words of a nut-case

Idag fick jag ett ordentligt ryck på en vän på Facebook. Jag ber på sitt sätt om ursäkt för det, för jag blev ganska hård och grov i tonen. Min mamma har uppfostrat mig bättre än så. Däremot tänker jag inte be om ursäkt i sakfrågan. Men det är en annan femma.

I den något hätska diskussionen, gick det upp ett ljus för mig - igen - att det finns folk som totalt saknar förmåga att sätta sig in i andra människors situationer. Min vardag är väl sån som alla andra har det, eller hur? Jag har solsken och allt är toppen, och varför skulle det vara annorlunda för de andra?

Well, välkommen till världen.

Jag har de senaste dagarna varit lite av ett grått moln, och det erkänner jag. Det är knappt att jag känner igen mig själv, och det erkänner jag också. Men det har en väldigt enkel förklaring;



Välkommen till min vardag. Från sängen till soffan. Från soffan till sängen. Med två meters längd och styvt hundra kilo att lyfta, är det ett nätt litet helvete att ta sig fram på kryckor, varvid jag undviker dem så gott jag kan. Min pissblåsa rymmer nuförtiden en Folkabubbla, för att jag drar ut på toabesöken så långt som möjligt för att hålla antalet dagliga toabesök på ett minimum. Och då ska vi inte ens gå in på hur intressant det är att göra nummer två.

Mitt sällskap är en 46" tv, som inte ens har någonting vettigt att visa. Det var så länge sen jag såg solen, att jag kan identifiera mig med Nosferatu. Blir jag sugen på ett glas oboy och en macka att käka på soffan, måste det planeras i projektform. För tro inte att det bara är att gå ut i köket, fixa fikat och gå tillbaka med det till soffan. Testa att göra det när du ska dra dig fram på två kryckor samtidigt. Sömnen är - av obekvämlighet, värk och otymplighet - så pass sällsynt, att National Geographic har skickat ut en expedition för att försöka finna den.

Jag önskar dem lycka till.

Nämnde jag att jag knappt kommer utanför dörren? Frisk luft, vad är det? Sätta sig på en klippa nånstans och filosofera? HA! Det är till och med att jag saknar att gå på det lokala köpcentrat och armbågas bland alla andra galna shoppare.

Kortfattat - jag håller på att bli galen här, och jag kan inte göra något åt det. Så ja, det kan verka som att jag är lite negativ och gnällig på sistone...och gissa vad - det är av en anledning! Jag ber inte om sympatier, kramar eller åååååååhstackarslilladu. Men jag vill kunna svära och vara lite bitter utan att någon ska ge mig fan för det. Den som ändå vill kalla mig gnällig, välkomnar jag att testa på att låsas inne i ett rum i två (blivande tre) veckor, och samtidigt inkapaciteras till den grad att vardagliga rutiner störs. Go ahead. Make my day.

Punk.