words of a nut-case

Vafan att affärerna öppnar klockan 10 då!

http://www.rocks.se/Pages/Produkt.aspx?varugrp=3&faktanr=451002

Daddy ska köpa sig lite - ännu mer - njutning! En blu-ray och cd med 32 livelåtar från Green Days spelningar. Kan det bli bättre?

Nackdel - nu kommer jag vara osocial ett tag framöver. MEN DET SKITER JAG I!!!

Många människor lider av söndassjuka. Ni vet, dendär känslan man får på söndagar som säger att man vill ha helg en dag till. Eller två. Eller sju. Eller trettiofem. Man blir kall, man blir kinkig, och allmänt deppig. Jag brukade själv vara sån en gång i tiden. Söndagar var min mest hatade dag på hela veckan, trots att det var en av två dagar på veckan som man var ledig hela dagen. Ain't that weird?

Ett byte av jobb gjorde susen för mig. Plötsligt fick man något att se fram emot, inte bara efter ledighet, utan redan efter varje arbetspass. Man ville nästan inte gå hem. Där kan man ju säga att söndagssjukan totalt eliminerades. Självklart finns det fortfarande dagar då jag ligger i sängen och funderar för en sekund på om jag trots allt inte känner mig lite febrig...men det går över direkt. And it is good.

Det tar dock inte bort att jag värderar mina lediga helger. Jag värderar dem högt. Eller ja, lediga dagar över huvud taget, oavsett om det är torsdag eller söndag. Men lördagar och söndagar är något speciellt. Det är en helt annan atmosfär över samhället. En mer relaxad atmosfär. Alla mår bra - om vi bortser från den här jävla snön.

Men vi struntar i snön nu. Helg är gott. Och man behöver inte göra några större eskapader för att det ska bli sådär gott så att man känner sig nöjd come sunday. Ett gäng hyrfilmer, popcorn och bubbel, till exempel. Billigt, enkelt och åh så trevligt det kan bli. Likaså ett spontanbesök till storstan och Texas Longhorn. Inte lika billigt, men ändå trevligt. Spontanitet är väldigt viktigt. Inte bara fastna i samma gamla spår, utan få ett ryck bara sådär.

Näe, söndagssjukan är inget för mig längre. Dessutom väntar nya spännande saker på jobbet nu, och då får man ju ännu mer att se fram emot. Det gäller att hela tiden ha något att se fram emot. Stort som litet. Det kan vara Mallorcaresan (den 27/6 - 11/7, tack så mycket), det kan vara dendär filmkvällen med det trevliga sällskapet, och det kan till och med vara något på jobbet. Så länge man längtar efter något, så går tiden snabbare. Så är det för mig i alla fall...så kom inte och förstör det.

Nu lämnar jag er med en sång som nu av än bättre skäl tål att upprepas.

Tar en liten paus här i den ickestartade filmkvällen (jävla Let's dance*), och skriver ett snabbt litet inlägg om nåt som inträffade tidigare idag, men som först nu blev ett "dafuq?"-moment.

Hamnade i en frisyrkonversation med chiefen idag, varvid vi kom in på min vilda ungdom där jag hade röd kort tuppkam á la Freddie Ljungberg. Dumt nog kläckte jag - mest på skoj - ur mig att jag var lite sugen på att göra om det, och fick då ett "Ja, men varför inte?" till svar. Nu så...

Dafuq?

"Varför inte?" Och det var allvar i blicken jag fick med svaret. Åter igen - what the fuck? Ska jag verkligen göra om det? Speciellt nu med det representativa jobb man trots allt har? Man ska inviga lugn, trygghet och säkerhet i folk i lite prekära situationer...med röd kort tuppkam?

Well, det vore ju inte helt otypiskt mig att göra det, det får jag ju erkänna. Så nu sitter vi här - ska jag, eller ska jag inte? Hell, i värsta fall får det ju alltid att göra snagg av det hela. Shut it, jag är sjukt sugen. Sjukt sugen. Vilja jefla minnen...




Nånting i stil med detta...utan att riktigt se lika fikus ut då.



* Notera att jag bara tittar på Let's dance, jag spelar i alla fall inte in det som en viss annan dam gör. Mouahahahaha!

Mycket musik nu, men så är det.



Åter till filmkvällen nu.

...mer än tusen ord. Och så vidare.

Yeah, det var ett tag sen jag skrev av mig nu. I know. Det kan förvisso bero på mitt lilla datorhaveri, som jag inte ens tänker gå in på. Såna skratt tänker jag inte bjuda er på, skadeglada fuckers. Men nu är grejerna mer eller mindre igång, och det gör Daniel glad.

En annan sak som gör Daniel glad, är vårens intåg på våra gator och torg...och termometrar. Finalmente, liksom. Det är varmt. Det är gott. Det är vår och vårkänslor i luften. Allt och alla vaknar ur sin vinterdvala, med rosiga kinder och solsken i hjärtat.

Vår betyder road-trips. Vår betyder kamera om halsen. Vår betyder sitta på en mur och titta på stjärnorna till arslet och nötterna domnar. Vår betyder fika. Vår betyder våldgästa ett grekiskt bröllop. It is good. All good.

Det kliar i mina fingrar. På mer än ett sätt.

Nu börjar det bli dags att planera sommaren. Som ett led av mitt "inga måsten"-leverne, har jag begränsat de långt i förväg planerade planerna till tvenne. Inget mer, inget mindre. Självklart kommer jag säkert göra en helsikes massa i sommar, om jag får beviljat mina sju veckors ledighet. Men två säkra ting kommer att ske i alla fall.

Först av allt har vi utflykten med det redan nu vedertagna arbetsnamnet "roadtrip". En helg, fyra grabbar, en bil och en helsikes massa mil. Okej, kanske inte så många, men så många som det nu kan krävas för att komma till Mölle. Ja, ni läste rätt - Mölle. Googla det, ni som undrar. Det är en del av Sverige som man stundvis glömmer av att det är just Sverige. En skön liten ort vid havet, där man kan sitta och ånjuta en kall på någon av alla uteserveringarna. Och självklart tittar även fotonörden i mig fram, det ser ut att vara ett underbart ställe att fotografera.

Nästa punkt i sommar, är den alltid givna resan till Mallorca. Åka och hälsa på farsan och gänget. Men även utforska ön ytterligare. Jag har åkt ner så gott som varenda sommar sen 1984, och ändå känns det som att jag bara har sett en bråkdel av ön. För varje gång jag åker ner, speciellt nu på senare tid, hittar jag allt fler roliga, intressanta eller mysiga ställen att åka till. Hyrbil är ett måste, och sen är det bara att köra "kontrollerat vilse". Stanna nånstans uppe i bergen, ta en fika i nån liten pittoresk by och bara njuta av utsikten. Åt helvete med stränder, krogar och all annan turistisk dynga. Mitt Mallorca är till för att upplevas.

Så ja, för mig får sommaren hemskt gärna komma nu. Och jag ska ånjuta den som om den vore min sista.

Jag vet att jag börjar bli tjötig med mitt skrivande om den senaste tidens skit, och dess efterdyningar. Men det är min typ av terapi, så face it.

Ju längre tiden går, desto klarare blir saker och ting för mig. Dels saker om mig själv, men även saker om människor runtomkring mig. Som hur pass de har förstått vad som har hänt, och hur de respekterar det. Lyckligtvis har de som står mig riktigt, RIKTIGT nära förstått det och agerar därefter. Och det är väl därför de hör till de som står mig riktigt nära.

Men det är ju då tyvärr långt ifrån alla som är såna. Det finns de som inte riktigt förstått att det tar lite längre tid än två veckor att resa sig upp från en sånhär smäll. Och så det finns de som helt enkelt är förblindade av personliga intressen, för att kunna respektera den andningspaus jag behöver. "Jag vet att du har haft det jobbigt, men..." Där vid detdäringa "men", där tappar man bort mig. Jag är jätteledsen, men i sånahär situationer finns det helt enkelt inga "men".

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen - det allra första jag gjorde efter att röken lagt sig, var att skala bort alla måsten. Inte ett enda "måste" förekommer i min vardag just nu. Ja, självklart har jag mina vardagsmåsten, jag måste handla, jag måste jobba, jag måste vara pappa, jag måste stundvis sätta mig på muggen osv. Men övrigt, det faller. Det fetfaller. Vill säga, att planera in mig i något - bort. Vill säga, att ringea mig och vilja ha hjälp med skitsak - bort. Vill säga, att ringa igen två sekunder efter att jag har klickat bort samtalet för att jag verkligen inte vill just nu - fetbort. Vill säga, att sommarplanera på djupet - bort. Vill säga, att ringa mig ännu en gång någon minut efter att jag redan klickat två samtal - fetbort.

Att komma på fötter efter en sånhär episod tar tid, och ingen vill det hellre och snabbare än jag. Så jag kommer att se till att göra det, kosta vad det kosta vill.

Även om kostnaden innefattar vissa människors bekantskap.

Nu börjar det likna något. Då menar jag alltså den här jävla vintern som har hängt kvar värre än en föredetta-dokusåpa-wash-up. Dagarna börjar bli allt ljusare, såväl morgnar som kvällar. Det har varit något varmare, även om det fortfarande är minst 20 grader för kallt för att jag ska vara nöjd. Och häromdagen hörde jag till och med en såndär typisk vårfågel kvittra i ett träd nånstans.

Det finns hopp om livet, med andra ord.

Med vårens entré, innebär det också att man själv börjar vakna upp ur sin vinterdvala. Det innebär att man börjar leva, vara social, må gott och framför allt njuta av dagarna.

Som gårdagen.

En helkväll i det alltid lika goda sällskapet av J. Nästan sex timmar flög förbi, men ändå hanns det med både det ena och det andra. Myskläder och freaky bröder. Rosa leopardmönstrade underkläder (delicious). Stora och små kastruller, och andra egenpåhittade stjärnbilder. Ytliga planer om weekend till Sthlm. Kaffe. Men framför allt - nu är det roadtripsäsong. Sätta sig i bilen och köra vilse. Kontrollerat vilse då. Bara köra, hitta nånstans att stanna, kliva ur bilen och bara gotta sig. Det är något jag älskar, och ägnar mången timmar åt att göra när det väl är väder för det.

En liten stund där drömde jag iväg till ett par månader fram i tiden. Åka iväg till havet, sätta sig på en klippa och bara njuta av solnedgången. Utan att behöva huttra och hacka tänder så att det låter som en kulspruta.

Snart är det dags. Snart är våren här. Sen kommer sommaren.

Och det ser fint ut.