Den tysta förbannelsen.
De som känner mig väl, vet att jag är värdelös på att prata. Och då menar jag inte tjöta (som det så vackert heter på göteborgska), utan jag menar prata. Jag har alltid ett lyssnande öra till övers, oavsett när/var/hur, för de jag bryr mig om. Och jag ser även till att stå bakom och stötta all jag bara kan. Men vad det gäller att öppna mig själv och prata, är jag som sagt värdelös. Det är inte många i min närhet som har hört mig prata ut...om någon över huvud taget?
Och så fortsätter jag än i dagsläget, gällande detta med farsan. Ända sen beskedet har jag gått med en inställning att allt är lugnt, att det inte finns mycket vi kan göra än ta det från dag till dag. Därför har jag lagt fokus på att hålla uppe de som betyder mycket för mig, som kanske inte klarar det riktigt själva - morsan och brorsan. Båda har tagit detta riktigt hårt, och speciellt synligt blev det i fredags när vi alla tre var tillsammans och pratade på telefon med farsan för första gången sen beskedet. Jag såg på dem båda att de inbördes skakar som asplöv. Deras blickar, deras miner, deras tonläge när de pratade med farsan...det sa allt. De mår inte bra. Och det triggar mig att åter igen lägga mig själv åt sidan och se till att hålla dem under armarna.
Men stundvis kommer det tillfällen då jag blir ensam med tankarna. Ensam med mig själv. Då jag börjar fundera, analysera och fråga. Från början var det under kontroll, det skulle räcka med en omgång cellgifter. Det upptäcktes så pass tidigt, att det inte var någon fara. Men en omgång cellgifter blev två. Två omgångar blev tre. Och en ryggmärgstransplantation. Som blev ännu en transplantation, då den första inte riktigt var som de ville. Jag tänker på hur det var för två år sen, när min farbror gick bort. Samma sjukdom, samma skit. Och där fanns det inget som stoppade det.
Plötsligt är det inte alls lika under kontroll som det först sades. Plötsligt kommer dedär känslorna som jag sett hos både morsan och brorsan. Och plötsligt kommer en känsla av förbannad tomhet och ensamhet. För det är alltid jag som ser till att alla mår bra. Det är jag som alltid anstränger mig till mitt yttersta för alla andra. Men nu är det jag som står ensam, tom och vilsen, med en stor avgrund under mig.
Likt förbannat kan jag inte öppna mig och prata med mina nära och kära. Jag stänger in det, och väntar på att få lägga det åt sidan igen.
Det är min tysta förbannelse. En förbannelse som jag åtminstone kan skriva om.
