ofta kanske inte riktigt tänker på. Så sociologin fick mig verkligen att öppna ögonen för folks beteende.
Men.
Det finns vissa människor som jag, hur mycket jag än vrider och vänder på det, inte kan förstå mig på. Självklart bär alla på sitt bagage, men visst beteende måste ha ett sådant bagage bakom sig att personen i fråga borde vara i akut behov av en psykolog. Sådant beteende är skadligt, inte för omgivningen, utan för personen själv. Att dagligen bete sig på det sätt man gör, kommer i slutändan straffa sig självt när folk tröttnar på den skiten.
Och det fall jag tänker på just nu är på väldigt, och då menar jag väldigt god väg att bränna ut sig. Alla har rätt till en dålig dag. Men när till och med det allra närmaste kollegialet inte vet vilken fot man ska stå på från stund till stund, och när andra runtomkring inte längre känner igen personen, då har det gått långt. En person som ena sekunden dampar loss för ett oskyldigt skämt, för att nästa sekund stå och attackskratta snudd på gränsen till tillgjort, det är tecken på osundhet. Läge-för-psykolog-osundhet.
Eller så kan man bara vänta och se hur hela omgivningen och karriären rasar ihop. By all means.
Men jag förstår mig inte på det i alla fall.
Men.
Det finns vissa människor som jag, hur mycket jag än vrider och vänder på det, inte kan förstå mig på. Självklart bär alla på sitt bagage, men visst beteende måste ha ett sådant bagage bakom sig att personen i fråga borde vara i akut behov av en psykolog. Sådant beteende är skadligt, inte för omgivningen, utan för personen själv. Att dagligen bete sig på det sätt man gör, kommer i slutändan straffa sig självt när folk tröttnar på den skiten.
Och det fall jag tänker på just nu är på väldigt, och då menar jag väldigt god väg att bränna ut sig. Alla har rätt till en dålig dag. Men när till och med det allra närmaste kollegialet inte vet vilken fot man ska stå på från stund till stund, och när andra runtomkring inte längre känner igen personen, då har det gått långt. En person som ena sekunden dampar loss för ett oskyldigt skämt, för att nästa sekund stå och attackskratta snudd på gränsen till tillgjort, det är tecken på osundhet. Läge-för-psykolog-osundhet.
Eller så kan man bara vänta och se hur hela omgivningen och karriären rasar ihop. By all means.
Men jag förstår mig inte på det i alla fall.
Kommentarer
Trackback
