words of a nut-case

Ni som känner mig, kan de flesta av er skriva under på att jag inte är en människa som öppnar mig och bjuder på känslor och tankar och what not. Det är sånt som jag håller till mig själv, och ett väldigt litet fåtal selekta människor. Ja, jag skriver mycket här i bloggen, men jag sätter mig aldrig ner med Randon John och pratar på djupet om mig själv. Likaså gäller det mitt intresse på djupet för sagda dylika.

För de fåtal selekta människorna, där öppnar jag mig helt och är även helt välkomnande för vad de har att slänga på mig. De hör till en för mig given symbios, som är klart given. Och vi kan säga såhär - när jag öppnar mig, då visar jag en helt annan sida av mig, som min annars kalla och stundvis intetsägande fasad kan ge sken av.

Men vad kvittar det, när någon av de närmaste ändå går och sparkar en på tasken? Vad är det då för mening? Varför öppna sig, vända ut och in på sig helt och hållet, när det ändå bara slutar i skit?

Min motivation börjar dala.


Don't worry about people in your past, there's a reason why they won't be there in your future.