words of a nut-case

I mer eller mindre en livstid, har jag gått och längtat efter att åka till Camp Nou och se Barcelona sparka boll. De senaste åren har jag dessutom längtat ännu mer, då 2000-talets Pelé spelar med i laget - Leo Messi. Att åka ner till Barcelona och se dem spela, med Messi på topp, har varit en våt dröm ganska länge nu.

Så därför var glädjen stor, när den här drömmen började bli sann i och med en planerad grabbresa till just Barcelona och Camp Nou. Schysst hotell, matchbiljetter på långsida och massa öl väntar. Helt underbart.

Men så igår - WHAM! Barcelona spelade mot Atletico Madrid, en match som de vann med 2-1. Med ett pris. I slutsekunderna åkte Messi på världens stämpling, och kommer vara borta mellan två till fyra veckor. Precis lagom tills vi ska åka ner.

Typiskt.

Visst, det är inte bara Messi man ska se när man åker och tittar på Barcelona, de har ju ett lag som är helt kickass över huvud taget. Men ändå. Messi ÄR en stor del av laget, han ÄR en showman, och han kan göra de mest otroliga grejerna på planen. Det är lite som att få en prinsesstårta utan rosen. Detdär lilla. Det gör ganska mycket.

Därför är Daniel lite smått förbannad just nu.


Men så tänker jag på några kloka ord som min gode vän och broder sa - delad äggmacka är dubbel äggmacka.

Mums.

I'm addicted. Var kommer det här att sluta? Nevermind, I like it. And I like it a lot.

Hade nästan glömt hur det var att sova "obekvämt". Har varit väldigt bortskämd med bra nätter, där jag har legat och vridit och vänt på mig som en väderkvarn mer eller mindre. Då vaknar man ganska mjuk och go på morgonen. Men denna helg har varit ett undantag, med nätter där det har legats väldigt still. Ja, i sovande tillstånd i alla fall. Stillaliggande nätter, om än goda på sitt eget lilla speciella sätt, är inte lika sköna för kroppen. Så just nu sitter undertecknad stel som en pinne och stönar som en gammal gubbe vid minsta lilla rörelse.

But it's worth it - sömnkvalitén är way mycket bättre.

Två veckor kvar, för övrigt. Två veckor tills jag är nere i Barcelona och gottar mig i skönt väder, tapas och San Miguel. Ja, och så fotbollen förstås. Helt sinnessjukt, vad tiden har gått fort! Men nu kommer tiden gå så jävla långsamt, så det finns inte. Det är det gamla vanliga - så fort man jättelängtar efter något, då väljer fröken Ur att jävlas med en. Två tick framåt, och ett tick bakåt. What's the deal? Men okej, två veckor. Eller mindre, egentligen. För redan på fredagen börjar den episka resan med 50 mils körning upp till hufvudstaden. Halvdag på jobbet, och sen säger det bara wroooooom! Men som sagt - fröken Ur, quit fucking me.

Vi kan konstatera att det spenderas mycket tid i firmabilarna. Ibland ensam och ibland med kollega. Men det blir mycket tid att sitta och köra fram och tillbaka, och det ger en massa tid till att tänka på allt och ingenting. När undertecknad och Robin åker firmabil tillsammans, då må ni tro att det filosoferas.

På hög nivå.

Gårdagens filosoferande - fågelskit, vad kallas det med andra ord? Eller vilket djurs som helst, egentligen. Vad kallas det? Spillning. Fågelspillning, älgspillning, rävspillning osv osv osv.

Spillning?

När jag råkar bumpa in i ett bord, och ett glas går omkull, då spiller man ut innehållet. När jag rör runt i en kastrull och rör om lite för hårt, så spiller jag på spisen. När jag äter spaghetti och köttfärssås, så kan ni räkna med att jag spiller på tröjan. Vad allt detta har gemensamt, är att det inte sker medvetet. Det är liksom en olycka. Jag råkade spilla.

Flyger en fågel runt på himlen och bara..."OJ! Jag råkade spilla skit!"? Eller klampar älgarna runt där i skogen och..."Hoppla! Där spillde jag några skitkottar!" Har de ingen kontroll på sin sfinkter? Går de bara runt där och tappar ut skit helt på måfå? Därav ordet "spillning"?

Daniel och Robin är tveksamma.

Vilken natt. Och morgon.

Det finns inget som slår att se Barcelona spela vacker fotboll. Inte ens ett blåsjobb.

Men - kombinera de båda, så har vi en vinnare.

Våfflor och kärlek. Vad mer behöver man?





Jo, chokladsås. Mycket.

Tittar ut genom fönstret, och blir påmind om att det verkligen är höst nu. Det är slut. Ingen mer sommar. Ingen mer värme. Inga fler kvällar på klippan vid havet. OCH DET SUGER!

Men okej, det är även sånahär dagar som är ganska sköna. Ligga under täcket och bara värma sig. Eller sitta och köra runt på våra gator och torg, lyssna på skön musik och titta på lugnet där ute. Men jag föredrar nog värme ändå. Litegrann i alla fall.

Nåväl. Ner under täcket. Få se om det finns fler värmande, upplyftande mail i jobbmailen sen. Kan behövas.

...fredagsmyyyyyyyyys.

Kanske inte långvarigt, då plikten kallar imorgon igen. Men nu är det kväll, och den ska spenderas på absolut bästa sätt.

Over and out.

Jupp, det blåser nu. Det blåser riktigt hårt också. Och jag kan säga att jag för en gångs skull gillar det. Verkligen gillar det.

Det är dags att titta utanför boxen och slänga sig huvudstupa ut igen. And enjoy the ride.

Hit, men inte längre.

Jag ställer alltid upp för mina vänner, så länge jag kan. Det vet jag, och det vet de. Om jag kan, så har jag alltid ett lyssnande öra, ett gott råd, en hjälpande hand eller vad som helst. Så länge som jag kan. Och det har jag absolut inget emot, för det är så jag anser att en vän ska vara och det är samma sak jag förväntar mig från mina riktiga vänner.

Men så finns det de "vännerna" som utnyttjar detta, och bara kommer ihåg undertecknad när det behövs hjälp. Personer som bara hör av sig när de har problem som de behöver ventilera, när de har frågor om något de inte förstår, när de vill ha teknisk support, när de undrar något juridiskt, när de vill ha hjälp att bära möbler, eller en axel att gråta mot. Och när det är avklarat, så försvinner kontakten ner i detdär mörka, dammiga hörnet under soffan.

No more.

Jag har ruttnat helt och hållet på att vara amatörpsykolog, advokat, tekniker, mekaniker och flyttkarl åt folk som för övrigt knappt kommer ihåg vad jag heter. Såna personer som inte kan bemöda sig att skicka ett "Tjena tjena, läget?", utan att det ska följas av ett "Jo, du, jag skulle behöva..." eller "Vet du om..." eller "Hur lagar man..." eller "Vad ska jag trycka på när det står..." eller.......och så vidare.

Tidigt i somras ballade min telefon ur, och varenda kontakt i min telefonbok försvann. Och det var många kontakter. Jag gick ut med en allmän petition i cybervärlden där jag bad mina vänner att skicka mig sina nummer, så jag kunde återställa telefonboken till ett mer eller mindre ursprungligt skick. Jag fick väldigt många telefonnummer, från de som är riktiga vänner. Men suprise, suprise...vilka lös med sin frånvaro? Ja, tills de behövde hjälp, vill säga.

Näe, så enough is enough. Jag har så sakterliga börjat sopa bort dylika människor. En vän är en person som man har nåt så när regelbunden kontakt med, och kontakten av ömsesidig karaktär och inte bara inriktad på den ena personens behov. Alla dessa åker från och med nu puts väck. Det är inget personligt, tro inte det. Det är bara det att jag är helt och hållet urless på svinerier.

Punkt.

När jag gick på semester för snart fem veckor sen, gick tydligen även min inspiration till att blogga på semester. Och vet ni vad? Det kändes helt okej.

Men nu, när semestern börjar lida mot sitt slut, kände jag att det kanske var läge att ge ett litet livstecken ifrån sig. Och det är fanimej med nöd och näppe jag visar livstecken. Det kommer kännas som mer vila att gå till jobbet nästa vecka, än den tiden jag har varit ledig nu. Nånstans trodde mitt naiva jag att semester gick ut på att vila, slappa och ladda batterierna...but oh, did I fool myself. Från dag ett på semestern har det varit utflykter, resor, umänge och vardagssysslor. Två veckor på Mallorca, fyra dagar i Vimmerby, dagliga utflykter till olika ställen, krabbfiske, grillmiddagar, filmkvällar, ofrivillig kräftskiva och Gud vet vad mer. Sen ska vi inte tala om alla dessa nätter, som ALDRIG blivit tidigare än nånstans runt tvåsnåret.

Tacka fan för att jag är trött, och kommer vara ett vrak nästa vecka. Men det bjuder jag på. För även om det har varit väldigt mycket, så har det varit en kanonskön semester. Det grämer mig något att det är ett år kvar till nästa, speciellt då jag vet att det inte kommer bli mycket ledighet tills dess. Om man bortser från den lilla långhelgen i oktober då jag åker ner till Barcelona.

Imorgon är det sista fredagen på ledigheten, och den ska spenderas på ett väldigt bra sätt - bio och middag på Texas Longhorn.

En perfekt avslutning på ledigheten.



Vad det gäller bloggen...ja, vi får se. Kan inte säga att inspirationen sprutar.

Ja, jag lever. Glömde nog bara skriva här att jag har gått på semester och sitter i skrivande stund på Mallorca. Therefor, inte så mycket tid vid datorn. Så skrivandet får vänta lite.

Men tills dess, lämnar jag er med en liten bild härifrån som representerar pretty much it...



Och som vanligt, finns fler bilder på min eminenta www.fotogeek.se. Enjoy.

Ja, jag lever. Glömde nog bara skriva här att jag har gått på semester och sitter i skrivande stund på Mallorca. Therefor, inte så mycket tid vid datorn. Så skrivandet får vänta lite.

Men tills dess, lämnar jag er med en liten bild härifrån som representerar pretty much it...



Och som vanligt, finns fler bilder på min eminenta www.fotogeek.se. Enjoy.

Idag, en vecka efter den lilla incidenten, valde jag att till slut uppsöka sjukvård. När man har ett par fingrar som mer påminner om ett par rödblåa prinskorvar, en hand där du inte kan se strecken i handflatan, och dessutom får domningskänningar från armbågen ända ner till fingertopparna...ja, då kanske det är läge.

Så trots att det tog mig emot, pallrade jag mig vackert ner till sjukan för att kolla upp det. Notera då att jag är den typen som det ska mycket till för att få mig till att uppsöka läkarvård. Dels för att jag har en sjuk smärtgräns, och dels för att jag fram till nu haft noll förtroende för sjukvården. Why? Fråga mig om min fot för några år sen, så kan jag dra en lång och tragisk historia. Men det tar vi inte nu.

Sen kom jag även på en annan grej som håller mig från sjukvården - väntrum. Jag bara hatar att sitta där och titta rätt ut i luften. I timmar. Jag vägrar bläddra i de gamla sunkiga tidningarna som nån ebolasmittad människa suttit och bläddrat i. Jag är för stor för att sätta mig i lekhörnet. Och det är alltid skit på tv'n. Så det är vackert att bara sitta och stirra rätt ut. Och vänta.

Och vänta.

När man till slut ropas upp, är det nästan som att vinna på lotto. En orgasmisk känsla sprider sig i kroppen, och man skuttar upp ur stolen som om det var i allra sista sekunden. Och så in på rummet, för att återberätta vad som har hänt. Och här kommer vi till en av punkterna som får mig att tappa förtroendet - jag berättar så gott jag kan om vad som har hänt, var det gör ont, vad jag känner, osv osv osv...för att bara mötas av en blick ner i ett papper och ständiga "Mhmm...mhmmm...mhmmm" till svar. Det känns som om personen inte lyssnar på mig. Tar hon till sig av allt jag säger? Förstår hon att jag har haft domningar av och an i ett par dagar? Hörde hon att jag sa att det gör ont här, här och här, och inte bara här?

Samma sak sen när man får träffa läkaren. De går på ackord och verkar i förväg ha avsatt viss tid för patienten. Hur ska man känna sig trygg i att läkaren har tagit till sig ALL info, när de tycks titta på klockan och räkna ner sekunderna?
- "Ja, som du ser så är jag svartblå här i handleden, ner över handen och här nere vid fingrarna. Det gör ont i båtbenet, handleden och fingrarna. Sen har jag de senaste dagarna känt att..."
- "Och DÄÄÄR var tiden ute! Vi gör såhär, du får åka ner till röntgen, så får vi se vad de säger..."
...och så går man till röntgen och undrar om läkaren verkligen vet vad det är som behöver tittas på. Är det bara skelett? Kan det även vara ledbanden? Nerver? Jag sa ju trots allt att jag känner domningar...?

Well, på röntgen får man antingen svar på frågorna ovan, eller så är de själva ett släkte för sig. För varje gång jag har kommit till röntgen - och det är ett antal nu - så har dendär känslan åter igen infunnit sig. Vet de vad de ska göra? Vet de vad de gör? För såhär såg scenariot åter igen ut...

Undertecknad kommer in till röntgen och skriver in sig.
- "Ja, där är du...höger handled.", säger sköterskan som tar emot.
- "Handled, hand och fingrar...", får jag tillägga.
- "Ja, just det...", kommer det nonchalanta svaret.

Det här börjar ju bra. Det känns som om de bara ska ta kort på måfå. Men okej, de inne i röntgenrummet vet väl bättre, de har ju fått remissen i sin helhet. Eller? Bara att ta ett djupt andetag och gå in till...
- "Jaha, var har du ont någonstans?"
Eh...har de inte fått remissen? Har inte läkaren skrivit vad han vill ha bilder på? Menar de på fullaste allvar att jag måste peka ut var jag har ont? Ja, det var tydligen frågan jag fick... Så jag får vackert peka ut handleden, båtbenet, lillfingret och ringfingret.
- "Här.", säger jag och försöker hålla humöret.

Här kommer nästa punkt som gör att jag inte riktigt tycker om sjukvården. Jag är på röntgenavdelningen. Röntgenavdelningen uppsöker man i normala fall vid misstanke om fraktur i någon kroppsdel. För er som inte har haft en fraktur någon gång, kan jag upplysa om att det gör ont. Det gör väldigt ont.

Då vill man inte att någon kränger i den kroppsdelen som om man vore gummitarzan.

Well, det tycks inte vara en del i röntgensköterskeutbildningen, då de bara tar tag i en och vränger en fram och tillbaka, högt och lågt, höger och vänster, och framför allt - plattar till. Vid hand-/fingerskador så tenderar fingrarna och handen vidta en naturlig lite lätt böjd hållning. Dvs - man spretar inte gärna ut med fingrarna. Att då få handen och fingrarna tillplattade som en kanelbulledeg, det ÄR inte uppskattat. Har de glömt att man är där för att man är skadad, och således har ont?

Och som om det inte vore nog, så verkar det som om man måste undantränga smärtan och stjärnorna som så vackert lyser upp ens synfält, för att se till att de gör det de ska. För tro inte att de kan göra det själva. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att dubbelchecka med dem, så de tog bilder på fingrarna, på de rätta ställena i handen, och rätt del av underarmen. Jag kände mig skitjobbig, dryg och samtidigt påkörd av en buss...men när de höll på plåta MITT på handen, och PRECIS över handleden, och med tummar och fingrar och what not i vägen, då blev jag lite orolig. Och inte blev jag mindre orolig av att de fick ta sju miljoner bilder. Jag menar...var det första gången? Var tanten en praktikant? Sommarjobbare? För i helvete - båtbenet, sida och ovan. Fingrarna, sida och ovan. Handled, sida och ovan. Hur svårt kan det vara? Och allt med LUGNA RÖRELSER!

Så här sitter jag nu med handen paketerad, ont som en son of a bitch, fingrar tjocka som bratwürsts, stickningar från armbågen hela vägen ut till ring- och lillfingertopparna, och en uppmaning om att höra av mig om nån vecka om inte stickningarna ger med sig, då det även kan vara nån nervskada.

Heja svensk sjukvård. I salute you. Nästa gång vi ses, kommer jag ha tvingats in med ambulans. Inte förrän dess.

En söndersmulad hand, det är väl ett bra sätt att inleda semestern på?

Sen jag skaffade den nya bilen, har jag blivit lite småpedantisk. Eller...ganska pedantisk då. Riktigt pedantisk. Det är förbjudet att förtära något i bilen, det är förbjudet att leka med leksaker på sätet, det är förbjudet att kliva in med lortiga skor/fötter, och det är förbjudet att skita på bilen. Den sista punkten är lite svår, då fågelkräken i den här stan inte riktigt tycks förstå mina riktlinjer, och använder just MIN bil som övningsmål för sina flygande skitar.

Det innebär att jag spolar av bilen i högtryckstvätten en gång i veckan, och planerar en stor manuell handtvätt en gång i månaden. Pedantisk? Ja. Men what the hell, det är trots allt en brand spanking ny bil, och jag vill gärna behålla den så ett tag.

En annan grej som jag har blivit nästan manisk med, det är parkeringen. Åker jag och handlar, till köpcentrat eller dylika ställen med stora parkeringsplatser, så föredrar jag att ställa mig lite längre bort och gå lite längre, istället för att stå närmare entrén. Av den enkla anledningen att det oftast finns fler lediga rutor längre bort, och man kan ställa sig utan att få grannar, och därmed eliminera risken att få dumma märken då den otänksamma grannen slänger upp dörren.

Well.

Av nån konstig jävla anledning, så verkar medelsvensson vara rädd för att ställa sin bil för sig själv. För no matter how far jag parkerar, så lyckas alltid någon ställa sig precis jämte. Det spelar ingen roll om det finns sju miljoner tomma rutor runtomkring, de parkerar ALLTID bredvid min bil. Det finns inte EN bil så lång ögat når, men ääääändå ska de ställa sig vid min.

Alltid.