words of a nut-case

Så häromdan blev jag då påmind om att det finns djur - av det kvinnliga släktet - som är riktigt stygga. Vi pratar alltså om såna som biter huvudet av sina sexpartners. Wtf. Vad ska det vara bra för? Gänga-gänga-gänga-BIT-nom-nom-nom.

Näe, det är fan inte rätt. Här pratas det så mycket om jämlikhet och fan och hans moster, och så går vi och får huvudet avbitna efter sex? Det visar ju en gång för alla hur elaka kvinnor verkligen är. Alla kvinnor, inte bara syrsor och spindlar. Alla kvinnor. Onda. Vicious.


Jag såg allt dendär blicken och flinet häromdan. Dags för mig att skaffa mig riktigt skydd.

Mitt huvud sitter bra där det sitter.

Okej, så jag har varit tyst i några dagar (då menar jag inte bloggen, som skulle varit stendöd om det var en Tamagotchi), men nu kan jag inte hålla igen längre.

Notera nu, kära läsare, att detta inte på något sätt är ett personligt angrepp mot någon eller några, utan en personlig reflektion på människans stundvis hjärndöda kollektivbeteende.

Alla är vi väl medvetna om vad som hände i Norge i slutet på förra veckan, man ska väl ha varit inlåst i en jordkällare eller dylikt för att ha missat det. Så ja, vi vet. Och det är överjävligt, det ska vi inte sticka under stolen med. Väldigt många förlorade livet i två dåd av vansinne och brist på mänsklig respekt. Väldigt många förlorade en son, en dotter, en bror, en far, en mor, en pojkvän, en flickvän, en vän eller vad som. Det här fallet är ett för mig typexempel på varför jag faktiskt anser att dödsstraff fortfarande borde vara tillåtet. Den som fullt öppet, tydligt och medvetet utför något såhär bestialiskt, har själv förbrukat sin rätt att leva. Det är min åsikt, och jag står fast vid den.

Men det är inte därför vi är här.

Det som fick mig att höja på ögonbrynen på riktigt, var reaktionerna som kom efteråt. Plötsligt var detta dåd i allas mun, vilket självklart på sitt sätt är normalt. Men att gå från dagens samtalsämne, till vad som följa skulle, det är för mig oförståeligt.

På mindre än 24 timmar, hade någonstans runt hälften av mina Facebook-kontakter bytt profilbild till en bild på sig själv med en norsk flagga som "badge". Aktiviteter som "tänd ett ljus för offren i Norge", "en tyst minut för de omkomna i Oslo" och jag vetefan vad mer dök upp överallt hos mina kontakter. Och framför allt var det så VÄLDIGT många som skrev någon egen kommentar där de skänkte en tanke till de avlidna och deras familjer.

Ja...

Det är denna plötsliga kollektiva solidaritet som får mig att bli kräkfärdig. Någon, genom ett socialt medium, börjar vifta med "Åh, stackars"-flaggan, och alla hakar på. Tända ljus i alla fönster, tysta minuter här och där, kommentarer med värmande hälsningar rätt ut i luften, citat som "We will never forget", grupper på Facebook där man är med för att alla andra är det, ändrade profilbilder med representativa flaggor...och så vidare.

Men varför?

Jag kan här och nu slå vad om att väldigt få av de som visat sin plötsliga solidaritet egentligen är direkt eller på närmare sätt drabbade av dådet i Oslo. Personligen känner jag en person i Norge, och jag vet att hon mår bra. Fine, då var det klart. Jag känner inte en käft av de nittionågot omkomna (som nu tydligen blir ett tjugotal färre), så även om jag självklart känner med deras anhöriga, så tänker jag inte börja tända ljus, hålla tysta minuter, vifta med norska flaggor och så vidare.

Vem fan tände ett ljus för min far den 17/4 i år? Vem höll en tyst minut? Vem viftade med en spansk flagga i sin profilbild på Facebook? Bara för att ta den personliga delen av det. Men låt oss bli lite mer globala. Vem här har tänt ett ljus för den i skrivande stund pågående svältkatastrofen i Afrika? Vem på Facebook har ändrat sin profilbild till med som representerar ett valfritt afrikanskt land?

Detta för att bara nämna en av många katastrofer och misärer som folk får genomlida runtom världen dagligen. Vem kom ihåg Fukushima på annat sätt än roliga vitsar på Facebook? Och ska vi ens börja prata om alla krig? Näe, jag tror inte det.

Ja, Norge är vårt grannland. Men hur pass solidariska är vi egentligen, när vi bara bryr oss om de närmaste och skiter totalt i Unfufu i Afrika som just nu håller sitt barn i famnen, som om några minuter har tagit sitt sista andetag? Vad betyder vårt tända ljus i fönstret på riktigt, när vi rycker på axlarna åt Ali 8 år, som försöker släpa bort sin söndertrasade mor från platsen där en bomb just briserat?

Argumentet "Vi är avtrubbade och vana vid all svältmisär och allt krig" tänker jag knappt ens kommentera, för argumentet i sig stärker helt enkelt på mina argument kring påhittad plötslig solidaritet.

Näe, mina vänner. Jag tänker inte peka på någon, jag tänker inte klandra någon av er läsare för att ni tänder ljus, håller tysta minuter, skänker en omtanke till ni-vet-inte-ens-vem, eller går med i olika cyberaktiviteter framför er dator. Jag tänker inte alls racka ner på er. Ni gör som ni vill, men ta gärna en liten funderare till nästa gång. Vad är det ni gör EGENTLIGEN?

Själv tänker jag fortsätta på min linje - jag tycker förbannat synd om de drabbade, men så länge det inte är i min direkta närhet, så är det det enda jag tänker göra. Oavsett om det är offren i Oslo, Unfufu och hennes spädbarn i Afrika, Ali i Mellanöstern, Koshimo i Fukushima eller någon annan av de miljontals dagligen drabbade av misär i världen. Jag tänder istället ett ljus för min far, och stannar upp någon minut för att tänka lite på honom och de stunder vi haft tillsammans.





Never forget.

Ja, okej, jag kom hem från Mallis redan i måndags, men jag har varit för jäkla slut för att orka sätta mig vid en dator. Och det är jag fortfarande egentligen, men nu kände jag att det var dags att bryta tystnaden och visa att jag lever.

Eller gör jag?

Jag tänker inte skriva nåt långt inlägg om hur det har varit på Mallorca, för det skulle bli sinnessjukt långt och framför allt ointressant. Större delen av ledigheten har spenderats på det förbannade pappersarbetet kring arvet efter farsan, och all skit runtomkring. Och tro mig, det är mycket skit. Men nu är jag hemma, stafettpinnen är överlämnad till brorsan som nu är nere och fortsätter, och så väntar vi bara på den slutgiltiga underskriften. Sen kanske vi kan lägga allt bakom oss?

Lustigt är dock att jag för en gångs skull faktiskt har längtat hem. Främst för att jag inte längre lämnar farsan där nere. Eller jo, men inte riktigt på samma sätt. Saknaden finns, men den är nu en annan. Nu längtade jag mer hem dels för att jag är urless på all byråkrati, dels för att all skit suger musten ur en, och dels av andra speciella anledningar...men hemlängtan var i alla fall stor, speciellt på slutet. Så det var skönt att komma hem.

Nu väntar ytterligare fem veckors ledighet, som vi ska försöka fylla med vila och välmående. Det borde väl inte bli så svårt.