words of a nut-case

I nästan ett år fick vi höra om den illa beryktade svininfluensan, och dess risker. Ord som "pandemi", "vaccin" och "larm" blev del av vår vardag. Man räknade med en smitta som skulle sprida sig i år framöver och skörda massor med liv. Så pass, att det drogs paralleller till spanska sjukan som under två års tid skördade mellan 50 och 100 miljoner offer.

Vad hände sen?

En fis i badkaret, det var vad det blev. Massiva påtryckningar för att vaccinera Svea rikes befolkning resulterade i vad? En bråkdel döda, jämfört med en vanlig säsongsinfluensa. Massvis med sjuka pga vaccinet i sig. En psykologisk hysteri i likhet med Orson Welles radiohistoria från 1938. Och idag, halvvägs genom april 2010 är ordet "svininfluensa" som bortblåst.

Samma sak upplevde vi för några år sen, med något som då kallades för "fågelinfluensan". Åter igen menade media att halva världen skulle gå under, och det hela slutade med att det rann ut i sanden. Världshysteri, många dödsfall, men inte mycket mer än det.

Och så har vi då den här jävla vulkanen på Island nu då. En vulkan som spyr aska, och orsakar genast masshysteri i media igen. Det enda vi har läst och hört om de senaste dagarna har handlat om den här vulkanen, och hur den påverkar oss. Känsliga kan få andningsbesvär, det kommer råda brist på medicin, flygtrafiken stoppas och folk blir strandade. Och framför allt - handeln stannar. Och detta kan pågå i flera år, har vi kunnat läsa om.

KOM IGEN!

Först av allt håller vulkanfan på "ge upp", askan övergår nu i lava vilket innebär att de här askmolnen kommer försvinna inom kort. Sen finns det alternativ till flyget, hur lyckades man annars frakta saker och ting för hundra år sen? Mark my words - om en månad kommer folk knappt komma ihåg att den här vulkanen hade ett utbrott över huvud taget.

Varför blir det alltid såhär? Varför all denna hysteri?

Enkelt - en människa är klok, men folk är dumma, hysteriska, lättlurade varelser som följer minsta lilla ord som media säger.
Dvs - folk lever efter vad media säger åt dem att leva efter.
Media i sin tur gör detta av en och endast en anledning - $$$.
Lösnummer säljer. Och vad säljer bättre - tio tips om hur du gör din dator snabbare på en halvtimme, eller en påhittad hysteri med antaganden tagna ur luften och uppblåsta ur proportion utan någon som helst grund? Klart att folk vill veta hur de ska överleva en hemsk sjukdom som kan döda allt och alla på jorden, självklart vill man vara förberedd på den världsdödare som nalkas, självklart vill man veta om man bor i riskzonen för en armageddon.

Media säger åt dig hur du ska leva. Media säger åt dig att du ska vaccinera dig själv och dina nära. Media säger att det kan komma att råda akut medicinbrist pga inställda flyg, så du bör bunkra upp. Media skrämmer upp dig.

Så de kan styra dig.

Som en icke tänkande robot.

Hysteriska människor.





Vakna upp, och lär er att tänka lite för er själva!

Igår kunde ni läsa om mitt lilla epos med en viss cykelbutik vars namn rimmar på Hyckelringen. Idag fortsätter historien med lite mer spännande info.

I förmiddags mailade jag kommunens konsumentombud och berättade om alla turer kring detta. Till svar fick jag bland annat följande:

"När det förekommer ett fel på en vara som orsakar en skada på person eller sak är det förutom att det är ett reklamations fel enligt konsumentköplagen, ett produktskadeansvar. Ansvaret är ett skadeståndsansvar.

Det är tyvärr vanligt att man stirrar sig blind på garantier somär frivilliga löften från en säljaren till en köpare. Du har alltid som privatperson rätt att åberopa konsumentköplagen och den 3 åriga reklamationsrätt som finns där. Det handlar om ursprungliga fel och detta har du via Team Sportia bevis på att det handlar om ett fabrikationsfel."

Sen fick jag även rekommendationen att kontakta butiken igen och upplysa dem om vad folket på Team Sportia hade sagt. Självklart var jag inte sen med att göra detta. Och det såg ut nånting såhär...

Jag (D) - "Ja tjenare, mitt namn är Daniel och jag var hos er och hämtade en cykel på verkstan igår."
Säljare (S) - "Ja, hejsan...?"
D - "Var det du som var på plats igår eftermiddag?"
S - "Ja, jag jobbade sent går...?"
D - "Okej, då var det vi som pratades vid. Det var jag som hade cykeln med den trasiga växelföraren som ni menar inte är ett garantiärende."
S - "Jaha, ja, just det...!"
D - "Ja, och som jag nämnde, så tog jag cykeln till en annan cykelverkstad där jag förklarade allt från dag ett med den skrapande kedjan, och att denna hoppade konstant hela tiden, till kraschen och att ni inte vill ta det på garanti."
S - "Jaha...?"
D - "Och mekanikern jag pratade med där kollade lite snabbt på cykeln, och utifrån det jag berättade med skrapljuden och problemen med kedjan, drog han slutsatsen att växlarna inte har varit rätt inställda från första början, och därför har växelföraren åkt in i ekrarna och då lett till kraschen som DÅ skrapade just växelföraren."
S - "Jaha, det här var ny information för mig, det nämnde du aldrig igår att du hade haft problem med kedjan."
D - "Kanske inte för dig, men när jag lämnade in cykeln var jag noga att meddela detta till din kollega, så det borde åtminstone han ha haft med i beräkningarna."
S - "Ja, men samtidigt...om det är så att ni upplevde ett konstigt ljud från kedjan och att den har hoppat vid ett antal tillfällen, kan man ju tycka att ni borde ha kommit in med den tidigare..."
D - "Du får ursäkta mig, men som jag nämnde för dig igår, tog vi ut cykeln förra lördagen och på fredagen gick den sönder. Den användes vid fem tillfällen, och även vi har våra vardagsliv att ta hand om. Vi jobbar, går i skola och så vidare, så det är inte bara att komma in med den. Och även så, rör det sig som sagt om fem dagar."
S - "Ja, men om ni har upplevt såna problem kan man tycka att ni borde ha kommit in tidigare..."
D - "Säkert. Men nu är frågan som sagt den, att jag har fått information från annan verkstad som talar helt emot er teori och att detta absolut borde vara ett garantiärende. Hur ska vi fortsätta härifrån, tycker du?"
S - "Vi kan göra såhär - min chef från Stockholm kommer hit idag, och han brukar vara inblandad i sånahär kundärenden. Jag ska prata med honom, så får vi se vad han säger."
D - "Jättebra. Jag kan gärna tänka mig att maila dig ett detaljerat utlägg om vad som har hänt sen dag ett, så han får riktigt med kött på benen. Vad har butiken för mailadress?"
S - "Ja, näe, det behövs inte...med det infot du gav mig igår och denna nya information idag, har jag nog tillräckligt för att förklara läget för honom."
D - "Kanske det, men jag vill gärna att han på pränt får hela historien korrekt återberättat för sig, så jag mailar gärna ett par rader."
S - "Näe, det ska inte behövas. Jag pratar med honom, så ringer vi dig senare i eftermiddag. Har du kvar samma nummer som du angav när du lämnade in cykeln?"
D - "Ja, du kan nå mig på det mobilnumret jag lämnade."
S - "Okej, då ringer vi senare då."
D - "Toppen, tack.

Och där la vi på.

Men vänta, det saknas nåt...ja, just det! Det facto att de inte har ringt! Jag hoppas by God att vad nu storchefen från Sthlm - som uppenbarligen måste dras in i sånahär banala grejer - har gjort där drog ut på tiden, och att de inte har hunnit ringa. Men det är ändå underkänt att säga att man ska ringa, och sen inte göra det. Och då ska vi inte ens börja prata om hur lirarn ville försöka lägga skulden på mig, för att jag inte avstod från jobb för att åka in med cykeln tidigare. Verkligen serviceinriktat.

Näe, nu ska det fanimej mycket till för att få mitt förtroende för denna kedja att vända. Då pratar vi inte bara om att de tar in cykeln och lagar på garanti, för det är något jag förväntar mig, utan nu pratar vi om att de jävlarimej ska ge mig ett fucking shoe-shine medan de lagar cykeln. Då kan vi börja prata förtroende igen.

Tills dess - tummen ner.

De som känner mig väl, vet att jag är värdelös på att prata. Och då menar jag inte tjöta (som det så vackert heter på göteborgska), utan jag menar prata. Jag har alltid ett lyssnande öra till övers, oavsett när/var/hur, för de jag bryr mig om. Och jag ser även till att stå bakom och stötta all jag bara kan. Men vad det gäller att öppna mig själv och prata, är jag som sagt värdelös. Det är inte många i min närhet som har hört mig prata ut...om någon över huvud taget?

Och så fortsätter jag än i dagsläget, gällande detta med farsan. Ända sen beskedet har jag gått med en inställning att allt är lugnt, att det inte finns mycket vi kan göra än ta det från dag till dag. Därför har jag lagt fokus på att hålla uppe de som betyder mycket för mig, som kanske inte klarar det riktigt själva - morsan och brorsan. Båda har tagit detta riktigt hårt, och speciellt synligt blev det i fredags när vi alla tre var tillsammans och pratade på telefon med farsan för första gången sen beskedet. Jag såg på dem båda att de inbördes skakar som asplöv. Deras blickar, deras miner, deras tonläge när de pratade med farsan...det sa allt. De mår inte bra. Och det triggar mig att åter igen lägga mig själv åt sidan och se till att hålla dem under armarna.

Men stundvis kommer det tillfällen då jag blir ensam med tankarna. Ensam med mig själv. Då jag börjar fundera, analysera och fråga. Från början var det under kontroll, det skulle räcka med en omgång cellgifter. Det upptäcktes så pass tidigt, att det inte var någon fara. Men en omgång cellgifter blev två. Två omgångar blev tre. Och en ryggmärgstransplantation. Som blev ännu en transplantation, då den första inte riktigt var som de ville. Jag tänker på hur det var för två år sen, när min farbror gick bort. Samma sjukdom, samma skit. Och där fanns det inget som stoppade det.

Plötsligt är det inte alls lika under kontroll som det först sades. Plötsligt kommer dedär känslorna som jag sett hos både morsan och brorsan. Och plötsligt kommer en känsla av förbannad tomhet och ensamhet. För det är alltid jag som ser till att alla mår bra. Det är jag som alltid anstränger mig till mitt yttersta för alla andra. Men nu är det jag som står ensam, tom och vilsen, med en stor avgrund under mig.

Likt förbannat kan jag inte öppna mig och prata med mina nära och kära. Jag stänger in det, och väntar på att få lägga det åt sidan igen.

Det är min tysta förbannelse. En förbannelse som jag åtminstone kan skriva om.

Efter att mer eller mindre ha legat i koma fram till 13-tiden idag, var det läge att orka sig upp och snöra på dojorna. Solen sken, det var närmare tio grader ute och det fanns ingen som helst ursäkt. Sagt och gjort, ut på spåret för att klämma till med en långrunda. I lervälling. Är det inte snömodd och halka, så är det lervälling och slirande. Oj, vad jag längtar till att få springa på mänskligt underlag.

Detta belönades hur som hur med ett trevligt fikastopp i gott sällskap. Dock såg jag att en av mina planerade fotoutflykter tycks få strykas från listan. Taket på den gamla kvarnen vid Gåsevadholms slott har rasat in, och nu lär det absolut vara omöjligt att ta sig in. Om det var svårt förut, så är det jävlarimej en utmaning värdig Indiana Jones nu. Fan.

Nåväl, efter fikastoppet blev det en rask promenad tillbaka hem...på en timme. Lagom mör och go i benen nu. Men åh, så skönt...för det har trots allt varit strålande skönt väder idag.

Och nu avrundas kvällen med att Barcelona slår Valencia med 3-0. Kan man kräva mer?

I thinks not.

Njae, idag insåg jag att jag inte riktigt är det än.

Efter ett långt och intressant arbetspass, gick jag in till min vän och inofficielle mentor sen dag ett, Peter. Han satt - som vanligt - med fötterna på bordet och jäste. Det är Peters kännetecken, ser man honom i en annan ställning, är det läge att oroa sig. Satte mig på bordet på hans kontor, lutade mig bak mot väggen, sträckte ut benen över bordet och bara kopplade av. Men egentligen var tanken att vi skulle prata lite jobb, vilket vi förvisso även började göra.

Men, som vanligt när man pratar med Peter, lyckades vi skruva iväg på helt andra vägar och plötsligt pratade vi om nåt helt annat. Så vad som började som ett snack om jobbet, utvecklades till prat om hur man bäst undanhåller ilska, provokationer, saker som får en att koka, och det ledde självklart till prat om fruntimmer. Där, mina vänner, där är Peter i sitt esse. Och någonstans där, kom dessutom Magnus - ännu en gammal silverrygg - in till Peter och anslöt till samtalet.

Denna kombination, Peter och Magnus, fick mig att inse att jag trots mina trettioen år, fortfarande är VÄLDIGT blöt bakom öronen. Det var hur jävla roligt som helst att lyssna på deras bataljer, deras historier, minnen, och slutsatser om både jobb, relationer, kvinnor och livet i allmänhet. Jag kunde inte låta bli att sitta och flina stort åt hur de här två gamla silverryggarna, båda runt 50-strecket, berättade om toalettbesök med fyra tjejer, svikare och knivar i ryggen, fulla och hysteriskt ledsna fruntimmer, whiskey (det ska vi inte gå in på djupet med), cougars, trekanter och what not. Helt surrealistiskt, men samtidigt åh så jävla roligt. Ja, det blev en salig blandning med jobbrelaterat och icke jobbrelaterat.

Men vad jag tyckte var roligast, var när jag själv inflikade med några av mina egna tankar och reflektioner - speciellt om sådant som pågått nu det senaste - och se hur de båda inte bara höll med, utan även kommenterade det med "Det såg jag långt före dig, grabben..."

Jag skrattar. Jag myser. Jag förundras.

Jag känner mig som en rookie igen.

Jag älskar det.