words of a nut-case

Hörde idag att en god vän till mig nåtts av tråkiga nyheter, 430 mil bort. Och plötsligt visste jag exakt vad hon gick igenom - tankar, känslor, frågetecken, rädsla, hopplöshet och snudd på desperation.

Det var trots allt inte länge sen undertecknad själv satt i samma sits, och sitter egentligen där än idag. Känslan av maktlöshet, att befinna sig på vad som känns som andra änden av jorden när man nås av en sånhär nyhet, är inget jag önskar ens min värsta fiende. Alla frågetecken, all oro och rädsla...det är ingen kul upplevelse. Och den första spontana tanken är att man självklart måste ta sig dit så fort som möjligt.

Varför? Varför då? Vad kan man tillföra? I situationer som dessa, finns det inte mycket ens direkta närvaro kan göra. Skulle det vara riktigt illa, då är det självklart att man släpper allt för händerna och sätter sig på första bästa flyg. Men vi är förnuftiga människor, någonstans djupt inne kan vi i kaoset prioritera den info vi får och fatta beslut därefter. Därför gör vi som vi gör, och väntar in rätt tillfälle som i dessa fall.

Men det tar inte bort det facto att man fortfarande känner sig som strandad på andra sidan jorden. Det är då det är viktigt att behålla rationalismen, och försöka tänka klart. Det är lugnt. Det är okej. Hade det varit illa, så hade jag inte varit här. Rationellt tänkande. Det viktigaste man kan göra, är att hålla sig informerad om läget hela tiden. Men framför allt, är det även viktigt att prata. Att inte stänga inne känslorna, tankarna, frågorna och rädslorna. I situationer som dessa, finns det inga dumma frågor. Inga ord som är för obetydliga.

Det är vad som har fått mig att klara det här dryga halvåret relativt bra. Så det är mitt tips till dig - keep it cool, keep it simple. Hör dig för och prata, och glöm inte att du har folk omkring som lyssnar. Men framför allt ska du inte glömma av att njuta av det du har nu.

Hade det varit värre, så hade du redan varit hemma.

En klippa vid havet, varm solnedgång, lätt middag och gott sällskap. Så spenderades min kväll, och det var fanimej topp 10. Idag klaffade verkligen allt.

Jag lutade mig tillbaka på klippan och bara tittade rakt upp i luften...och det kändes stort. Det är det enda ord jag kan komma på - stort. Inte ett moln på den blåa himlen. Måsar som flög fridfullt i luften. Vattnets kluckande. Solnedgången. Den lätta brisen mot ansiktet. Ibland vill man bara trycka på pausknappen, och idag var ett sånt läge. Jag ville bara trycka på paus och låta njutandet fortsätta.

Ja, näe, inte idag heller. Har stått i startgroparna hela dan idag, men inte har telefonen ringt.

Här finner ni mig just nu...



Men det har ändå varit en bra dag. Trött som fanken, efter en lång natt, men ändå bra dag.

It is good. It is all good.

Very good.

Vafan!

Ja, jag är som ett litet barn just nu, och jag har all rätt till det! Häromdan skrev jag om den där dagen-före-julaftonskänslan, och gissa vad?

JULTOMTEN HAR INTE KOMMIT ÄN!!!

Jag är snudd på att lägga mig ner på golvet och skrika, sparka och banka. Precis som man gjorde på den gamla goda tiden.






Den som säger att tålamod är en dygd ska ha spö.

Det kommer att bli en lång helg. En riktigt, riktigt lång helg. När jag var liten, älskade jag dendär dagen-före-julafton-känslan...men nu hatar jag den. Jag hatar att vänta. Speciellt när det är något som jag vill ha NU! Och just nu är jag inne i en sån period. Vad som gör detta ännu värre, är att jag inte riktigt vet när jag får det jag längtar efter. Någon dag i nästa vecka, förhoppningsvis. Inte imorgon. Inte till helgen. Någon dag snart.

GAAAAAH!!!

I'm getting to old for this shit.

Vad händer? VAD händer?

I morse la jag märke till att vissa buskar redan har blommat färdigt, samtidigt som vissa andra står i full blom. Innan ni börjar skratta och tycka att jag är fjollig, så ska jag förklara vidare. Det här är trots allt sånt vi ser år efter år efter år efter år, och det lär oss att mer eller mindre synka in var på året vi befinner oss.

Och det var här jag lyfte på ögonbrynet.

De buskar/blommor jag förknippar med vår och tidig sommar har redan gjort sitt, och de som står för sommar samt sommar+, blommar för fullt. Det innebär alltså att såväl våren som försommaren helt plötsligt har svept förbi, och vi befinner oss nu mitt upp i riktig sommar. Och det är sant. Om mindre än två veckor är det sommarsolstånd, vilket alltså innebär att det sen blir mörkare och mörkare för var dag som går.

Det blir mörkare.

Vi börjar närma oss höst och vinter igen. Med stormsteg. Utan att vi ens hinner märka av det. Utan att vi hinner känna detdär mjuka gräset under fötterna, solens varma strålar mot kinderna och havsluften i våra lungor. Två veckor, sen börjar vi luta mot vinter. Var tar tiden vägen? Var tar sommaren vägen? Vad händer?


Stoppa tåget, jag vill kliva av!!!

Ja, då har dagen kommit och passerat. Gårdagskvällen spenderades på Ullevi, där Green Day i vanlig ordning bjöd på en show utöver det vanliga. Det spelar ingen roll att det var fjärde gången jag såg dem, varje gång är som första gången. Jag har inte sett ett enda band med sån publikkontakt, med sån scennärvaro och med sån feeling för spelningen.

Men det hela kunde ha slutat med en katastrof. Egentligen var det ju trettonårsgräns på spelningen, pga nån jävla idé som Socialstyrelsen fått. Helt plötsligt kan en utomhuskonsert vara skadlig för barn under tretton år. Att de inte sa ett ljud om konserten på GLOBEN, dvs - inomhus, i höstas...ja, det fick mig och många andra att trotsa den här rekommendationen. Så. Där kommer vi till Ullevi, och grabben - nio år gammal - får gå först så vi ser om det blir några problem. Vakterna tjenatjenar på oss, släpper förbi oss till biljettkassan där tjejen tar våra biljetter och scannar dem. Hmmm...det gick ju smärtfritt. Men så tjöt hennes scanner till, och det visade sig att vi hade tagit fel entré. Vi skulle nämligen till VIP-entrén, visade det sig. Sweet. Så tillbaka ut, och vi tog sikte mot VIP-entrén. Åter igen blev det tjenatjena från vakterna, och så klev vi in.

Då.

Sista hindret, två damer som scannar biljetterna. Där utspelas följande scenario, när vi hälsat vänligt och lämnat över biljetterna...

Damen: "Och hur gammal är pojken?"
Pappa: "Fanfanfanfanfan!" (i huvudet) "Jag ska vara ärlig...han blir tio i år."
Damen: Tittar lite..."Jag hörde inte riktigt...HUR gammal, sa du?", säger hon med ett flin.
Pappa: "Uhm...tretton, menar jag. Han är tretton."
Damen: "Ja, det var väl det jag trodde.", svarar hon och flinar vidare "Du ansvarar för hans hörsel."
Pojken visar upp sina hörselskydd, damen tackar, scannar biljetterna och önskar oss en riktigt trevlig kväll.

Pappa gick direkt in till toaletten för att byta underkläder.

Väl inne, möttes vi av en förjävla grym syn. Restaurang, bar, minglande folk...hur jäkla ballt som helst! Nästan så man kände sig lite VIP. Nåväl, efter en massa klättrande i trappor, intog vi slutligen våra platser på läktaren. Med perfekt sikt över golvet och scenen rakt fram. Och det tog inte lång tid innan det blev dags för förbanden att göra sitt. Blev faktiskt positivt överraskad över Johnossi, måste jag säga. Det jag har hört från dem på radio har gett mig intryck av ett popsnörefjolleband, men de kunde fanimej rocka loss ganska duktigt de med. Så det blev tummen upp. Men det andra förbandet var ändå en klass i sig - Joan Jett and the blackhearts. Joan Jett. Notera - Joan Jett. För er som inte vet vem det är...



I love rock n' roll, Bad reputation, I hate myself for loving you...låter de bekant? Ja, det är samma Joan Jett. Hon var väl kanske lite mer aktuell för en sisådär 20+ år sen, och det var väl förmodligen därför jag plötsligt blev tio år och rock-kär igen. Och jag måste säga det - för att vara 52 år gammal, så ger hon mig fortfarande ribba. Damn. En god halvtimme höll de igång, and I loved every minute!

Sen var det slut, och the big waiting-game began. Roddare in, roddare ut, utrustning ut, utrustning in. Allt medan publiken i vågor applåderar och försöker heja fram bandet. Men - inte utan det obligatoriska besöket av den rosa kaninen först. Rosa kanin? Ja. Jag vet än inte idag vem av dem det är, men någon i bandet klär alltid ut sig till en rosa Lisebergsliknande kanin och lallar upp på scen, med några pilsner i handen och underhåller en stund. Alltid lika roligt och uppskattat.

Och så blev det dags. Efter det sköna introt, Song of the century...



PANG! Det bara exploderar, och Green Day äntrar scenen med den eminenta 21'st century breakdown. Jag ryser bara jag sitter här och skriver och tänker på det. Bättre start kan man inte få. Hela Ullevi står upp och gapar i kör med bandet, and it is good.

De sköna låtarna avlöser varandra en efter en, och det finns INGET som gör en besviken. Vi har både stora och små i publiken som klappar, sjunger, gapar och njuter ikapp. Att Billie Joe sen har en magisterexamen (det måste han ha) i att få med sig publiken, det gör saken ännu lättare. Folk får komma upp på scenen för att både sjunga och spexa, hur många andra gör det? Det är stort.

Jag tänker inte dra hela repertoaren, ni som missade det får helt enkelt skämmas och lova mig att ni går nästa gång.  Tills dess får ni helt enkelt lita på mig, när jag säger att det var helt otroligt grymma fem timmar alles in alles. Inte en enda människa av de 25.000 på plats lämnades orörd.

Eller jo.

Här kommer vi till the downside från gårdagen. Det som pajade stämningen, om så yttepytte. Det var de fem låtsastuffingarna, Christiano Ronaldo-wannabes, som satt framför oss. De spenderade mer tid på att röka (vakten var och sa till dem tre gånger innan de la av), dricka öl, stå med armarna i kors och se sig omkring för att försäkra sig om att alla såg hur tuffa de var. Den enda gången de visade någon som helst form av emotioner, var när bandet körde sina mer kända låtar, typ Basket Case och liknande. Annars stod de bara där med armarna i kors och såg mer ut som om de hade blivit tvingade att gå dit.

Tänk er detta x5...



Fem självgoda, självupptagna divor, som anser sig vara det bästa sen skivat bröd. Står där med armarna i kors och ser nästan uttråkade ut, medan de hela tiden ska trotsa vakterna och smygröka, för att sen se sig omkring och få bekräftelse från alla andra.

Kan väl säga att de fick sådär populära blickar från övriga i publiken...och självklart skulle jag ha dem mitt framför mig. Ibland har jag för mycket tålamod för mitt eget bästa, för egentligen ville jag bara ge dem en kombo-dask i bakhuvudet och säga åt dem att gå därifrån och sluta förpesta tillvaron. Men jag är för snäll.

Jag njöt av showen. Jag njöt av musiken. Jag njöt av att grabben hade förjävla kul.

Så det blev en skön kväll hur som hur.

- "Man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"

Dessa ord kantade min barndom. Den där förbannade timmen. Åh, vad jag avskydde den. Jag kommer ihåg det som om det var igår - Mallorca, vi var ett stort gäng med vänner som samlades och åkte iväg till någon av de större stränderna, där vi campade en heldag med bord, strandstolar, lunch, dricka, mellanmål och allt man än kunde behöva för att vara på plats i säkerligen tio timmar.

Vi tog alltid plats i en talldunge, där vi kunde plocka fram och duka i skuggan under tallarna. Perfekt när man skulle äta. För mig fanns det inget mysigare än de utflykterna. Bada, bada, bada, leka i sanden, bada, äta och sen leka och bada vidare.

Men.

- "Man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"

Efter maten var det stopp på en timme. Inget bad direkt efter maten, utan vi tvingades vackert att ta det lugnt en timme så vi inte skulle få kramp väl ute i vattnet. Och visst, vem vill få kramp när man badar? Det var en långt timme. Förvisso lekte vi, sparkade boll och what not. Men vi ville bada. Varenda unge i sällskapet ville slänga sig i vattnet. NU! Men...en timme. Sommar efter sommar efter sommar.

Åren gick, och slutligen hamnade jag i den sitsen där det var JAG som var "värd" för dylika utflykter. Nu ingick jag i det lägret som körde bilen till stranden, som hade lagat del av maten, som vecklade upp bord och stolar, svor över de glömda handdukarna, medan den yngre generationen sprang runt och frågade när vi skulle äta. Nu var det jag som tog ett snabbt dopp, innan det var dags att duka fram och greja.

Och det är underbart. Det ska jag inte säga nåt om. Strandstolarna, de rangliga borden, alla Tupperwearburkar med mat och dylikt, flaskorna med dricka, sanden överallt...underbart. Allt detta ånjuts i skuggan under de alltid lika ståtliga tallarna. Efter maten vecklades stolarna bakåt och halvt ryggläge intogs. Aaaaaaah...så skönt. Varmt, men ändå en frisk havsbris. 3 - 2 - 1, och man hade kunnat sova som klubbad. Så skööööönt!

- "VI VILL BADA NUUUUU!!!" Lugnet i kroppen dödas lika fort som den infann sig. Självklart, de har inte samma vilobehov som vi vuxna har, så självklart hade de spring i benen. Men kom igen, inte nu. Nu har vi vuxna fällt bak stolarna, och vi vill ta det lugnt en stund. Sååå...

- "Näe, man ska inte bada förrän en timme efter maten, annars kan man få kramp när man är i vattnet!"

Innan jag ens hade hunnit avsluta meningen, insåg jag vad jag hade gjort. Poletten trillade ner. Allt föll på plats.

Och jag blev deprimerad.





Dagen då jag blev gammal.

Kom att tänka på det idag, efter dagens fotorunda. Jag är fotoskadad. Med det menar jag att jag inte kan gå någonstans utan att "leta efter ett foto". Dvs - jag ser vad som skulle bli ett bra och vad som inte skulle bli ett bra foto. Vart jag än går. Och dessutom grämer jag mig när jag hittar nåt som skulle bli en schysst bild, och jag inte har kameran med mig.

Men det som är värst, och det är det jag kom på idag, är när jag har med mig kameran. För då ser jag allt genom sökaren. Väl i bilen, på väg ifrån platsen, undrar jag vad fan det egentligen är jag har sett. Var jag har varit. För jag har bara kollat i kameran. Inte stannat upp och bara njutit av platsen. Inte satt mig ner och känt på gräset, solens värme och havsbrisen i ansiktet. Okej, nu får ni en bild av en hysterisk mig som jagar den perfekta bilden, och fullt så galet är det väl inte heller...men jag tar mycket kort, och jag spenderar mycket tid nergrävd i kameran. I alla möjliga galna ställningar.

Morsans gubbe lyckades knäppa ett par kort på mig i mitt esse. Tack för det...revenge shall be mine.





Ja, den som är med mig när jag har kameran om halsen får ha en gnutta tålamod. För ja, jag blir sinnessjuk när jag väl har kameran i handen. Men å andra sidan...det hade inte gjort mig till den kickassfotograf jag nu trots allt är, om jag inte vore lite sinnes. Jag hade inte fått så bra bilder som man kan hitta på min åter igen eminenta sida - http://www.fotogeek.se/

Så kanske får jag väl bjuda på min sinnessjukdom lite då.

Jag kan bara konstatera att jag håller på att bli gammal. Vafan. Men det är sant. Ju äldre man blir, desto snabbare går tiden...på nåt konstigt sätt.

Spenderade helgen med gott sällskap, och det känns som om det var alldeles nyss sällskapet anlände...och vips, så står man där och vinkar av. What the hell? Man hann knappt göra en bråkdel av det som var planerat, och det kan inte bara skyllas på sovandet fram till lunchtid.

Tiden går helt enkelt snabbare ju äldre man blir. Det är ungefär som en accelererande snöboll i en nerförsbacke. And we all know that shit can't end well.

Men. Jag får i alla fall tacka för en mucho trevlig helg. It was needed.

Har äntligen sjösatt mitt kära love-child, http://www.fotogeek.se/. Snacka om att det har tagit tid, då jag började om på nytt med bilderna. Att redigera och fixa styva 240 bilder, det tar sin lilla tid. Men nu jävlar, är vi klara och igång! Fattas bara en champagneflaska att dänga till datorn med, men...njae.

Hallå? Varför är ni fortfarande kvar här? IN PÅ SIDAN OCH KOLLA!!!

I don't want to stop now. Det här kommer bli fint. Jävligt fint.

På den korta visiten på jobbet i eftermiddags, hann jag med att råka ut för den största skräll jag varit med om på länge. På riktigt länge. Helt oväntat, helt out of the blue...WHAM! Och där stod jag som en fågelholk med ögonbrynen nånstans halvvägs bak i nacken.

Det var intressant. Trevligt och intressant. Men helt oväntat.

Dags att åter igen måla om hela världsbilden.

Efter ett av alla de miljarrder samtalen med min eminente "broder"/bättre hälft/bollplank/partner in crime Danne, insåg jag att jag behövde göra en "note to self"-lista att ta med mig in i nästa liv. En såndär lista med saker som jag INTE får missa efter kommande reinkarnation.

Denna lista finner vi här:

http://inmynextlife.blogg.se/

...och den fylls på undan för undan som jag kommer på nya saker.

Så gjorde jag det igen.

Spanade igenom alla tusentals kort på brorsans blogg, och snubblade över ett kort på farsan. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid det, kan jag erkänna. Varje gång jag ser ett kort på farsan, är det som ett hugg i magen. Kort från den tiden då han var frisk och mådde bra. Full med liv. Full i fan. Som han skulle vara.

Näe, jag kommer nog aldrig vänja mig vid det.

"I 99 % av de fall där det finns skrapmärken på de ställen som fanns på din
sons cykel anser vi att det har förekommit yttre åverkan på cykeln.
När det gäller er cykel kan jag inte utesluta att det är som nämnda
mekaniker säger.
Därför har jag beslutat att vi reparerar er cykel utan kostnad, personalen
är informerad."

Detta svar fick jag, efter en kortare mailkonversation med tidigare nämnd cykelbutiks VD. Trots lite motvilja, och trots försök att få mig att kontaktas telefonledes, höll vi det till mail där allt finns på pränt. Inget kan förnekas, det finns svart på vitt.

Imorrn åker vi in med cykeln och får äntligen ut vår rätt.

Lesson to be learned - stå på er!