words of a nut-case

Sen jag skaffade den nya bilen, har jag blivit lite småpedantisk. Eller...ganska pedantisk då. Riktigt pedantisk. Det är förbjudet att förtära något i bilen, det är förbjudet att leka med leksaker på sätet, det är förbjudet att kliva in med lortiga skor/fötter, och det är förbjudet att skita på bilen. Den sista punkten är lite svår, då fågelkräken i den här stan inte riktigt tycks förstå mina riktlinjer, och använder just MIN bil som övningsmål för sina flygande skitar.

Det innebär att jag spolar av bilen i högtryckstvätten en gång i veckan, och planerar en stor manuell handtvätt en gång i månaden. Pedantisk? Ja. Men what the hell, det är trots allt en brand spanking ny bil, och jag vill gärna behålla den så ett tag.

En annan grej som jag har blivit nästan manisk med, det är parkeringen. Åker jag och handlar, till köpcentrat eller dylika ställen med stora parkeringsplatser, så föredrar jag att ställa mig lite längre bort och gå lite längre, istället för att stå närmare entrén. Av den enkla anledningen att det oftast finns fler lediga rutor längre bort, och man kan ställa sig utan att få grannar, och därmed eliminera risken att få dumma märken då den otänksamma grannen slänger upp dörren.

Well.

Av nån konstig jävla anledning, så verkar medelsvensson vara rädd för att ställa sin bil för sig själv. För no matter how far jag parkerar, så lyckas alltid någon ställa sig precis jämte. Det spelar ingen roll om det finns sju miljoner tomma rutor runtomkring, de parkerar ALLTID bredvid min bil. Det finns inte EN bil så lång ögat når, men ääääändå ska de ställa sig vid min.

Alltid.