words of a nut-case

När jag var liten, vaknade jag alltid tidigt på helgerna. Smög ut till soffan, bäddade ner mig under en go filt och satte på TV'n. Och där hade jag kunnat ligga resten av dan, om det inte vore för att morsan kom upp och började öppna fönster och fixa frukost och what not.

Varför var det så gott att gå upp tidigt?

Jo, för att barnprogrammen på den tiden var helt enkelt underbara. Man kunde titta på TV och bara njuta av roliga, spännande, häftiga, sköna tecknade program. Timme efter timme.

Alla minns vi klassiker som dessa...

Scooby Doo


Hjulben & Gråben


Familjen Flinta


G.I. Joe


He-Man


Mask


Smurfarna


Tom & Jerry


Transformers


Alla minns vi väl dessa tidlösa klassiker. Tecknade program, där man bara lutade sig bak och gottade sig timme efter timme. Dagar när man var sjuk och stannade hemma, blev som en belöning då man fick en extra dag med denna treat för ögonen.

Men.

Detta var då, på det glada 80- och 90-talet. Så tar man morgonutbudet idag, anno 2010. Någonstans under mina tonår och yngre vuxenperiod, tycks någon lallare på TV-bolagen ha fått för sig att det är dags att röra om i grytan. Att rassla i buren. För om man går upp tidigt idag och tittar på TV, möts man av sånahär saker...


Lazytown - ett program där två vuxna karlar, varav en överflexande tönt, tillsammans med en massa fula dockor tycks göra allt för att imponera på en alltför ung flicka.


Specialagent Oso - en ful björn som med hjälp av tittaren löser olika problem. Dessa problem som normalt sett är ett fall för Captain Obvious. Exempelvis - lille Pelle är mörkrädd och vill använda en ficklampa. Hur gör han? Detta ska Specialagent Oso tillsammans med stackars barnet i TV-soffan lösa.


Musses Klubbhus - ännu ett program producerat av Captain Obvious, och ännu ett program där barnet i soffan åter igen dras in i programmet, med citat som "Ser du ett fyrkantigt träd här?", eller "Ser du den gula blomman?" och så vidare.


Händige Manny - en hantverkare med talande verktyg, som pratar en salig blandning av svenska och engelska. En vanlig dialog i denna serie kan se ut såhär: "Tack för att du lagade dörren. Det var very good. Väldigt bra." - "You're welcome. Det var så lite så."


Hannah Montana - en schizofren flicka som tycks skämmas för den hon är, och därför klär upp sig och drar på en peruk när hon ska uppträda. Och dessutom har hon ett slisko till pappa.


Firma fantasiflytt - fyra vuxna karlar som bor i en typ av lagerbyggnad och löser olika idiotiska problem med hjälp av sång och "hjärngympa". Åter igen räcker de ut till barnen med sina låttexter med bakomliggande mening och annan dynga.


Små Einsteins - the mother of alla pedagogiska, hjärntvättande program. Här bombarderas det stackars barnet i TV-soffan med såväl klassisk musik och konst (som dessutom nämns till förbannelse "En applåd för Mozarts femte symfoni! Och heja van Gogh!", samtidigt som dessa tecknade figurer far runt i ett litet rymdskepp och lär barnen uttryck som "Pianissimo", "Moderato", "Allegro", "Andanto" och diverse övriga sjuka uttryck som vilken treåring som helst har nytta av. 



Ja, ni ser att TV-utbudet idag är helt klart annorlunda från vad det var för 20 år sen. Plötsligt har TV-folket fått för sig att de ska passa på att utbilda barnen medan de kollar på TV. De ska lära sig vad "Adagio" betyder, hur man tänder en ficklampa, att man kan lösa problem om man har "hjärngympa", att "blue" betyder blå, och att det är helt ofarligt med vuxna karlar som flåsar invid lättklädda små flickor.

Var tog uttrycket "låt barn vara barn" vägen? Varför blev det plötsligt så viktigt att barnen även ska proppas fulla med information och interaktion utanför skolan? Varför kan inte barnen idag bara få gå ut till soffan, sätta på TV'n, mysa ner sig under filten och låta hjärnan fortsätta vara helgavstängd?

Kalla mig gammal, men jag tycker det är pinsamt. Låt barn vara barn.