words of a nut-case

 

Wow, jag har verkligen försakat den här bloggen. Å andra sidan har jag inte haft något sinnessjukt att skriva om, så vad spelar det för roll då? Eller jo, det har jag visst. Jag har bara inte orkat.

 

Men nu har tryckkokaren pyst länge nog. Jag måste få ur mig lite insanity, innan jag cepar ur helt.

 

Julen närmar sig med stormsteg och milda vårvindar. Precis som det ska vara. Och med julen vill jag således dela med mig av några praktiska tips, för att göra säsongen lite behagligare. Here we go.

 

1. Ge inte bort ditt hjärta. Vi har alla hört George Michaels julballad "Last christmas", och vi kan dra blott en slutsats - utan hjärta dör man. Blodcirkulation, syre och såntdär, nu vet. Ja, förutsatt att du inte är en zombie då, varvid det går alldeles utmärkt att ge bort ditt hjärta till jul. Fast zombies kanske inte firar jul...och/eller ger bort julklappar? 

 

2. Ser du mamma kyssa tomten, håll för fan käften. "Tänk om våran pappa kommit då"...ja, men det gjorde han uppenbarligen inte, så var lite bussig och håll igen? Stanna upp ett par sekunder och begrunda möjligheterna - morsan drar över jultomten. Saint Nick. Papa Noél. Gubben som har en hel förbannad leksaksverkstad och flygande djur som drar på en släde. Fattar du? Unlimited access till leksaker och fria flygresor! Nä, men spring du och skvallra för pappa...

 

3. Hejsan hoppsan fallerallera, du har möss i huset och bör kolla upp det innan de gnager på en elkabel och startar en brand där du brinner inne. Plötsligt är inte mamma mus och barnaskaran sin lika mysiga, va?

 

 

Okej, det får räcka med juletips för idag. Till nästa punkt på agendan - nyårslöften.

 

 

Jag är inte riktigt den typen som avger en massa nyårslöften som jag sen ändå skiter i. Really, vems jävla idé var det ens att börja med konceptet? Det var säkert mormoner.

 

Men inte idag. Inte i år. I år ska jag faktiskt haka på konceptet och avge ett, och endast ett nyårslöfte. Dock med skillnaden att jag faktiskt kommer att infria löftet.

 

Mitt nyårslöfte är nämligen tragisk, men ändå praktisk. Och det har med det världsomspännande sociala nätverket Facebook att göra. Nej, jag ska inte spendera mindre tid där. Nej, jag ska inte sluta med mina totalt sinnessjuka inlägg som knappt någon förstår. Och nej, jag ska absolut inte sluta lägga upp sköna ecards som får mig att fnittra som en liten skolflicka.

 

Jag ska helt sonika städa ur min kontaktlista. Jag är inte den typen som har tusentals personer som vänner på Facebook, som en typ av statussymbol i tron om att ju fler vänner man har, desto ballare är man. Nä, jag är rätt sparsam på den biten. Ska man in på min vänlista, så ska det finnas en anledning bakom det.

 

Och det är just därför jag ska börja städa ur den lite. Observera nu att vad som följa skall, inte på något sätt är personligt angrepp på en specifik individ, utan det är helt enkelt mina väldigt generella och rättmätiga åsikter.

 

Anledningen till att jag städar min lista, är att jag vill interagera med folk som ger mig något. Nej, inte gåvor och prylar. Jag menar mer såna som jag har ett intellektuellt och emotionellt utbyte av. Folk som är på samma våglängd, som är lika sinnessjuka, som har liknande humor. Eller såna som ligger mig varmt om hjärtat, på ett eller annat sätt. Folk som jag helt enkelt mår bra av. De vill jag ha kvar. Och jag vill inte att viktiga saker från dessa ska försvinna i ett hav med saker som får mig att vilja stoppa gafflar i ögonen och ge upp hoppet om mänskligheten.

 

Låt oss ta några exempel.

 

* Personer där vart och vartenda inlägg har nåt med ens respektive att göra. "Myser i soffan - med #namn#", eller "Åh vad jag saknar #namn#", eller "Jag har världens finaste pojk-/flickvän!", eller "Om två timmar, trettiosju minuter och tjugotre sekunder får jag träffa min älskling!"

Alltså, det är väl självklart att man taggar sin respektive nån gång här eller där, eller nämner något om denne eftersom den personen trots allt är ett viktigt inslag i ens liv. Men att  v a r j e  inlägg ska ha någon form av anspelning på att man har en respektive, det blir bara löjligt. Ja, jag vet att du har en pojk-/flickvän. Hela Facebook vet att du har en pojk-/flickvän. Vi vet det. Vi kan det nu. Det är bra.

 

Hade jag haft en sån flickvän, så hade jag blivit orolig och sprungit på andra hållet. Seriöst. Kanin-i-gryta-orolig. Inget skriker "Klängig med psykotiska tendenser" som någon som heeela tiden måste hävda att man har en pojk-/flickvän. Och detta är något jag inte har utbyte av.

 

Ni faller.

 

 

* Vidare har vi fallet med hypokondrikern. Beteendemönstret är precis som fallet ovan, men innehållet är av en lite mer morbid sort. Aj här, värk där, illamående idag och krämpor hela tiden. Inga inlägg om hur bra en dag har varit, någon intressant händelse, eller kanske till och med några kloka ord. Aj. Oj. Usch. Fy. Hemskt. Det där sista var jag som pratade. Hemskt. Hemskt tråkigt. Där gemene man checkar in hemma på sin soffa, på en skön restaurang, på en biograf, en strand eller nuförtiden till och med på flyget (tack för WiFi'n, Norwegian), här checkar istället vår hypokondriker in på diverse akutmottagningar, vårdcentraler och distriktssköterskemottagningar.

 

Ni ser inte själva hur tragiska ni låter? Nej, förstås inte. Den tragiska bilden suddas direkt bort av alla rövslickare som skickar hjärtan, hälsningar om att krya på sig, eller bara ett enkelt "Åh, stackars stackars liten..." Well...i mina ögon gör det hela saken än mer tragisk. En som basunerar ut varenda liten krämpa i kroppen, och en folkhop som flera gånger dagligen känner en plikt att trösta denna trasiga figur.

 

Bite the fucking bullet. Alla har vi huvudvärk. Alla har vi slagit i stortån. Alla har vi halsfluss. Alla har ont, och mer ofta ju äldre man blir. Det betyder inte att folk tycker att det är intressant att höra om minsta lilla krämpa du har. Speciellt inte när vartenda inlägg rör detta ämne. Och rent personligt...ja, inget som intresserar mig.

 

Ni faller.

 

 

* Börjar din ålder på siffran 2? Ja, är du två år gammal så kan du nog inte läsa detta. Och är du tvåhundra år så är du en vampyr. Eller zombie. Bit mig inte. Nä, den här kategorin avhandlar ungdomen, ni friska pigga  och ärtiga individer i det gyllene decenniet mellan första köpet på Systembolaget och tiden då man börjar ironisera om sin ålder (30, vill säga). För er mindre begåvade - ni mellan 20 och 29 år, för i helvete.

 

Det är nämligen individer i denna ålder som gärna festar. Hårt, vilt och utan konsekvenstänk. Och på repeat. Inläggen handlar enkom om fester, supande och hur jävla mycket någon kräktes. Only. Fest, fest, fest, dricka, dricka, dricka, "Tagga!" "Whoop! Whoop!", och så kör vi om igen nästa vecka.

 

Now. Jag uppskattar själv ett gott röj. Förutom sist, när jag blev riktigt dålig då. Men en skön ölkväll med gänget är absolut kul. Att gå loss på dansgolvet (läs: det klassiska svenska steg åt sidan, steg tillbaka) och bara röja är inget jag tackar nej till. Ibland. Men att livet är lite mer än fest, supa, ragga, rinse and repeat. Nä, jag ids inte läsa om hur mycket du festar, whoopar, taggar och skrattar åt folk som spyr.

 

Ni faller.

 

 

* Drygfan. Du gör inget annat än kommenterar folks inlägg med en ton som säger "Hej, jag är gammal nog för att ha fått rösta i minst två val, men jag vill vara som Nelson i Simpsons." Verkligen? I varenda kommentar drygar du dig och anstränger dig allt du kan för att hitta rätt knapp. Well, hos mig funkar det väldigt väldigt sällan. Och det är det som är knappen hos dig istället, du blir vansinnig av att inte kunna locka fram en reaktion hos mig. Men ändå fortsätter du. Moget som en grön banan. Inget för mig.

 

Ni faller.

 

 

Här är fyra kategorier på folk som jag känner att jag inte har minsta lilla utbyte av, och som tar upp alltför mycket utrymme i min feed. Ta det inte som kritik, för det är det absolut inte även om det verkar så. Alla är vi olika, och jag respekterar det. Men det betyder inte att jag behöver vara del av det, right? Jag är inte det minsta intresserad av Twilight, till exempel...så jag finner ingen anledning i att se filmerna. Samma sak här, jag är inte det minsta intresserad av att bli konstant informerad om att du har en pojk-/flickvän med total avsaknad av integritet, att personalen på Apoteket känner dig bättre än dina föräldrar, eller att du kommer behöva byta lever innan du fyllt 35. Så likaväl som att jag helt enkelt inte tittar på Twilight, tänker jag inte låta er ta upp utrymme för viktigare och framför allt mer intressanta personer i mitt liv.

 

Åter igen, jag kan inte betona det tydligt nog, det är ingen kritik. Bara information om ett aktivt val. Jag är väl medveten om att jag själv har drag som inte uppskattas av alla. Annat vore konstigt. Det finns både en och två miljon åsikter om mig, och jag har inget emot dessa. Alla har rätt till sin åsikt. Är denna dock av icke god karaktär, välkomnar jag att leta reda på "Unfriend"-knappen och göra tillvaron mer dräglig.

 

God knows I will. Det är mitt nyårslöfte.