words of a nut-case

Idag, en vecka efter den lilla incidenten, valde jag att till slut uppsöka sjukvård. När man har ett par fingrar som mer påminner om ett par rödblåa prinskorvar, en hand där du inte kan se strecken i handflatan, och dessutom får domningskänningar från armbågen ända ner till fingertopparna...ja, då kanske det är läge.

Så trots att det tog mig emot, pallrade jag mig vackert ner till sjukan för att kolla upp det. Notera då att jag är den typen som det ska mycket till för att få mig till att uppsöka läkarvård. Dels för att jag har en sjuk smärtgräns, och dels för att jag fram till nu haft noll förtroende för sjukvården. Why? Fråga mig om min fot för några år sen, så kan jag dra en lång och tragisk historia. Men det tar vi inte nu.

Sen kom jag även på en annan grej som håller mig från sjukvården - väntrum. Jag bara hatar att sitta där och titta rätt ut i luften. I timmar. Jag vägrar bläddra i de gamla sunkiga tidningarna som nån ebolasmittad människa suttit och bläddrat i. Jag är för stor för att sätta mig i lekhörnet. Och det är alltid skit på tv'n. Så det är vackert att bara sitta och stirra rätt ut. Och vänta.

Och vänta.

När man till slut ropas upp, är det nästan som att vinna på lotto. En orgasmisk känsla sprider sig i kroppen, och man skuttar upp ur stolen som om det var i allra sista sekunden. Och så in på rummet, för att återberätta vad som har hänt. Och här kommer vi till en av punkterna som får mig att tappa förtroendet - jag berättar så gott jag kan om vad som har hänt, var det gör ont, vad jag känner, osv osv osv...för att bara mötas av en blick ner i ett papper och ständiga "Mhmm...mhmmm...mhmmm" till svar. Det känns som om personen inte lyssnar på mig. Tar hon till sig av allt jag säger? Förstår hon att jag har haft domningar av och an i ett par dagar? Hörde hon att jag sa att det gör ont här, här och här, och inte bara här?

Samma sak sen när man får träffa läkaren. De går på ackord och verkar i förväg ha avsatt viss tid för patienten. Hur ska man känna sig trygg i att läkaren har tagit till sig ALL info, när de tycks titta på klockan och räkna ner sekunderna?
- "Ja, som du ser så är jag svartblå här i handleden, ner över handen och här nere vid fingrarna. Det gör ont i båtbenet, handleden och fingrarna. Sen har jag de senaste dagarna känt att..."
- "Och DÄÄÄR var tiden ute! Vi gör såhär, du får åka ner till röntgen, så får vi se vad de säger..."
...och så går man till röntgen och undrar om läkaren verkligen vet vad det är som behöver tittas på. Är det bara skelett? Kan det även vara ledbanden? Nerver? Jag sa ju trots allt att jag känner domningar...?

Well, på röntgen får man antingen svar på frågorna ovan, eller så är de själva ett släkte för sig. För varje gång jag har kommit till röntgen - och det är ett antal nu - så har dendär känslan åter igen infunnit sig. Vet de vad de ska göra? Vet de vad de gör? För såhär såg scenariot åter igen ut...

Undertecknad kommer in till röntgen och skriver in sig.
- "Ja, där är du...höger handled.", säger sköterskan som tar emot.
- "Handled, hand och fingrar...", får jag tillägga.
- "Ja, just det...", kommer det nonchalanta svaret.

Det här börjar ju bra. Det känns som om de bara ska ta kort på måfå. Men okej, de inne i röntgenrummet vet väl bättre, de har ju fått remissen i sin helhet. Eller? Bara att ta ett djupt andetag och gå in till...
- "Jaha, var har du ont någonstans?"
Eh...har de inte fått remissen? Har inte läkaren skrivit vad han vill ha bilder på? Menar de på fullaste allvar att jag måste peka ut var jag har ont? Ja, det var tydligen frågan jag fick... Så jag får vackert peka ut handleden, båtbenet, lillfingret och ringfingret.
- "Här.", säger jag och försöker hålla humöret.

Här kommer nästa punkt som gör att jag inte riktigt tycker om sjukvården. Jag är på röntgenavdelningen. Röntgenavdelningen uppsöker man i normala fall vid misstanke om fraktur i någon kroppsdel. För er som inte har haft en fraktur någon gång, kan jag upplysa om att det gör ont. Det gör väldigt ont.

Då vill man inte att någon kränger i den kroppsdelen som om man vore gummitarzan.

Well, det tycks inte vara en del i röntgensköterskeutbildningen, då de bara tar tag i en och vränger en fram och tillbaka, högt och lågt, höger och vänster, och framför allt - plattar till. Vid hand-/fingerskador så tenderar fingrarna och handen vidta en naturlig lite lätt böjd hållning. Dvs - man spretar inte gärna ut med fingrarna. Att då få handen och fingrarna tillplattade som en kanelbulledeg, det ÄR inte uppskattat. Har de glömt att man är där för att man är skadad, och således har ont?

Och som om det inte vore nog, så verkar det som om man måste undantränga smärtan och stjärnorna som så vackert lyser upp ens synfält, för att se till att de gör det de ska. För tro inte att de kan göra det själva. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att dubbelchecka med dem, så de tog bilder på fingrarna, på de rätta ställena i handen, och rätt del av underarmen. Jag kände mig skitjobbig, dryg och samtidigt påkörd av en buss...men när de höll på plåta MITT på handen, och PRECIS över handleden, och med tummar och fingrar och what not i vägen, då blev jag lite orolig. Och inte blev jag mindre orolig av att de fick ta sju miljoner bilder. Jag menar...var det första gången? Var tanten en praktikant? Sommarjobbare? För i helvete - båtbenet, sida och ovan. Fingrarna, sida och ovan. Handled, sida och ovan. Hur svårt kan det vara? Och allt med LUGNA RÖRELSER!

Så här sitter jag nu med handen paketerad, ont som en son of a bitch, fingrar tjocka som bratwürsts, stickningar från armbågen hela vägen ut till ring- och lillfingertopparna, och en uppmaning om att höra av mig om nån vecka om inte stickningarna ger med sig, då det även kan vara nån nervskada.

Heja svensk sjukvård. I salute you. Nästa gång vi ses, kommer jag ha tvingats in med ambulans. Inte förrän dess.