words of a nut-case

Det där med att vara två meter lång och flyga är alltid lika kul. Jag vet inte om det är en statistisk sannolikhet, om jag har oflyt eller om någon bara jävlas med mig, men jag lyckas alltid få fel medpassagerare framför mig. 

Idag var inget undantag. 

Sätter mig tillrätta på plats 21F på Air Berlins flight AB8305, som på lite styva timmen ska ta mig till mellanlandningen i just Berlin. Tre, två, ett...och där kliver Familjen Annorlunda ombord, med sina sjuttiotre barn, diverse föräldrar och föräldraföräldrar.

Och var ska de sitta?

Rad 20 och framåt. Förstås. Daniel vill sova. Daniel har varit uppe sen fyra och vaken sen Jesus gick i kortbyxa. Och lite till ska Daniel få vänta. 

Now, för en stund blev det lite hopp om livet. Pappan i sällskapet satte sig framför mig, och mina förhoppningar om att komma fram till Berlin med hela knäskålar väcktes. 

Tji. 

I elva fall av tio, är det barnen som använder sätet som en hoppborg. Ryggstödet gungar fram och tillbaka som ett morgonstånd på språng. Men idag var barnen stilla. Pappa, däremot...

Jag vet inte hur många gånger jag sa "...nästa gång" till mig själv, men jag är en alldeles för god människa. Innerst inne satt dock djävulen i mig och ville rappa till honom stenhårt på hjässan, så att han lugnade sitt jävla arsle en gång för alla!

Den där dryga timmen kändes som ett år, och räddades enkom av ett glas obligatorisk tomatjuice. 

Snart väntar två och en halv timmes flygning ner till Palma. Mina fyra knäskålar bävar.