words of a nut-case

Det är väldigt sällan jag pratar jobb med min mor. Hell, det är pinsamt sällan jag pratar med min mor över huvud taget, så då kan ni tänka er hur ofta vi då pratar jobb. Jag tror att man kan räkna antalet gånger med fingrarna på en hand som hållt en smällare på nyårsafton.

Men idag var då som sagt undantaget som bekräftade regeln. Inte bara att vi pratade, och pratade länge, vi pratade dessutom mestadels om jobbet. Kan förvisso bero på att hon frågade hur läget var, och jag svarade med att jag inte riktigt hade hunnit känna efter, då det är så jäkla mycket på jobbet. Och på den vägen kom vi osökt in på ämnet - jobbet. Kollegor, uppgifter, framgångar, klientel, motstånd och allt som hör till. Det roliga var att samtalet följde en röd tråd, nämligen omoral.

Omoral.

Människor som inte kan skilja på vad som är rätt och vad som är fel. Människor som inte kan skilja på "ditt" och "mitt". Människor som inte kan skilja på ansvar och ansvarslöshet. Stanna upp, ser er omkring och tänk efter lite. De finns överallt. På ett eller annat sätt, i olika utsträckning, är vi omringade av dessa människor.

Men varför är det så?

Där inledde min kära mor och jag jämförelsesamtalet om uppfostran versus miljö och omgivning. Vi mindes tillbaka till den tiden då vi bodde i förorten utanför Stockholm. Tiden i Norra Botkyrka...eller i Alby, om vi nu prompt ska leka Google Maps. Man kan väl inte direkt säga att brorsan och jag växte upp under idylliska förhållanden. Att växa upp i en förort med hög kriminalitet, mycket bus och dumheter som genomsyrar långt ner i åldrarna, det ger inte direkt höga odds för att man ska falla i samma skit. Och det är fakta. Tvinga mig inte att börja traggla kriminologi och sociologi med er nu, klockan är way för mycket. Lita bara på mitt ord.

Men ändå, som morsan själv sa, har både brorsan och jag lyckats ta oss längre än så. På ett lagligt sätt också. Brorsan är numera civilingenjör som i dagsläget jobbar som konsult, är gift, har en grymt ball son, hus och kombi. Och undertecknad...ja, jag har också kommit upp mig. Ni känner mig, jag drar inte repertoaren. Nu ska jag självklart inte dra alla mina barndomsvänner över en kam, jag vet många av dem som också har kommit upp sig. Men större delen av ungdomarna som växte upp samtidigt som jag har alla gått samma väg - neråt.

Detta har jag nu i äldre dagar (fy, vad tungt det känns att säga så) fortsatt se, och ser dagligen. Barn och ungdomar som man direkt vet att de tyvärr inte kommer komma långt i sina liv. Barn och ungdomar som handlar utan minsta konsekvenstänk. Barn och ungdomar som flyter med och lever efter "Äsch, nån annan löser det...". Det är en skrämmande bild att se, hur så många individer förstör sig själva, för att de faktiskt inte vet bättre. Och ännu värre är det att de tar med sig detta till vuxenlivet, om inget drastiskt görs.

Uppfostran versus miljö.

Barn och ungdomar som umgås i dylika miljöer, lär sig aldrig att förstå bättre. Alla andra tolvåringar står och röker sina fulcigg på den timmade moppen utanför den lokala affären. Således kan man säga att miljön spelar in. Men samtidigt är det upp till deras föräldrar att lära ut vad som är rätt och vad som är fel, att visa vad moral innebär, och framför allt att få dem att förstå att för varje handling finns det en konsekvens. Och det är här vi har den största bristen. Föräldrar tar sig inte tid till barnen, för att lära dem några viktiga små punkter som kommer återbetala sig tusen gånger om längre fram.

Precis som min mamma gjorde. Hon tog sig tid. Hon uppfostrade. Stundvis hårt, men alltid med en förklaring till varför. Och just detta la grunden till den respekt min bror och jag lärde oss att visa vår omgivning. Respekt för rätt och fel. Respekt för ditt och mitt. Konsekvenstänk. Detta, tillsammans med en stor skäppa kärlek och ömhet.

Skam att detta inte var övergripade i alla hem. Tänk så annorlunda saker hade sett ut då.

Jag tackar mamma och bugar mig i full respekt.

Än en gång sitter jag och skakar på huvudet åt medias alltid lika professionella täckning av vädret. Idag heter det att "redan nästa vecka kommer våren", medan det förra veckan hette att "vintern kommer tillbaka med besked". Meteorolog måste vara det i särklass lättaste jobbet någonsin. Ta sin morgonkopp kaffe, kolla lite på himlen och sätta ihop en rad.

"Vintern är på väg tillbaka, och den kommer att hålla oss i sitt järngrepp med ner till 30 minusgrader i flera veckor till", heter det vid en kallfrusen morgonstund efter en dålig natt där man inte fått sig ett nyp.

"Nu börjar våren göra entré, och i nästa vecka kommer vi att uppleva några plusgrader och mycket sol", blir prognosen en stillsam morgon efter en het natt.

Och så håller det på och växlar, fram och tillbaka hela tiden. Vår, vinter, vår, vinter, mildare väder, ryssvinter, värme, vargavinter, vår, flera meter snö. Hela vinterhalvåret går inga-nyheter-idag-löpsedlarna ut på att spela en varannanveckavariant av leken hopp och förtvivlan. Den stora gissningsleken. Hur ofta har de rätt sen? Well...igår snöade det här, trots att väderleksrapporten sa att det skulle vara milt väder.

Näe, om man skulle skola om sig till meteorolog?

Känns nedan avbildat scenario igen?



Äcklig disk i diskhon, gamla lunchtallriksköljsnuskrester, dyngsur disktrasa som luktar kadaver och ett diskställ som ingen tömt sen i julas. Välkomna till köket på min arbetsplats. En arbetsplats där det påstås att det ska jobba vuxna, mogna och ansvarsfulla människor.

Utåt sett.

Men innanför väggarna, där ingen ser, där är det ett jävla lekis. Tidningar, tomma kakpaket, smulor och kaffefläckar pryder borden. Använda tändstickor i tändsticksaskarna. Och så då disken. Koppar, bestick och grejer i diskhon, trots att diskmaskinen är tom. Och är diskmaskinen full, så plockar ingen ändå ur. Diskhon. Lunch-/middagstallrikar sköljs av, och snusket ligger kvar och luktar gott. Diskstället används inte, om så för en enda liten gaffel.

Åter igen - vuxna, mogna, ansvarstagande män och kvinnor.

Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur de måste sköta sina hem.

Efter jul- och nyårshelgens, samt följande dagars hey baberiba, känns det som att det nu äntligen har stabiliserat sig igen. Läget på jobbet är under full kontroll, det sociala livet har långsamt vaknat ur sin dvala, och träningen har kommit igång på allvar.

NU känns det som ett nytt år.

Sen är det förstås en bonus att dendär vita skiten som täcker våra gator och torg börjar försvinna också. De få dagarna i Barcelona skyndade på min längta-till-våren-process, sånär som på att den blev sjuklig. Tänk att få snöra på skorna och ge sig ut på en oändlig löptur som inte måste brytas pga domnade kroppsdelar. Tänk att få packa lite fika och ge sig ut till nåt mysigt ställe och sitta på gräset i gott sällskap. Tänk att få komma till jobbet och åter igen höra "Vafan! Har du redan shorts på dig?!?"

Det går långsamt framåt, och det känns förjävla bra.

Och till råga på allt är det lönevecka nu. Läge att fira detta med en liten raj-rajkväll med gänget till helgen. Och jag tror bannemig att Texas Longhorn, följt av Rockbaren står på agendan.

Bring it on!

Jaha, då var resan både kommen och gången. Det ska då vara fan, vad tiden går fort jämt! Känns som att det var häromdan vi bäddade ner oss på Landvetter i väntan på det tidiga morgonflyget till Barcelona, och redan är man hemma igen.

What the hell.

Resan då. Måste säga att jag blev positivt överraskad av övernattningen på Landvetter. I och med att flyget gick 07:25, skulle det bli stört omöjligt att ta sig ut med kollektivtrafik. Och jag ställer INTE bilen på långtidsparkeringen och betalar 600:-. Inte en chans. Så övernattning it is. Dra ihop några bänkar, så man skärmar av sig lite, dator i knät, snask som sällskap...och presto! Trodde inte att det skulle gå att sova, men ack så fel jag hade. Visst blev det sent, och visst blev det bara några få timmar, men sömn blev det. En bra start på resan, med andra ord.

Barcelona i sig sen, är en mycket vacker stad. Så länge man vet vad man ska göra, var man ska äta och vilka platser man ska besöka. Man kan inte komma ner till Barcelona och "go with the flow", för då är risken stor att man bara får se en vanlig storstad. På många sätt är Barcelona en otroligt vacker stad, men på andra sätt är den ändå förbannat anonym. Ta en av de stora gatorna, Avinguda del Paral-lel - en tre kilometer lång anonym aveny som sträcker sig från Plaza Espanya till hamnområdet. Visst finns det såväl affärer som restauranger, men inget man höjer ögonbrynen för.



Om man letar ihärdigt, eller har med sig några förhandstips, så kan man hitta några fina guldklimpar. Störst chans är om man åker till utkanterna av stan, eller till och med en bit ut på landet. Där är det garanterat att man finner gamla goa rustika restauranger som bjuder på lokala läckerheter. Men om man vill stanna inom stadsgränserna, gör man bäst i att ta sig till centrum och gamla stan, och där gå igenom alla bakgator och gränder. Det är där de riktiga restaurangerna gömmer sig. Restauranger, såväl inhemska som McDonalds finns att hitta överallt, men skillnaden är ändå stor. Jag kan av vissa skäl tyvärr inte skriva om tankarna och anledningarna kring skillnaderna, men lita på mig. Leta lite extra, det är värt det. Att serveras goda tapas av den gamle grå katalanen gör hela saken. Även något så enkelt som en café cortado smakar så mycket godare på rätt ställe.



Sevärdheter är lite lättare, men även här ska man helst vara förberedd och utrustad med en bra karta. Vissa sevärdheter, som Camp Nou, Sagrada familia och fontänerna vid Montjuic är svåra att missa, men det finns även sånt som man "måste" se som inte är lika lätt att hitta. Gamla kyrkor, Gaudis berömda arkitektur och lokala marknader är exempel på sevärdheter som inte direkt trillar ner i knät på dig. Var dock beredd på att många av de gamla sevärdheterna är just det - gamla. Det innebär att de behöver konstant översyn, och att risken för att du finner dem klädda i byggställningar och omgivna av lyftkranar är stor.







Nu får ni, kära läsare, kalla mig nyanserad eller vad ni än vill...men är man i Barcelona, får man inte åka därifrån utan att ha besökt Camp Nou och gått på match. Det är sån otrolig skillnad på fotbollskulturen i Spanien gentemot här i Svea rike. I Spanien är det en folkfest, som lockar folk i alla åldrar. Vi pratar alltså om allt från små barn till skrynkliga pensionärer, och alla har precis lika kul. Inga slagsmål, inga bengaler, inga huliganer. Bara sång, skratt och en förbannat tät gemenskap. De få poliser som finns där på plats, är mer där för att hjälpa till med upphittade nycklar och vägledning åt vilsna turister.











Barcelona är som sagt en otroligt vacker stad, men som sagt - ett starkt tips är att man redan i förväg har läst på om vad som finns i stan, såväl sevärdheter som restauranger, för att inte riskera att man kommer hem och undrar vad man egentligen har gjort.

Men se för böfvelen till att åka.

Things aren't always what they seem, now are they?

Ögon finns överallt.

Ett långt, förbannat långt samtal med en god vän.

Respekt, det verkar vara ett ord som många människor helt och hållet har tappat greppet om. Egoism, däremot, det är ett ord som desto fler lever efter. Och det är ett ord som kan ta många olika former. En egoist kan vara den som tar sista tårtbiten utan att fråga om någon annan vill ha. En egoist kan vara den som tränger sig in framför dig i bilkön, även om kön knappt rör sig. En egoist kan vara den som hoggar fjärrkontrollen och sätter på den kanal som behagar utan att bry sig om vad andra vill/vill inte se.

Den typen av egoister är en irriterande typ, men det stannar där. Irriterande arslen som får en själv att inse vilken jävla helyllemänniska man är.

Men så har vi den andra typen. Den emotionella egoisten. Typen som gör saker för egen vinnings skull, och struntar helt och hållet i andras tycken, tankar och känslor. Typen som tolkar allt som sägs och görs för att vrida det till sin fördel. Typen som inte lyssnar till ett snällt "Nej", ett vänligt "Jag vill inte", eller ett enkelt "Det räcker". Typen som när man sätter ner foten, plötsligt tar rollen som offer och försöker lägga skulden på den andre i ett försök att få personen att vika sig ändå.

Där har vi en typ av egoister som är lite svårare att rycka på axlarna åt, för den här personen skiter helt och hållet i vad du känner. Så länge denne själv drar vinning. Den typen av egoister gör mig rent ut sagt förbannad. Just idag har jag en person i åtanke, och om jag någonsin ser honom, så blir det en propp. 

Det belönas med en placering på min shit-list.

Utan att passera "Gå".

Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, eller om jag bara har haft det i huvudet en längre tid utan att få det på pränt. Så jag ber om överseende ifall jag börjar bli en gaggig gammal gubbe och upprepar mig själv.

Note to self: Faaan, jag börjar bli min far!

När vintern gör sin storstilade entré och snön börjar falla, då verkar det som om alla regler och normer där ute i trafiken blir som bortglömda. Under två tredjedelar av året (ja, jag vill säga att det är snösäsong en tredjedel av året) kör folk mer eller mindre städat, de parkerar på för ändamålet avsedda platser, och gångtrafikanter håller sig på sin plats.

Men inte när snön har fallit.

Plötsligt är det fullt normalt att göra bredställ i cirkulationerna (läs: rondeller), det är helt okej att parkera till höger och vänster, och på platser som under normala förhållanden inte ens ÄR parkeringsplatser, snorvalpar "lånar" pappas BMW och spinner loss, fotgängare börjar använda redan trånga och hala vägar som gångbanor, och så vidare. Senast idag såg jag bilar parkerade till höger och vänster på torget, på platser där man normalt sett blir toklappad om man står. Men det skiter folk i. En annan bil ställde sig på en trång gata och föraren lämnade bilen där utan att bry sig om andra bilar kunde komma förbi. Jag höll själv på att få en pappas-BMW-bil som kylarprydnad på min bil, då den nittonårige grabben tyckte att han skulle vara cool och bredsida in på parkeringen. And so on.

Ta bara en sån simpel grej som en standardparkering utanför ICA. Från april till november ställer vi oss i raka och fina led, med jämna mellanrum mellan bilarna. Utan några som helst konstigheter. Det är nästan som Lego. Men så fort snön döljer p-rutorna, blir parkeringsplatsen som ett plockepinnspel. "Raderna" blir plötsligt kurvigare än Hannah Graaf, mellanrummen mellan bilarna blir som gluggarna mellan Madonnas tänder och körfältet mellan raderna blir trängre än en femtonåring.

Kortfattat - varje dag är asshole day. År efter år efter år efter år. Så fort snön faller, då skiter folk i varandra. Mer än vanligt.

Pinsamt.

Ja, jag vet att det finns de som har det värre. Jag vet att det krigas för fullt runtom på jorden. Jag vet att folk svälter. Jag vet att det finns en massa psykfall där ute. Jag vet att allt är hemskt.

Men nu är jag less.

På snön.

Igår började det snöa så sakterliga, och tro inte fan att det slutade. Nejnej. Det blev bara mer och mer och mer och mer, och allt mer intensivt, ända tills flingorna var lika stora som små ponnyhästar! Och ja, det snöar än. Ni kan tänka er vad det innebär, eller hur? Precis.

WHAT THE HELL!

Nu räcker det, liksom. Julen har varit, och nyår likaså. Enough. Proppen ur nu. Mysfaktorn finns inte längre, man kan inte sätta på jinglefuckingbells på radion och mysa. Nej. Det är slut. No more christmas. Det betyder alltså att snön ska bort, solen ska skina, fåglar ska kvittra och flickor ska gå med kortkort.

Väck mig när det är dags, för nu gömmer jag mig.


Tack förresten till en väldigt god vän för påminnelsen. Bra jävla låt.

Det finns telefonsamtal och det finns telefonsamtal, det borde jag om någon veta. Men det finns ett speciellt samtal - återkommande sådant - som alltid gör mig full i skratt.

Min bror.

Sen den dag jag flyttade hemifrån och lämnade den kungliga hufvudstaden för den blåsiga västkusten, har telefonsamtalen med min bror alltid haft samma mönster. Inte för att vi pratar ofta (tyvärr, får väl tilläggas), men de gånger vi pratar i telefon är det alltid likadant. Ju längre samtalet lider, desto mindre närvaro visar brorsan i sina svar. Man känner igen det direkt, när man får "Mhmm" och dylika svar i örat.

Som igår. Jag pratade om den senaste tidens "utveckling" på jobbet, berättade om lite olika jobb jag varit ute på, och om de interna stridigheterna. Och då kom de här "Mhmmm"..."Aaaa" och så vidare, och då visste jag direkt att han höll på med annat. Så jag konstaterade det rätt ut, att han inte lyssnade på mig längre. "Ja, näe, förlåt, jag läste bara en grej här på Aftonbladet...vad sa du?", fick jag till svar. Så började jag om. Och strax senare igen..."Mhmmm". WTF! Hörde du nåt av det jag sa?!? "Hahahaha! Jag läste just om frågor som ställts till gruvarbetarna i Chile...om hur de klarade de sexuella behoven när de var instängda i gruvan! Hahaha!" What the hell...!

Då kan man inte göra annat än skratta. Jag skulle likaväl kunna säga att jag har damunderkläder på mig på jobbet, och att jag sniffar mina egna fisar, utan att han skulle reagera på det. Och såhär har det varit i alla år, även när han själv ringer. Han är med några minuter, och sen blir det som att prata med sig själv. Och då ska vi inte ens prata om hur det är när han tittar på fotboll...

Näe, jag älskar min bror över allt annat, men att prata i telefon med honom är som att prata med sin spegelbild.

Humor.

Jag antar att de flesta av er känner till min hemliga nördiga sida, fotografin. Om inte, så borde ni skämmas och omedelbums bege er av till min egen webbsida, http://www.fotogeek.se.

NU!

Visst kan jag erkänna att jag är ganska nischad som fotograf, men det är mitt stuk. Natur och då gärna i närbild, det är vad jag gillar att fotografera. Detaljer, former, sånt som ögat kanske inte alltid lägger märke till när man är ute...det är där jag är i mitt esse.

Men för att få de bilderna, kan man inte bara stå raklång och sikta. Det är knappt att det duger med att ställa sig på huk. Oh no. Jag utmanar ödet. Eller så är det mer så att jag bara kopplar bort att jag ser ut som en total idiot när jag, som igår, ligger raklång på ett iskallt och småblött isblock ute vid havet. Eller att jag tar spjärn mot ett träd med ena foten, medan jag håller balansen på en sten med andra foten, för att sträcka ut armen så långt jag kan för att fota en groda på nära håll. Eller när jag springer ut på en stenstrand i meterhöga vågor och ett underlag som försvinner under fötterna på mig, för att fånga svallet. Och jag som trodde att mitt jobb bjöd mig på många underliga ställningar...

Ni må tro att det har kostat mig. Än så länge bara på kroppen, för det känns verkligen som ett workoutpass att fota som jag gör. För att falla tillbaka till gårdagen - jag var ute vid havet och klättrade på klippor som vattenpiskats och sedan frusit. Balansgång med sextusen kronor i händerna. Men när man har tagit sikte på ett objekt som ska fotograferas, då finns det inga hinder. Det glömmer man just där och då.

I alla fall tills man är klar, vänder sig om och inser att vägen tillbaka plötsligt har blivit tusen gånger värre. Vassa och glashala stenar, förrädisk och snötäckt is, flera meter mellan de olika avsatserna. Hur fan kom man dit man är?

Som sagt, jag är en hard-core fotonörd. Men det är min avkoppling från vardagen, jobbet och all annan skit där ute. Då är det bara jag, kameran och naturen.

Och min foto-kama sutra.