words of a nut-case

Jag vet att jag börjar bli tjötig med mitt skrivande om den senaste tidens skit, och dess efterdyningar. Men det är min typ av terapi, så face it.

Ju längre tiden går, desto klarare blir saker och ting för mig. Dels saker om mig själv, men även saker om människor runtomkring mig. Som hur pass de har förstått vad som har hänt, och hur de respekterar det. Lyckligtvis har de som står mig riktigt, RIKTIGT nära förstått det och agerar därefter. Och det är väl därför de hör till de som står mig riktigt nära.

Men det är ju då tyvärr långt ifrån alla som är såna. Det finns de som inte riktigt förstått att det tar lite längre tid än två veckor att resa sig upp från en sånhär smäll. Och så det finns de som helt enkelt är förblindade av personliga intressen, för att kunna respektera den andningspaus jag behöver. "Jag vet att du har haft det jobbigt, men..." Där vid detdäringa "men", där tappar man bort mig. Jag är jätteledsen, men i sånahär situationer finns det helt enkelt inga "men".

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen - det allra första jag gjorde efter att röken lagt sig, var att skala bort alla måsten. Inte ett enda "måste" förekommer i min vardag just nu. Ja, självklart har jag mina vardagsmåsten, jag måste handla, jag måste jobba, jag måste vara pappa, jag måste stundvis sätta mig på muggen osv. Men övrigt, det faller. Det fetfaller. Vill säga, att planera in mig i något - bort. Vill säga, att ringea mig och vilja ha hjälp med skitsak - bort. Vill säga, att ringa igen två sekunder efter att jag har klickat bort samtalet för att jag verkligen inte vill just nu - fetbort. Vill säga, att sommarplanera på djupet - bort. Vill säga, att ringa mig ännu en gång någon minut efter att jag redan klickat två samtal - fetbort.

Att komma på fötter efter en sånhär episod tar tid, och ingen vill det hellre och snabbare än jag. Så jag kommer att se till att göra det, kosta vad det kosta vill.

Även om kostnaden innefattar vissa människors bekantskap.